Folk grät när Aaron Ramsey bröt benet
Arsenalspelarnas ansikten lika vita som för två år sedan
LONDON. Hela jorden skakade till i Chile, men en utebliven handskakning snodde rubrikerna i England.
Sen kom de skakande bilderna på Aaron Ramseys benbrott.
Sen fick vi konfirmerat att Lars Lagerbäck coachar Nigeria i VM.
Det var en bisarr lördag.
Stamford Bridge först:
Av alla engelska matcher jag sett live de senaste åren måste mötet Chelsea–Manchester City vara en av de märkligaste.
Det var matchen som slutligen rev ner ett glest och ganska murket staket mellan fotbollen och fotbollsspelarnas privatliv, som fick oss att inse att den nya tiden kokar ihop allt till en soppa: kärleksaffärer, paparazzis, kiss-and-tell, familjeliv och prestationer på planen. Allt hör ihop. Det går inte att blunda för det längre.
Vi har varit där och nosat förr, ta Svennis & Ulrika-affären till exempel. Det var nåt nytt för svenska sportläsare. Det skulle inte blandas ihop privatliv och idrott, ansåg De Rättfärdiga upprört. Det ena hade inte med det andra att göra. Det skulle vara sport på sportsidorna och skvaller nån annanstans, men de rättfärdiga hycklarna var de som glufsade i sig det mesta och bästa av det smaskigaste.
Gränsen gick nånstans där spelaren/tränarens prestationer på planen verkligen påverkades av de privata äventyren. En mycket suddig gräns, får man säga.
Stamford Bridge buade åt Bridge
I går satt 41?000 människor på en arena
i västra London – plus miljoner framför tv-apparaterna – och starrbligade på två lag som stod uppställda för att skaka hand före avspark.
Skulle Citys Wayne Bridge ta Chelseas John Terry i näven, kompisen som i smyg legat med mamman till hans barn – bakom ryggen på sin fru?
Nej, det gjorde han inte. Hela Stamford Bridge buade när Wayne drog tillbaka handen, och sen spelades hela matchen i en anda av Bridge versus Terry, den gode mot den onde. Låt vara att hemmapubliken naturligtvis stod på kapten Terrys sida.
Är det nån som på allvar tror att dessa spelare, dessa lag, denna match, inte påverkades av det som hänt ”vid sidan om”?
Är det nån som på allvar tycker att vi ska blunda och tiga för allt som inte har med en indirekt frispark att göra?
England talar i?dag om ”Bridges revansch” efter Citys sensationella 4–2-seger, och det kan tänkas att Manchester City fick nåt att samlas kring, en gemenskap laget tidigare saknat, på grund av Bridge–Terry-affären.
När Carlos Tevez skjutit 3–1 till City på straff pekade han på Bridge med innebörden: det var för honom.
Det kan till och med ha varit så att detta privata kärleksdrama räddade jobbet för Citys manager Roberto Mancini. Han stod och vippade med tårna på stupet, en millimeter från att bli sparkad efter den senaste tidens usla resultat, när City plötsligt tog sig samman och slog självaste Chelsea på bortaplan. Det var första gången på tio år som City gjorde mål överhuvud taget på Stamford Bridge, men nu kontrade de in fyra. Till Wayne Bridges ära.
Handlade om siffran två
Förra gången jag såg Mancini på Fulham Road, förra säsongen, hade han åkt dit i en fullpackad tunnelbanevagn från Earls Court. Ingen brydde sig om honom. I går lämnade han arenan mitt i en flock supportrar som kysste hans fötter, skrek och ville ha autografer och ta bilder. Så kan det gå.
Annars var det siffran två det handlade om: två mål av Frank Lampard, två mål av Carlos Tevez, två mål av Craig Bellamy, två straffar, två röda kort (hemmalagets Belletti och Ballack) och två väldigt skilda halvlekar. City gjorde inte ett smack framåt i 44 minuter och spelade larvigt Mancini-fegt i första halvlek. Sen blev det larvigt Mancini-smart i andra när Chelsea kontrades sönder totalt. Det ena gick i bästa fall ihop med det andra.
Efter Chelseas första hemmaförlust i ligan drogs tabelltoppen ihop ännu mer när Arsenal till slut brottade ner starka Stoke borta, 3–1. Gunners är bara tre poäng från ledning nu.
Snackisen idag är förstås Aaron Ramseys otäcka benbrott efter Ryan Shawcross tackling. Folk grät på planen. Jag minns hur det var när Eduardo fick foten avsparkad i Birmingham för två år sen, jag var där, och arsenalspelarnas ansikten var lika vita i går som då.
Men var det fult och avsiktligt?
Naturligtvis inte. Sen får Arsene Wenger antyda hur mycket han vill att alla andra lag är ute efter att sparka sönder Arsenal.
Till sist:
Lars Lagerbäck är ny förbundskapten för Nigeria, och jag läser på diverse sajter att han därmed är en ny hjälte, en ny kultfigur.
Ursäkta, men... för att han fått jobbet? Var det inte den överlägset billigaste lösningen? Är det så mycket märkvärdigare att coacha Nigeria än Sverige? Och ska vi inte vänta med berömmet tills vi ser hur det går?