Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Helge

Bergström: Siffrorna är kräkframkallande – och olycksbådande inför VM

Publicerad 2013-01-10

Kan någon klara av att lyfta sig?

Vi har haft dålig åkform och snett skytte. Vi har drabbats av magvirus, förkylningar och astma.

Men vinterns skidskytte har bara gett en sak värd att kräkas över.

Sveriges placeringar.

Vi måste reda ut ett missförstånd.

Sportbladets Kristoffer Bergström.

Ju sämre det går för de svenska skidskyttedamerna desto mer rapporteras om att de håller på att förlora sitt stöd från Sveriges Olympiska Kommitté. Ett stafettlag måste tillhöra världens sex främsta, har det hetat, annars stryps utbetalningarna. Det har låtit som att ett halvt landslag ska tappa sin brödföda och tvingas bekosta satsningarna med sommarjobb.

I går kom Sveriges damer på sextonde plats. Tidigare i vinter har man varit nia och tia. Sportsligt är det problematiskt, ekonomiskt är det i jämförelse oväsentligt.

SOK-stödet är inte åkarnas lön. Det ges till förbundet för att bekosta läger, valla och sjukgymnaster inför OS. Damerna har i dag inget stöd som ska tas ifrån dem, utan frågan rör hur mycket mer pengar de ska tilldelas i satsningen mot Sotji om ett år.

Resultatmålen är heller inte matematiska gränser, utan mer av riktmärken när SOK i vår frågar sig ”har laget chans att bli bland de sex främsta?”. Hur ska man svara nej på det när OS-säsongen inte ens börjat?

Nej, vi behöver inte prata om pengar. Där mår svenskt skidskytte bra.

Vi behöver heller inte prata om kapacitet.

På damsidan har Anna-Karin Strömstedt i vinter tagit karriärens största individuella skalp när hon blev tolva i ett sprintlopp. Våra tre herrar har i tur och ordning varit bland fältets starkaste skidåkare: Carl Johan Bergman under de första tävlingarna (då ett par störande strömissar höll honom från pallen), Björn Ferry mittemellan och Fredrik Lindström på slutet.

Måste prata placeringar

Ska vi då prata om sjukdomar?

Jag vet inte. Jag tror att alla skidskyttar har dem, men att vi mest noterar när svenskarna sjuknar in. Jag hoppas innerligt att Anna-Karin Strömstedts åkommor visar sig lindringa och att förbundskaptenens farhågor om att fler tjejer skulle vara smittade inte besannas. Jag önskar att Jenny Jonsson snart är i tävlingsform igen och ber för att Björn Ferrys förkylning under mellandagarna är ur kroppen till dagens herrstafett.

Nej, med siktet inställt mot VM i februari och Sotji nästa år struntar vi också i virusen.

Däremot behöver vi prata om placeringar.

Noll segrar – noll pallplatser

För tio månader sedan gjorde Sverige sitt bästa skidskytte-VM genom tiderna. På nio dagar tog vi fem medaljer.

Efteråt pensionerade sig Helena Ekholm och Anna Maria Nilsson, men framtiden för efterträdarna spåddes bli ljus. Damerna skulle klättra närmare täten, herrarna skulle bygga vidare på stjärntrion Björn Ferry, Carl Johan Bergman och Fredrik Lindström.

För att öka resurserna klumpades tjej- och killgruppen ihop. För att träna smartare kördes färre men effektivare hårda pass.

Här nedan summerar jag hur det hittills har gått. Jag mätte mot tidigare säsonger vid samma tidpunkt, alltså efter fyra stopp i världscupen.

Vid det här laget brukade vi ha en eller ett par segrar. I vinter har vi noll.

Vi brukade ha sju pallplatser. I vinter har vi noll.

Vi brukade ha mellan femton och tjugo topp tio-platser. I vinter har vi sex.

Fem medaljer inte realistiskt

Det är äckliga, kräkframkallande siffror. Prestationerna har inte varit usla i vinter, men så länge vi bommar ett skott för mycket eller åker en halvminut för långsamt står nollorna kvar. Och med dem växer skräcken medan det folkliga intresset minskar.

Att Helena Ekholm slutat ger ett tydligt bortfall i kolumnerna. Men hennes frånvaro förklarar inte varför ingen herre varit på pallen än eller varför samma tjejer som förra vintern kom på plats 16 och 21 i premiären den här gången var 34:a och 60:a.

I nuläget får vi hoppas på starka prestationer under skidskytte-VM. Men ska jag också tro på medaljer måste vi uppåt i resultatlistorna. Fem medaljer är inte realistiskt i år igen, men ska landslagets mål om två uppfyllas borde vi åtminstone ha haft en fot på pallen efter något av de individuella världscupsloppen fram dit. Hittills har 20 av 28 körts utan att det blivit så.

Följ ämnen i artikeln