Guldfrossa? Glöm det
Alfelt: Jag tror inte MFF:s ungdomar vet vad det är
TRELLEBORG. Glöm guldfrossan.
Jag tror inte att någon i det ljusblå omklädningsrummet ens förstår vad ordet betyder.
Vi har ett allsvenskt ledarlag fyllt av unga talanger som njuter varenda sekund av guldjakten.
Jag var tveksam till Jiloan Hamad ett tag när han öppnade matcher som en superstar och sen snabbt försvann bort till en defensiv hårdjobbarroll därför att bollen tappades i dribblingar och passningarna blev alldeles för svåra.
Så hör jag honom efter hans fantastiska match i?går på Vångavallen säga ungefär samma sak, men han uttrycker det med: ”jag var okej eller bra i stället för att vara mycket bra”.
Killen hinner fylla 20 år dagen innan årets allsvenska tar slut. Han är precis i början av sin karriär men har redan kravet på sig själv att vara ”mycket bra” i varenda match.
Kan Hamad drabbas av guldfrossa?
Tror inte det.
Ivo Pekalski är tre dagar äldre än Hamad. Tror inte heller att denne coole bollsäkra yngling skulle känna igen symptomen på den gyllene frossan. Pekalski vet hur bra han är och visar oss alla det varje gång han spelar. Årets stora genombrott i allsvenskan. Inget snack om den saken.
Jag har saknat MFF-andan
Jag har skrivit om MFF i mer än 30 år. Under 2000-talet har jag saknat MFF-andan. Den som sa ungefär det som förre förbundskaptenen Roland Andersson alltid brukar säga: ”Det är inte de vattenkammade som blir vinnare.”
MFF under sina storhetsår gick så långt man behövde för att vinna. Man tjatade på allt och alla för att tända varandra inom det egna laget. Sparkade på motståndarnas dörrar innan man gick in på planen och närmast hatade sig igenom matcherna därför att det man hatade mest av allt var att förlora.
När spelarna hette Bosse Larsson, Krister Kristensson, Puskas Ljungberg, Robert Prytz, Ingemar Erlandsson, Hasse Borg, Martin Dahlin, Stefan Schwarz och Jonas Thern var inte bara guldfrossa ett okänt ord. Jag tror att ordet förlust var utrivet ur deras lexikon.
Den MFF-andan är inte tillbaka och kanske vill man inte ha tillbaka de mest extrema inslagen – man vill ju gärna tro att världen har blivit mer nyanserad med åren, men det existerar en ny och kanske lika effektiv MFF-anda. Den kollektiva egoismen.
När MFF-spelarna i dag säger att man tar en match i taget i stället för, som Bosse och grabbarna skulle sagt, att det inte finns en chans i helvetet att HIF ska lura dem på guldet så tror jag verkligen på dagens ljusblåa.
Dagens MFF:are ser varje match som en möjlighet att visa upp vad man kan göra med sin talang och förmåga. Som Hamad vill man inte bara vara bra. Man vill vara mycket bra. Säkert vill man helst av allt vara bäst.
Vill vara bäst för lagets bästa
Men, och där finns likheten med historiens allra bästa MFF-lag, man vill inte vara bäst bara för att skapa rubriker om sig själv och så marknadsföra sitt eget namn mot Europas lukrativa proffsmarknad.
Man vill verkligen på allvar vara bäst för lagets bästa. Det är en avgörande nyansskillnad. En positiv egoism som ett tag var på väg att helt försvinna i Bosmandomens efterdyningar då jagets succé direkt kunde omsättas i pengar på marknaden.
Jag är inte alls säker på att MFF vinner det guld man nu stoppat halvvägs i fickan men man kommer inte förlora det på nervositet. Det är länge sen jag stötte på så många unga begåvningar som så målmedvetet vill uträtta något riktigt stort tillsammans.
Trelleborg borta är en svår match för alla lag men det blev aldrig riktig match mer än under den inledande kvarten. Hamad, Molins, Daniel Larsson och en sällsynt oskärpt Agon Mehmeti sprang sönder motståndet.
Wilton Figueiredo blandade och gav men var under en kvart den som vände matchen genom att ta tag i dirigentrollen när det stod och vägde.
Ivo Pekalski sprang inte. Han spelade fotboll i princip stillastående men gjorde det så bra och säkert som han gjort hela säsongen.
Vi glömmer guldfrossan.
Om MFF ska missa guldet får det bero på att motståndarna som är kvar får sina spelmässiga fullträffar just i de matcherna.
Och det kan absolut hända.