Drömmer om en likadan sommar
Marcus Leifby: 94-krönikan är överlägsen – och
matchen mot Ryssland en av de bästa Sverige spelat
Hade ni en bra midsommar?
Jag firade som vanligt i Pontiac Silverdome.
Jag firar alltid där.
Inte fysiskt, förstås, men mentalt.
Det har jag gjort sedan Sverige slog Ryssland med 3–1 (det måste vara en av de bästa mästerskaps-matcher ett svenskt fotbollslandslag har spelat) i VM 1994 och Arne Hegerfors kläckte sitt ”nu firar vi midsommar i Pontiac Silver-duuum”.
Han följde upp med ett kluckande skratt och ett hegerforskt ”tackar tackar”.
Man borde faktiskt ta och fira midsommar i Pontiac Silverdome någon gång.
Duka långbord och bjuda in Dahlin, Brolin, Kneten och den där ryssen som springer runt bollen precis när Brolin ska slå straffen.
Arne Hegerfors har blomsterkrans i sitt hå… på huvudet, Mats Nyström sköter grillen, Tord Grip läser Karin Boye och Tommy Svensson visar hur man krossar svanskotan med en kullerbytta.
Framåt kvällen slår vi straffar på kameruniern Bell, alla skjuter högt över, lika illa som Bareeeeesi.
Nik… eh… Martin Dahlins mamma är med, och Völler får sitta bredvid Klinsmann.
För visst känner de varandra.
Sedan blir allt svart.
Ja, vi får se.
Fullständigt överlägsen
94-krönikan är kanske inte det viktigaste tv-sporten har åstadkommit genom åren, men jag har svårt att komma på någonting jag sett lika många gånger, eller som betytt mer personligen.
Som krönika är den fullständigt överlägsen alla andra krönikor som någonsin gjorts.
Den var nyskapande på sin tid, i stället för att plikttroget referera och rapportera alla mål och missar från början till slut, försökte Svanberg, Nyström och Videmyr dokumentera ett VM-slutspel genom att skapa en berättelse.
Det var inte dramaturgiskt annorlunda, det var bara dramaturgiskt, helt enkelt.
Vi drömmer alla om att åter få uppleva en sån sommar igen.
Med matcher mitt i kvalmiga sommarnätter, och ett svenskt fotbollslandslag som växer in i en turnering.
Det är ett år till nästa VM, matcherna spelas 18.00, 21.00 och 00.00 svensk tid, och tänk om Sverige ändå tog sig dit.
En liten försmak
Så länge får vi hålla till godo med Confederations Cup i SVT.
Ni vet, träningsmatcherna som blir lite mer intressanta bara för att de får ett samlingsnamn, och för att de spelas i Brasilien.
De ger oss en liten försmak på vad som komma skall.
Som en tallrik pizzasallad i väntan på en otympligt stor Calzone med extra mycket allt.
Vi anar vad som väntar, men det är inte alls samma grej.
Under sändningarna får vi bo in oss på arenorna, känna lite på gräset, studsen, elljuset och värmen.
Bra reportage av Nordling
Björn Nordling, som arbetar under vinjetten ”Björninho”, skickar hem bra reportage.
Jag har alltid gillat Nordling, han är närvarande och har en mjuk berättarröst.
Härom dagen haffade han Neymar i den mixade zonen och blev, så vitt jag känner till, förste svenske journalist att faktiskt prata med personen alla andra skriver och snackar om hela tiden.
Björninho jobbar på ordentligt, precis som kommentatorerna Chrisinho och Glenninho, däremot verkar Fjällinho, Frändéninho och Nannskoginho föra en något bekvämare tillvaro.
Det är en fin trio på alla sätt, men är det verkligen värt att skicka tre personer till andra sidan jorden för att göra tio minuters bandat uppsnack lite då och då?
Vad hände med ”Bio Rio”?