Tragiskt och mörkt öde – men frågorna är självklara
Wennerholm: Bahta bär på en tung börda
Meraf Bahta sprang på lätta fötter när hon tog EM-guld på 5 000 meter.
Men hon bär på en tung börda.
Ett mörkt och tragiskt förflutet som fick henne att fly från sitt gamla hemland Eritrea.
Och jag har aldrig sett glädje förvandlas till sorg så snabbt som när hon fick en fråga om varför.
Frågan kom inte från svenskt håll eftersom vi svenska journalister varnats för att fråga Meraf Bahta om hennes bakgrund.
Eller varnats är kanske fel ord. Det har vädjats i alla fall.
Det river tydligen upp sådana sår och känslostormar att det inverkar menligt både på träning och tävling.
I går förstod jag varför.
Vad jag tyckte var en oskyldig och naturligt nyfiken fråga från en utländsk journalist, fick den nyblivna svenskan att stelna där uppe bakom mikrofonen.
På ett ögonblick var all glädje borta och tankarna på ett helt annat håll.
Hon såg nästan chockad ut.
Sedan kom tårarna och tränaren Ulf Friberg och svenske presschefen Fredrik Trahn fick leda ut henne och försöka trösta. Att tårar blir till guld har jag upplevt förut. Men det här var första gången jag såg guld bli till tårar.
Ingår i jobbet att svara
Meraf själv förstod inte varför frågorna inte enbart handlade om hennes lopp och hennes seger och hennes idrottande.
Men världen fungerar inte så och på en officiell presskonferens på ett stort internationellt mästerskap i friidrott är alla fria att ställa vilka frågor de vill.
Vilket är fullkomligt självklart.
Men Meraf Bahta verkade helt oförberedd, precis som Abeba Aregawi var i Moskva förra året när hon fick en lika naturlig fråga om vad hon ansåg om den ryska antigaylagstiftningen.
Samtidigt är det här någonting Meraf måste lära sig om hon ska fortsätta ta medaljer. Det ingår i jobbet att svara på frågor. Hon måste vara förberedd på allt. Men det visar också vilket trauma hon upplever varje gång saken tas upp och hon påminns om sin tragiska bakgrund.
På senare år är det hennes svenska ”pappa” Ulf Björklund som berättat om vad som hände där i Eritrea. Hur Merafs mamma dog i fängelse och hur familjen lidit sedan Merafs flykt till Sverige via Spanien 2009.
Men vi har inte hört det från henne själv.
Direkt efter loppet hade Meraf Bahta strålat och bubblat av lycka över sitt första mästerskapsguld.
Aregawi sög musten ur Hassan
I sin första stora final gjorde hon ett felfritt lopp och fullföljde den upplagda taktiken till hundra procent. Höll sig undan från trängsel och armbågar och gick upp och drog med fem varv kvar när tempot blev alltför lusigt.
Och på upploppet hade hon krafter kvar att svara då holländskan Sifan Hassan kom bakifrån attackerade, precis som hon gjorde när hon slog Abeba Aregawi i fredags kväll.
Men med bara tjugo timmar mellan loppen hade inte Hassan kraften att avgöra som hon gjorde mot Aregawi.
Men holländskan var lika strålande glad över sitt EM-silver och tyckte det var kul att just Meraf vunnit, då de tränade tillsammans i St Moritz inför EM.
Bäst i Europa – tolva i världen
Och hon hade inga problem att svara på svara på samma fråga som den nyblivna svenskan fick:
Hur var det att lämna era gamla hemländer?
– Det var inte ett dugg svårt, svarade Hassan.
Och log.
Har Sverige fått en ny världstjärna i friidrott nu? Nej, men en ny europastjärna.
På världsbästalistan ligger Meraf Bahta på tolfte plats på 5 000 meter. Där har flera kenyanskor och etiopiskor sprungit snabbare.
Därför kommer Meraf troligen satsa på 1 500 meter till VM i Peking nästa år enligt tränaren Ulf Friberg.
Kul att de svenska stafettjejerna tog sig till final på 4x100. De var överlyckliga bara att nå en final som åttonde och sista lag.
Det ger lite perspektiv på förutsättningarna i det svenska lägret.