Rooney i City – inte lika befängt längre
Wennman: Men jag tror fortfarande inte jag nånsin får se honom i ljusblått
LONDON. Ni kan glömma veckans Champions League, ni kan glömma kommande derbyn och seriefinaler, det fotbollsvärlden håller ögonen på nu är Årets Match:
Wayne Rooney, 24, mot Sir Alex Ferguson, 68.
Min reaktion är den samma som hos Manchester Uniteds fans, jag kliar mig i skallen och mumlar:
Vad är det som händer här? Är detta verkligen möjligt? Vad är sant och vad är struntprat?
När bomben om sammanbrottet i relationen mellan Rooney och Sir Alex briserade i söndags ställde jag mig tvekande, ryktet verkade överdrivet och om det verkligen fanns problem trodde jag United-familjen skulle sluta sig och lösa dem internt.
Men Sir Alex säger ingenting. Rooney säger ingenting. Uniteds enda svaga dementi är kalla det hela ”nonsens”. Det enda vi vet säkert är att brittisk media – även de mest trovärdiga tidningarna – citerar ”källor inifrån” och drar på som aldrig förr, och de gör det med fullständig övertygelse om att jättebråket är olösligt, att detta är slutet, att kraschen är total, att det är absolut finito mellan United och Rooney.
Det är en chockerande utveckling. Jag menar... Rooney må vara fostrad i Everton, men efter sex års fader-och-son-relation med Sir Alex ÄR han United, det har varit otänkbart att se honom i nån annan tröja.
Framför allt har det varit omöjligt att se honom i Manchester Citys. För en vecka sen hade jag skrattat ihjäl mig av blotta tanken.
Rooney i City – inte lika befängt längre
Jag tror fortfarande inte jag nånsin får se Rooney i ljusblått, det vore väl det mest sensationella klubbytet i modern engelsk fotbollshistoria, men säg så här: den idén är inte längre helt befängd.
Money talks. Rooney får i dag 90 000 pund (drygt en miljon kronor i veckan) av United. Förhandlingarna om ett nytt kontrakt har kollapsat. Han är (hur magstarkt det än låter) underbetald jämfört med några spelare i Chelsea och de flesta i City. Yaya Touré, till exempel, sägs tjäna 2,4 miljoner spänn i veckan med alla bonustillägg på Eastlands.
Kan Shejk Mansour hosta upp 2,4 för Touré kan han säkert ge Rooney tre miljoner i veckan. Det är kalla stålar, ett enormt lönelyft, som kan locka vem som helst att bryta mot heliga tabun och gå över till fienden.
Om Uniteds ägare, familjen Glazer, vill casha in på Rooney i januari och minska skuldberget till banken – och om de får ett medgivande av ordföranden David Gill och Sir Alex – vad vore då bekvämast för alla parter? United får jättepengar av City, Rooney återförenas med Carlos Tevez och slipper bråka med gubben Ferguson – och familjen Rooney, djupt rotad i stan, kan stanna i Manchester.
Det är ännu mer som talar emot en sån känslig affär – inte minst Fergusons skräck för att tappa försprånget till den högljudda grannen – men fotbollsvärlden är som den är numera: allt tok kan hända.
Det kalla kriget fortsätter
Om det kalla kriget mellan Sir Alex och Rooney (som är en annan andas barn än de intill döden lojala veteranerna Ryan Giggs, Paul Scholes och Gary Neville) fortsätter blir det en märklig höstsäsong på Drömmarnas Teater. Ska Sir Alex vägra att spela Rooney ända fram till januari? Det skulle inte fansen gilla, och det skulle ha inverkan på stämningen i truppen över huvudtaget.
Sir Alex ger sig ju aldrig i såna här strider, fråga David Beckham, Paul Ince, Roy Keane, Jaap Stam och Ruud van Nistelroy, men han kan sättas i svår press i fallet Rooney. Och samtidigt behöver förstås Rooney – som fullständigt tappat touch och bollkontroll sen i våras – spela för att inte kraftigt minska sitt marknadsvärde.
Det skulle inte förvåna mig om ”Wazza” dyker upp i Uniteds startelva snart igen, men detta är ändå en tungviktsfight med mycket oviss utgång. Uniteds fans har anledning att vara nervösa. Just nu är Old Trafford Mardrömmarnas Teater.