SKRÄCKBERGET

Fredrik Rundkvist

I dag ska cyklisterna ta sig till målet 1 815 meter över havet – två gånger

helskärm

I dag körs den mest klassiska av alla bergsetapper i Tour de France: Alpe d’Huez.

Och i år räcker det inte med att ­bestiga monsterbacken en gång.

För att fira hundraårsjubileet ska cyklisterna plåga sig uppför berget två gånger.

Alpe d’Huez är inte den hårdaste backen i de franska Alperna.

Inte lika lång som Galibier.

Inte lika många höjdmeter som Tourmalet.

Inte lika blåsig som Mont Ventoux.

Men det är den i särklass kändaste – och en publikfavorit av rang.

Serpentinvägen med 21 kurvor upp till den gamla skidorten Alpe d’Huez har inkluderats i loppet mer eller mindre vartannat år sedan mitten av 1970-talet. Varje gång kantad av hundra­tusentals åskådare som trängs i branterna.

Ryckte och vann hela Touren

Första gången den kördes var 1952, samma år som tv-team på motorcyklar följde cyklisterna under i stort sett hela loppet. Det var dessutom första gången man avslutade bergsetapperna med en klättring.

Så när italienske fenomenet Fausto Coppi, ”il Chamiponissimo”, Mästaren med stort M, attackerade fransmannen Jean Robic redan i femte kurvan kunde miljoner tittare följa dramatiken. Resten av klungan var vid det laget redan avhängd, långt ner på berget.

Coppi märkte direkt att Robic inte orkade hänga på och ökade tempot ytterligare. Sittande och stundtals med kedjan på den stora kedjeringen (med 52 tänder) drog han ifrån, meter för meter. På de gamla svartvita tv-bilderna ser det löjligt lätt ut. När han nådde toppen drygt sex kilometer senare var han en minut och 20 sekunder före fransmannen.

Den där bergsetappen avgjorde hela touren det året. Coppi övertog den gula ledartröjan och kunde behålla den hela vägen till Paris.

En triumf för Coppi, såklart, som därmed vann touren för andra gången.

Och en succé för arrangörernas upplägg med en avslutande klättring, något som kommit att bli standard för bergsetapperna sedan dess.

Officiell tidtagning för själva klättringen saknades på den tiden, men Coppi klockades av tävlings­ledningen och lär ha klarat berget på 45 minuter och 22 sekunder.

Pantani snabbast någonsin

När Alpe d’Huez återkom till touren på 1970-talet låg tiderna fortfarande en bra bit över 40 minuter. Bernard Hinault, den hetsige fransmannen som vann touren fem gånger, gjorde den på 48 minuter blankt så sent som 1986.

Det dröjde till 1990-talet innan tiderna passerade drömgränsen 40 minuter.

Först under 40 var Miguel Indurain, spanjoren som vann touren fem gånger på raken. Han kom upp på 39 minuter och 45 sekunder 1991.

Snabbast av alla var italienaren Marco Pantani, ”il Pirata”, som 1997 drog iväg uppför 14-kilometersbacken på smått fantastiska 37 minuter och 35 sekunder (eller 36 minuter och 50 sekunder, beroende på varifrån man räknar).

Den superlätte Pantani vägde bara 57 kilo och var en utpräglad bergsspecialist och hade redan det tidigare rekordet på 38 minuter blankt.

Pantani dog i en kokainöverdos 2004, endast 34 år gammal, deprimerad och jagad av återkommande dopnings­anklagelser.

Näst snabbast är Lance Armstrong som 2004 – erkänt och bevisat fullproppad med epo och steroider – tog sig upp på 37:36, bara en sekund långsammare än Pantani.

Tar en timme för motionärer

För att sätta de här tiderna i lite perspektiv: En vältränad motionär tar sig upp på drygt en timme. Vi andra får ta bilen.

Sedan de där värsta epo-åren på 1990-talet och början av 2000-talet har ­tiderna ökat igen. Senaste gången Alpe d’Huez kördes i touren var 2011. Den gången gjorde Alberto Contador, de senaste årens store dominant, backen på 41:30. Det ska väl kanske påpekas att även han senare blev avstängd efter att ha testat positivt.

Men det snackades om ­dopning redan på Coppis tid. Till skillnad från Contador – som skyllde på en hormonbehandlad köttbit – var Coppi dock helt öppen med att han knaprade piller.

– Jag tar dem bara när jag behöver – vilket är så gott som varje dag.

Alpe d’Huez

Svårighetsgrad: Hors categorie(obeskrivligt svår).

Smeknamn: Kallas ”The Dutch mountain”, eftersom åtta av de 15 första segrarna var just holländare. Under loppet brukar serpentinvägen kantas av tiotusentals holländare.

Längd: 13,2 kilometer.

Antal kurvor: 21.

Stigning: 1071 höjdmeter.

Lutning: 8,1 procent i genomsnitt.

Mål: 1 815 meter över havet.

Körd: 28 gånger i touren sedan 1952.

Tider: Runt 40 minuter.

Fart: 15–22 kilometer i timmen.

Totalsegrare: Sex gånger har etappsegraren också vunnit hela touren samma år.