Tiotusentals fans utan att ha spelat
Erik Niva om New York City FC – ett udda fotbollsfenomen
De har aldrig spelat en tävlingsmatch – men de har ändå tiotusentals fans.
New York City är ett udda fotbollsfenomen.
Vad driver en supporter till att stötta en hypotes?
Nästan ingen av oss kommer ihåg vår första gång ordentligt.
För de allra flesta fotbollsfans är minnena från den första matchen med favoritlaget så avlägsna att de nästan bleknat bort. Det var något som hände långt där bak i barndomen, innan vi ens kommit upp i medveten ålder.
Kanske kommer vi ihåg någon enstaka situation – ett mål, ett publikvrål – men så värst mycket tydligare än så blir sällan upplevelsen.
För Chance Michaels är allt det där helt annorlunda. Han är 43 år gammal nu, och fullt medveten om att det som händer
i morgon förmodligen kommer att stanna kvar i honom under resten av livet.
För första gången ska han se sitt favoritlag spela fotboll. Eller rättare sagt – för första gången ska hans favoritlag spela en fotbollsmatch.
– Hur många gånger räknar du ner till en dag som du vet kommer att bli en milstolpe i ditt liv? Det här är unika dagar för mig, känslor som är svåra att beskriva.
Alla supportrar har erfarenhet av den där kombinationen av nervositet och förväntan som fyller oss dagarna före en säsongspremiär.
”Stötta en hypotes”
Det Chance Michaels går igenom är visserligen besläktat med det, men ändå inte riktigt detsamma. Snarare påminner hans situation om brudgummens sits dagen innan ett arrangerat äktenskap ska ha sin bröllopsceremoni.
– Jag har jobbat med teater, och från mitt eget liv är det de bästa parallellerna jag kan hitta. Det här är lite som när man har jobbat med en pjäs under väldigt lång tid. Manuset är skrivet, ensemblen har satts ihop, repetitionerna har genomförts, dekoren har skapats, biljetterna har sålts – och nu är det äntligen dags för ridån att gå upp.
New York City FC har aldrig spelat en riktig match. Ändå har de redan tiotusentals fans, och fler sålda säsongsbiljetter än någon klubb i Skandinavien.
Chance Michaels är president för supporterklubben Third Rail. De har sångerna, flaggorna, färgerna och samlingarna – de saknar bara ett lag.
– Samma dag som det offentliggjordes att New York skulle få en MLS-klubb var vi några entusiaster som snackade ihop oss genom sociala medier. Sedan var det igång, och ja... Nu har vi ägnat två år åt att stötta en hypotes.
För tolv år sedan flög Chance Michaels till England enbart för att se David Seamans sista match. Han är Arsenal-anhängare också, och känner mycket väl till det ritualistiska traditionstänket som fotbollen i andra världsdelar alltid utgått ifrån.
Givetvis förstår han att hans supporterskap framstår som ganska udda i europeiska öron, och just därför gör han också en extra ansträngning för att förklara.
– Det som kanske inte är självklart för folk utifrån är att New York redan är en fotbollsstad. Varje helg är fotbollsbarerna fulla redan klockan tio på förmiddagen, och under VM spillde det ut så mycket folk från dem att det inte gick att ta sig fram på trottoarerna i Midtown. Folk från hela världen har tagit med sig sitt fotbollsintresse hit, men fram till nu har vi inte haft en lokal klubb att hänga upp vårt intresse på.
Bestämt sig för att bojkotta
Och då behövs det inte något dramatiskt segermål för att fånga intresset? Då räcker det med ett pressmeddelande om en ny klubb för att väcka känslorna?
– För mig var det i alla fall så. Jag älskar New York, jag älskar fotboll – och jag har alltid drömt om en klubb som verkligen kan reflektera och representera den unika blandningen av människor som finns i den här staden. Nu har vi själva fått chansen att skapa den. Det urbana, det brokiga, energin – allt det som är New York präglar verkligen rummet när vi har våra supportersamlingar. Känslan är att allt är möjligt. Det är vi själva som skriver reglerna.
■ ■ ■
Att det är fansen som skriver reglerna är förstås en sanning med reservation. New York City FC är sannerligen inte en supporterstyrd klubb, utan kontrolleras av två av idrottsvärldens största kommersiella kolosser. Manchester City-shejkerna från Abu Dhabi äger 80 procent, baseballbjässen New York Yankees de resterande 20.
Det är de som har betalat drygt 800 miljoner kronor för MLS-platsen, och det är de som bestämmer hur klubben sköts och utvecklas.
Visserligen har de sluppit förlora matcher, men det betyder nu inte att det här är fans som varit skyddade från besvikelser.
Först var det dräkterna som inte alls avspeglade färgerna i New Yorks stadsflagga, utan i stället visade sig bli en kopia av Manchester Citys ljusblå ställ. Sedan var det hela farsen runt Frank Lampard, som tydligen behövdes bättre som bänknötare i Premier League än som dragplåster för MLS.
Just nu rasar en infekterad strid om reglerna för supportersektionerna på Yankee Stadium. Tillåts det några flaggpinnar där? Blir det några banderollplatser? Trummor? Capoställningar?
Det verkar inte så, och vissa Third Rail-medlemmar har därför bestämt sig för att bojkotta alla klubbprodukter tills läktarnas regelverk lättas upp. ”Supporters not criminals”, heter det i appellen.
”När gick gränsen”
– Well, jag tror inte att vi är de första fotbollsfansen i världen som blivit frustrerade över hur klubbägarna sköter affärerna.
Men när det pratas om att bua ut Frank Lampard för att han visat bristande lojalitet gentemot en klubb som hittills bara existerat på pappret... Du förstår hur ironiskt det låter?
– Visst. Men jag noterar också varifrån kritiken kommer, och hur den formuleras. De som är allra argast på oss är fansen till New York Red Bulls. De attackerar oss för att vara plastiga och konstruerade – samtidigt som deras egen klubb
är uppköpt av ett energidrycksföretag. Jag har ganska svårt att följa logiken där.
Chance Michaels pustar
i telefonluren och tar ny sats. Att själv bygga upp en ny klubb från gräsrötterna är så gott som omöjligt i dagens USA. För honom är det här gratismöjligheten som erbjöds i stället, chansen att utnyttja manöverutrymmet som uppstått i kommerskryssarens kölvatten.
– New York Red Bulls har funnits i 20 år, men i mina ögon har de alltid riktat in sig på the soccer moms och den vita medelklassen ute i förorterna. De har aldrig spelat sina matcher inne i själva staden, och jag har aldrig kunnat knyta an till den klubben. Ska det då vara förbjudet för mig att hjälpa till att bygga upp ett alternativ som speglar mitt eget New York på ett bättre sätt? Okej för att ägarna har sin egen agenda, men vi är många som verkligen känner starkt för det som håller på att hända här. Att vara fotbollssupporter kan väl inte vara beroende av att hinna dit först? När gick i så fall gränsen för att det ska vara okej? 1920? 1960? 2000?
I morgon spelar Orlando City mot New York City i MLS-premiären. Kaká på den ena sidan, David Villa på den andra. Fler än 60 000 åskådare på en utsåld arena.
Inget av lagen har någonsin spelat en tävlingsmatch förut.
För många av oss i den gamla världen blir det som att titta på ett hologram från en parallell fotbollsverklighet, en plats där det är näst intill obetydligt var du kommer ifrån och allt som räknas är vart du är på väg.
– Det finns något väldigt amerikanskt
i den här viljan att bryta ny mark, att sträva framåt. För många av oss är det något väldigt lockande med tanken på att få saker att växa fram där det inte funnits något förut – men det finns samtidigt också något väldigt starkt i viljan att lämna över något till de generationer som kommer efter.
”Ögonen lyser verkligen upp”
Vid sidan av New York City håller Chance Michaels även på NFL-laget Green Bay Packers. Varför? Eftersom hans farfar hade säsongsbiljett där på 1940-talet.
– Jag har själv tre barn. Den yngsta är bara tre år, men ögonen på både sex- och nioåringen lyser verkligen upp när vi pratar om allt spännande som ska hända med New York City FC. De är minst lika entusiastiska som jag är. Mina egna förfäder kom hit från Norge. Själv kommer jag ju inte att lämna över någon nybyggarstuga till mina efterlevande, men kan jag ge dem en fotbollsklubb vore det också ganska bra.
Nu sitter du här och packar väskan inför den första bortaresan och pratar om ett arv som ska överleva i generationer... Du förstår att alla såna tankar kommer att kännas ganska små när ni släpper in det avgörande målet i 89:e minuten?
– Haha, ja, jag vet... Nu har jag gått igenom två år av gemenskap, samhörighet, tillförsikt – alla de där delarna av fotboll som finns vid sidan av planen. Ibland känner jag att det bästa kanske vore ifall vi bara stannade där, struntade i att spela några matcher.