Fränden: Problemet i dag är inte att komma ut – utan att ingen gör det

I veckan tog NBA-spelaren Jason Collins, 34, steget ut ur den svettiga basketgarderoben med dunder och brak.

Jag är svart och jag är bög, förkunnade Collins och reaktionerna blev som de ­brukar när förebilder i västvärlden kommer ut som homosexuella; han blev hyllad och kramad av en hel värld för sitt mod.

Ungefär som Anton Hysén blev, när han gjorde samma sak för två år sedan.

Och varje gång tänker man: varför kommer inte fler manliga lagidrottare ut då?

Men vi börjar i Frankrike. Här är läget ungefär som i Sverige, åtminstone på ytan. Under våren har homosexualitet – och homofobi – debatterats flitigt i och med förslaget på en könsneutral äktenskapslag. I veckan klubbades den igenom i nationalförsamlingen i Paris, med ett rejält stöd från fransmännen i opinionsundersökningarna.

De fotbollsspelare som tillfrågats i ämnet har generellt varit positiva. Det är inte okej att vara homofob i den franska fotbollsfamiljen. Utåt alltså.

I går publicerade organisationen Paris Football Gay resultatet av en attitydundersökning i de franska klubbarna. 363 spelare från tretton lag i de tre högsta fotbollsdivisionerna i Frankrike, däribland Paris Saint-Germain, har fått svara anonymt på hur de skulle reagera om en lagkamrat kom ut.

Och det är nu ni får sätta er ner och ta något lugnande.

41 procent av de tillfrågade etablerade spelarna uttrycker sig ”direkt fientligt till homosexualitet”.

I ungdomsleden gäller det varannan spelare.

55 procent av de franska herrtalangerna uppger att de skulle vara ”rädda för att duscha ihop med en homo­sexuell lagkamrat” och mer än en av fem tycker att ”det vore bäst om den personen bytte lag”.

Det här är inga åsikter fotbollsspelare skulle uttrycka offentligt, lika lite i Frankrike som i Sverige. Det är värderingar som kommer upp till ytan när de tillfrågade är anonyma.

Och uppenbarligen uttrycks de inte särskilt ofta i omklädningsrummet heller.

De undviks hellre.

”Man pratar om bilar och sånt”

– I fotbollslag pratar man om annat, ­bilar, brudar och vad som går på tv. Inte om vad man tycker om bögar, säger José Saez, mittfältare i Ligue 1-laget Valenciennes.

Det finns inga liknande omfattande anonyma undersökningar från svensk herrfotboll, vi kan ­bara hoppas att attityden är bättre. Dessvärre verkar det ungefär lika tyst.

Så kanske är det inte så konstigt att homosexuella manliga lag-idrottare nästan aldrig gör som Jason Collins.

Inte för att de är rädda för reaktionerna i tidningar, tv-soffor och på Twitter.

Inte ens för vad som ska sägas när dörren till omklädningsrummet stängs.

Mer för allt det där som aldrig sägs där inne. Det som bara känns.

Det pratas ofta om att lag­idrotten ska stå upp för vissa eviga värden och föregå med gott exempel, eftersom det är en uppfostrande institution för så många unga männi­skor.

Det kan man diskutera.

Jag kräver inte att fotbollen ska stå som en enad kraft på barrikaderna eller vara ­föregångare i radikala politiska frågor.

Däremot kräver jag faktiskt av fotbollen att den inte ska släpa trettio år efter i attityd­frågor som verkligen rör den.

Herrfotbollen har sina problem både i Frankrike och Sverige.

Kan inte berätta vem man är

Det är supportervåld, brist på bra ytterbackar, och ligor i grannlän­derna som värvar sönder marknaden på unga talanger innan hemmapubliken ens lärt känna dem.

Och så ett klimat i omklädningsrummen då, som gör att man ­inte känner sig helt bekväm med att berätta vem man är.

Det är inte längre något problem att komma ut som bög inom svensk elitfotboll, säger vissa.

Kanske är det inte det.

Men det börjar bli ett gigantiskt problem att ingen gör det.