Erik Niva: Ett tempo som inte skådats någonstans den här hösten
DONETSK. Det överlägset bästa laget vann.
Nej, inte Europamästarna och Premier League-ledarna från London.
Det brokiga gruvarbetargänget från de mest avlägsna delarna av östra Ukraina.
De var som småkillarna som ville kolla med pappa ifall allt var okej, om berg-och-dalbanan verkligen skulle kränga på det här sättet och skena framåt i den här farten.
Efter 25 minuter gick brassesnidaren Willian ut till sin manager vid sidlinjen och gjorde en frågande gest. Han fick klart besked: Fortsätt, fortsätt. Framåt, framåt.
Strax därefter gjorde ytterbacken Razvan Rat en dämpande rörelse med handflatorna neråt marken – universaltecknet för att det är dags att lugna ner sig – men fick också mothugg av Mircea Lucescu. Tränaren vinkade ilsket mot motståndarmålet. Ditåt ska vi. Ingen annanstans.
Vid det laget ledde Sjaktar Donetsk med 1–0 över Europamästarna från Chelsea. De hade 7–1 i avslut på mål. De hade inlett matchen i ett tempo som inte skådats någon annanstans i hela fotbollsvärlden under den här hösten.
Nu var det bara att hoppa upp i vagnen igen och dundra vidare. The Sjak-Attack skulle upp på rälsen igen, och så blev det.
Offensivorgien satte ny fart, skotten fortsatte regna in. Under den första halvlekens avslutande kvart spelade Sjaktar Donetsk fram ytterligare fem avslut på mål.
För de som bara noterade resultatet framstod det kanske som överraskande att de ukrainska mästarna besegrade Champions League-vinnarna. För oss som satt här på Donbass Arena framstod det snarare som ett mindre mirakel att segersiffrorna till sist stannade vid 2–1.
Hemmalaget var fruktansvärt bra i allt annat än de avgörande avslutslägena.
Det spelade ingen större roll ifall de fick möjligheten att ställa om med fart eller om de tvingades rulla upp mot ett samlat Chelsea-försvar. De skapade ändå chanser i näst intill varje anfall.
Transformerat klubben totalt
Oligarken Rinat Achmetov har styrt klubben i drygt 15 år nu. Tränaren Mircea Lucescu har varit här sedan 2004.
Tillsammans har de transformerat klubben fullständigt. De har vunnit Uefa-cupen och de har flyttat in i en hyperfuturistisk miljardarena – ändå var det här kvällen då det kändes som att deras vision förverkligades.
Sjaktar Donetsk har varit ett av Europas mest sevärda fotbollslag i flera år, men de behövde den här sortens rubrikseger över den här sortens glamourlag för att verkligen bli tagna på fullt allvar i väst.
De är inte bara den europeiska toppfotbollens nya maktfaktor. De är även en oerhört säregen fotbollsklubb, med en väldigt utpräglad spelfilosofi.
Sex östeuropéer försvarar, fem brassar anfaller.
Eller okej, den hypervassa armeniern Henrikh Mkhitaryan kompletterar offensiven, men han har dispens eftersom han fått en del av sin fotbollsfostran i São Paulo.
Europeiskt tempo, sydamerikansk skapande. Det är så Mircea Lucescu vill ha det. Han är tränaren som en gång var extatisk efter att hans Pisa förlorat med 6–3 mot Inter, och här i Donetsk har multimiljardären Achmetov givit honom resurserna för att bygga upp sin attackmaskin.
I somras bjöd Tottenham drygt 200 miljoner kronor för den magnifike mästerkreatören Willian. Sjaktar-ledningen skickade skrattande hem Spurs-chefen Daniel Levy med vändande plan.
De säljer inte om de inte vill sälja. De har mycket högre ambitioner än att bara var ett skrällag som chockar vid enstaka tillfällen.
Vägen till en Champions League-buckla förblir naturligtvis orealistiskt lång, men bakom Barcelona och Real Madrid är Sjaktar Donetsk lika väl rustade som någon annan utmanare.
Visserligen går det att tycka väldigt mycket om att stadens fotbollslag showar i sitt skryttempel samtidigt som Donetsks egna söner riskerar livet i det smutsiga gruvslit som indirekt finansierar spektaklet – men gruvarbetarna själva är inte de som misstycker.
Efter varje mål vände sig fansen gemensamt upp mot hedersläktaren för att applådera Rinat Achmetov och oligarkpengarna som gjort allt det här möjligt.
Vilken Beyoncé?!
När Donbass Arena invigdes härom-året betalade Achmetov 50 miljoner kronor för att flyga in Beyoncé som öppningsakt.
Det gick sådär. Gruvarbetarna hade ingen aning om vem hon var.
Allt är liksom enklare med fotboll. Ett skoningslöst offensivlag som blåser Europamästarna av banan behöver inte översättas eller förklaras.