En dag på jobbet med tullmästare Pichler
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-29
TYSK-ÖSTERRIKISKA GRÄNSEN. I dag åker han till Vancouver för att jaga OS-medaljer.
Men annars jagar han smugglare vid gränsen mellan Tyskland och Österrike.
Vi besökte honom.
– Det här var den vildaste gränsövergången i Europa, säger han.
Han tvingar den turkiske lastbilschauffören att öppna kartong efter kartong.
I turkens papper står det att han ska ha lampor i lasten. Som ska till Teheran.
Wolfgang Pichler inspekterar vidare och ber, nej beordrar, chauffören att öppna kapellet lite till.
– Jag letar efter atombomber, berättar han.
Vi skrattar.
– Tror ni att jag skojar?! Nej, nej!
Men tränaren för vårt största OS-hopp hittar inga kärnvapen i lasten hos den turkiska speditionsfirman.
2 000 lastbilar
Vi befinner oss på den tyska sidan om gränsen till Österrike. Här dundrar motorväg A8 igenom och precis på andra sidan gränsen ligger Salzburg.
– Det rullar förbi 2 000 lastbilar i månaden här. Vi kollar 10-15 procent. De som ska till Iran kollar vi alltid, säger Pichler allvarligt.
Oftast hittar man inget smuggelgods.
– Vi kollar dem för att hålla dem osäkra.
Pichler, som fyllde 55 år i lördags, har varit anställd inom det tyska tullverket i 33 år.
Men de första 15 åren jagade han inte smugglare utan var enbart längdåkare.
I Tyskland är samtliga längdåkare och skidskyttar på elitnivå också utbildade tullare, poliser eller militärer. Men de kan koncentrera sig helt på sin idrott och när de sedan avslutar sin karriär finns det ett jobb som väntar på dem.
– Alla är proffs, så de har helt andra förutsättningar än de svenska åkarna.
”Strumpor är för de svaga”
Inne på sitt kontor är Pichlers skrivbord belamrat av klassiska bläckstämplar.
Det är fortfarande mycket pappersexercis inom tullen.
– Det är ett tufft jobb, säger Pichler. och skrockar.
Han har som vanligt inga strumpor på sig när han jobbar, vilket arbetskamraterna med ett skratt ber oss notera.
– Äh, strumpor är för de svaga, säger Pichler.
Men en färsk Jerringprisvinnare vittnar senare om att det snarare handlar om att Pichler vill slippa tvätta strumpor.
Fram till 1995, då Österrike blev medlem i EU, var det betydligt tuffare tag på Pichlers tullstation.
– Det här var den ”vildaste” gränsövergången i Europa.
Vad menar du med ”vildaste”?
– Det kan jag inte förklara. Men Balkan-rutten gick här, från Istanbul och Afghanistan. Ingen ville bli stående i Ungern eller Österrike.
– Det var tufft under Balkankriget.
Han säger sig ha sett det mesta försöka smugglas förbi honom.
– Droger, cigaretter, kvinnor, barn... allt. Mycket kriminellt. Då var vi 300 anställda här, nu är vi bara 50.
Förlöste på plats
Pichler har varit med om mycket dramatik under alla sina år inom tullen.
– Under Balkankriget kom det en buss därifrån med bland annat en gravid kvinna bland passagerarna.
Medan bussen inspekterades fick kvinnan plötsligt värkar och vattnet gick.
– Männen stod bara och rökte och sedan stack de iväg. Jag var ensam. Men jag var erfaren, min fru hade ju fött två barn. Jag visste hur det skulle gå till, berättar han stolt.
Pichler ringde läkare och bistod kvinnan tills sjukvårdspersonalen var på plats.
Pichler har under hela sin tid som landslagstränare i Sverige fortsatt jobba halvtid i tullen.
– Jag jobbar från klockan 15 till midnatt. Det är riktigt bra för mig. På förmiddagarna har jag tid för mig själv, då kan jag spela tennis och träna.
Det blir inte mycket tid över till annat?
– Till vad? Vad är livet? Mina barn är nästan vuxna. Det här är bra för mig. Inte så mycket kvinnor, skrattar Pichler, som skilde sig från barnens mor för flera år sedan och numera är särbo med en annan kvinna.
– Vad gör du annars på kvällarna ändå? Tittar på tv?
Pichler bor i en trerummare i sitt älskade Ruhpolding, 25 minuter västerut härifrån.
Men du behöver inte jobba här för att försörja dig?
– Nej, jag gör det för att jag tycker det är kul. Det här är min frihet. Tullen är min frihet!
– Jag är inte beroende av tränarjobbet. Om det inte går bra så kan jag lägga av. Det är tufft för dem som måste vara tränare för pengarnas skull, då måste de hela tiden göra som förbundet och de aktiva säger.
– Jag går min egen väg och åkarna följer mig.