Så j-la nära det otroliga
Niva: De danska fansen fick något att vara stolta över, något att minnas och något att tro på
KIEV. Danmark var tvungna att försöka sig på det osannolika, det otroliga och det omöjliga inom loppet av en dryg vecka.
De var bra jävla nära att klara av det.
Det finns olika sätt att åka ur en turnering på – det här var ett av de bästa.
När alla bollarna dragits upp ur urnorna och EM-lottningen var klar kändes det ju som att det var lika bra att Danmark stannade hemma.
Vad skulle de i Ukraina att göra?
Åka hundratals mil enbart för att sätta sig på första planet hem. Förbereda sig i ett halvår bara för att få tre smärtsamt förutbestämda smällar av fotbollshistoriens dödligaste dödsgrupp.
I går kväll fick vi svaret.
Långt efter att slutsignalen gått var den röda hörnan av arenan fortfarande full. Fansen där tänkte inte gå någonstans innan de hade tackat ordentligt.
De hade rest långt, men de hade fått något i utbyte. De hade fått något att vara stolta över, något att minnas och något att tro på.
Ingen enda av världens 100 bästa fotbollsspelare är född i Danmark. Ändå har de lyckats få ihop ett gäng som gång efter gång bevisligen kan rubba några av världens bästa lag.
Ett skott i stolproten vid likaläge mot Tyskland. En utebliven straff.
Vad kunde ha blivit?
VI kan lära oss av de rödvita
Nu ska jag inte gå alldeles överstyr i att pumpa upp den danska insatsen och nedvärdera den svenska, utan jag kan nöja mig med att enkelt konstatera att det finns saker vi kan lära oss av att titta på de rödvita.
Jag vet inte om vi någonsin tidigare stått så nära varandra vad gäller spelmodell och fotbollsvision.
Parallellt med att Danmark har täppt till sitt spel har vi öppnat upp vårt.
Nu har de sina holländskpräglade yttrar och vi har vår Zlatan Ibrahimovic – i övrigt är våra landslag uppbyggda på i stort sett samma sätt.
Jag är visserligen inte övertygad om att vi hade förlorat en landskamp mot dem, men jag är säker på att de i alla fall har två väldigt viktiga saker som vi saknar.
Den ena är ganska enkel att sätta fingret på: De har ett samspelt och välfungerande mittbackspar att bygga framtid på. Lagkaptenen Daniel Agger är 27 år, Simon Kjaer är bara 23. Redan nu har de tillhört turneringens bästa.
Den andra saken är lite mer frustrerande att behöva konstatera, men såhär är det i alla fall: Danmark har ett klart bättre passningsspel än Sverige.
Vi har gått in i den här turneringen med ambitionen att föra matcherna, Danmark har fått lov att acceptera att de kommer att pressas tillbaka. Ändå har de haft större bollinnehav och slagit fler passningar i sina matcher än vi gjort i våra.
Har en självklar trygghet
Egentligen borde det inte vara så. Individuellt sett har vi numera bättre fötter på vårt mittfält än Danmark har på sitt, men deras passningsspel präglas av en självklar trygghet som de jobbat in i sin fotbollskultur.
Ingen dansk spelare blir stressad av att ta emot bollen i ett trängt läge. De vet att de löser det. De har gjort det förr, dag efter dag på träningsplanen, genom hela sina fotbollsliv.
Efter matchen klagade Morten Olsen på enkla bolltapp. Jogi Löw berömde däremot det danska passningslugnet.
Det var också en bild av hur de rödvita värdesätter sitt bollinnehav, hur de utvärderar sina prestationer.
Idag flyger det danska landslaget hem till Kastrup.
Inga folkmassor kommer att möta dem på Rådhuspladsen, men de kan i alla fall gå igenom passkontrollen med högt hållna huvuden.
De räckte inte till i österled, och det är som det är med den saken.
Utifrån sina förutsättningar gjorde de i alla fall tre riktigt bra matcher. De kom så nära sin maxprestation som det någonsin var möjligt.
Alla utslagna landslag kan inte säga samma sak.