Hotet mot sporten: Kinas överlägsenhet
Uppdaterad 2014-07-11 | Publicerad 2013-12-19
Del II i Sportbladet serie: Sverige vs Kina – så har stormakten börjat öppna upp sin talangfabrik
För snart 25 år sedan rev Sverige den kinesiska muren.
De svenska pingisherrarna gjorde det omöjliga, besegrade Kina med 5–0 I VM-finalen, vilket följdes av år av blågul världsdominans.
Men hur ser sporten ut idag?
Sportbladet åkte jorden runt, från en sliten idrottshall i Stockholm till det mytomspunna landslagscentret i Peking, och fann två skilda världar där bara en sak förenar de gamla supermakterna.
Båda saknar den gamla tiden.
Kontrasterna kunde inte ha varit mycket tydligare.
Å enda sidan så sänds tävlingarna som innehåller en rad världsspelare i 34 länder och ses av miljontals människor.
Å andra sidan så känns det som en motionsturnering när man kommer dit.
SOC, Swedish Open Championship, i bordtennis.
Eriksdalshallen på Södermalm i Stockholm i månadsskiftet november/december.
Senast jag var här var ungefär två månader sedan – då var det dubbelt så mycket folk på läktarna för att se handbollsmatchen Hammarby–Rimbo.
Funktionärernas snittålder uppskattar jag till 70 år och när jag frågar efter pressrummet skojar en gubbe på Söderdialekt:
– Skaru stryka något?
Det är vänligt och välkomnande, men berättar också en hel del om vilken status pingisen har bland svenska medier.
För att vara ett idrottsevenemang i Stockholm, där merparten av landets stora tidningar har sina redaktioner, förvånas jag av att inte möta fler bekanta ansikten.
Som sportreporter brukar man stöta på samma kollegor oavsett var man befinner sig, men under finalpasset noterar jag bara ett fåtal utsända från de stora drakarna. SR och DN lämnar kortare rapporter men jag ser ingen från SVT, ingen från TV4, ingen från SvD, ingen från Expressen.
Och Aftonbladet – ja, vi är på plats bara för att jag fått en idé om ett reportage.
Efterlängtad titel – noll publicitet
Till viss del får arrangörerna skylla sig själva.
Både pingisförbundets och SOC:s hemsidor är hopplösa att navigera på. Det är svårt att få överblick och information om vem som spelar och vad man bör prioritera på de tunga och föråldrade sajterna.
När jag skriver det här, två veckor senare, noterar jag att SOC inte uppdaterat med en enda nyhet på sin hemsida om hur det faktiskt gick i turneringen.
Och då blev det ändå en svensk vinst – den första dubbeltiteln sedan 1974.
Men om vi ska vara ärliga så fick vi en hel gratis den här gången.
Kina hjälpte till.
Li Fen står i vip-utrymmet med en flaska Beijing gold i handen.
Hon sväljer en första klunk öl.
– Det är jävla skit och otur! Jag hade 7–3 i sjätte men förlorade.
När jag kommer till tävlingarna dagen före finalpasset har vårt största affischnamn redan åkt ut.
Den 37-åriga ex-kinesiskan, som har bott i Sverige i över tio år men fick medborgarskap först i fjol, lyckades inte alls den här gången.
– Kanske känns det bättre efter lite öl, haha. Det är jobbigt, väldigt jobbigt.
2013 har annars varit hennes år.
I sitt första SM vann hon guld utan att förlora ett enda set, i sitt första EM överraskade hon alla genom att gå hela vägen. Efter att ha slagit fem ex-kinesiskor (Liu Jia, Österrike, Li Xue, Frankrike, Shen Yanfei, Spanien, Fu Yu, Portugal och Shan Xiaona, Tyskland) på rad tog hon Sveriges första individuella pingisguld sedan Peter Karlssons EM-titel för tretton år sedan.
Men nu tog det stopp i åttondelsfinalen. Liu Xue, fransyskan som Li Fen slog i kvartsfinal i EM, fick revansch.
– Hon är tuff. Jag vann i EM med 4–3, nu vann hon 4–3, säger Li Fen.
Trots att hon nominerats till Jerringpriset för sitt guld (”jag skulle rösta på mig eller Zlatan”) så lever hon ett anonymt liv.
Österrike-proffs
Hennes proffsklubb är österrikiska SVS Ströck, men när hon ställde upp i SM representerade hon Malmö där hon också bor med sin familj.
Jag frågar hur EM-guldet har förändrat hennes liv.
– När jag kom hem, tre–fyra dagar efter guldet, och hämtade i skolan så sa lärarna grattis.
Inte mer?
– När jag är här på Swedish Open så känner många igen mig.
Har du fått fler sponsorer?
– Nej.
Inga alls?
– Nej, tyvärr. Jag hoppas att det kommer några fler sponsorer till landslaget, det är det viktigaste. Satsa pengar på ungdomarna så att fler kan få chansen.
Vad har du för sponsor nu?
– Butterfly (japanskt bordtennismärke). Jag får racket, gummi, kläder och efter EM lite pengar.
Li Fen kan trots allt leva på sitt pingisspelande och säger att det är omöjligt att ha ett arbete vid sidan om. Träningen, familjen och resandet tar upp all tid.
– Men det är inte som i Kina. Där har spelarna mycket, mycket pengar. Jag hoppas att mitt EM-guld kan ändra på hur det är i Sverige, göra det populärt bland många människor.
”Vi började spela klockan sju”
Li Fen tar sig för pannan.
– Oj, det kändes direkt! Jag brukar inte dricka, så nu blev det ”oj, oj”, säger hon och ställer undan ölen.
Men hon blir på nytt exalterad när jag berättar att jag i nästa vecka ska åka till Peking för att fortsätta mitt reportage.
– Wow! Bra! Cool!
– Jag saknar Peking. Jag bodde där i sex år så jag har många minnen. Mycket tuff träning, bra tränare, bra kompisar.
När Li Fen flyttade till Peking från sin hemstad Shandong var hon 18 år. Tack vare sin talang togs hon med i landslagets träningsprogram, vilket innebar stenhårda pass i många timmar varje dag.
– Vi började klockan sju på morgonen. Sen nästan bara pingis. Klockan tio stängde man alla dörrar och släcker.
Vad hände om man inte släckte?
– Tränaren kommer och frågar vad man gör, haha. ”Ska du träna imorgon?”, ”Vill du åka hem?”.
Hände det dig?
– Nej, men jag brukade åka på en bar, haha. Disko!
Fick du det då?
– Ja, på helgen var det okej ibland, men vi måste vara tillbaka till tolv.
Fick man dricka?
– Lite, lite.
Tyckte du om disciplinen?
– Nej, jag tyckte inte om det, men man måste. Alla kämpade om en plats i landslaget och du måste vara etta, tvåa, tre, fyra, femma för att spela OS, VM och så. Alla visste hur viktigt det var att koncentrera sig i varje match. Alla har en dröm att lyckas, förstår du, att vinna alla tävlingar.
Det var ett tag sedan vi hade en svensk spelare i världstoppen.
I dag är Li Fen 33:a på världsrankningen, 31-åriga Matilda Ekholm är tio placeringar efter. Bakom dem finns ingen dam bland de 300 främsta.
På herrsidan är Per Gerell, 31, och Jens Lundquist, 34, högst rankade på platserna 64 och 71.
Jörgen Persson, 47-åringen som slutade i somras, är 120:e man och därmed fjärde bäste svensk.
Tillsammans tog just den trion ett överraskande EM-silver i lag 2011, vilket är en av få stora framgångar på senare år.
Men om vi backar bandet 25 år tillbaka så såg det annorlunda ut.
När SVT:s kommentator Staffan Lindeborg i april 1989 euforiskt vrålade att ”Sverige har rivit den kinesiska muren – TOTALT!” var Erik Lindh femma på världsrankningen. Ändå hade han inte spelat i lagfinalen, han valdes helt enkelt bort i konkurrensen.
I stället gick Mikael Appelgren, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson ut och gjorde 5–0 mot det tidigare oslagbara kinesiska laget.
Sveriges framgångar kulminerade under 90-talet, men kom av sig efter millennieskiftet där Kina vuxit sig starkare än någonsin.
I dag är det totaldominans.
Spelar som i trans
Sju av de åtta bästa damerna i världen kommer från Kina, bara Feng Tianwei från Singapore lyckas spränga in sig på en fjärdeplats.
På herrsidan är topp fem idel kinesisk. Tyskarna Dimitrij Ovtcharov och Timo Boll, sexa och åtta, är de enda som lyckas konkurrera någotsånär mot supermakten.
På SOC är överlägsenheten lika tydlig.
Programbladet pryds visserligen av ett gäng uppradade svenska spelare som kaxigt poserar över texten ”KINA! Vi är redo!” men maken till falsk marknadsföring har jag nog aldrig sett.
I damfinalen i singel slår det 19-åriga stjärnskottet Chen Meng landsmaninnan Li Xiaodan i en femsetare.
I damdubbeln vinner ett kinesiskt par stort mot ett från Taiwan – som förut var en del av Kina men som har haft en komplicerad relation till makten i Peking sedan kommunistledaren Mao Zedongs dagar.
I herrsingeln tror jag att den obegripligt begåvade Fan Zhendong ska vinna. 16-åringen har vunnit två raka tävlingar på världstouren och har precis slagit ut värdstvåan Xu Xin i semin, men i finalen får han stryk.
Världsjuan Yan An spelar som i trans och vinner med 4–2, trots att majoriteten av publiken håller på den yngre motståndaren.
”Var kul att de öppnade upp sig”
Till sist blir det äntligen svenskt.
I herrarnas final spelar både Jens Lundquist och Pär Gerell. Vid sin sida har de varsin kines: världstvåan Xu Xin bredvid Lundquist, singelvinnaren Yan An bredvid Gerell.
Initiativet till att mixa paren över landgränserna kommer från Kina. Tidigare i år har de gjort liknande utbyten med Tyskland och Frankrike på tävlingar i Asien, vilket skulle vara otänkbart för några år sedan.
Det stängda och hemlighetsfulla kinesiska landslaget har börjat blicka utåt.
Dels för att kunna utveckla sina spelare språkligt, dels för att stimulera andra länder: som det är nu finns det ingen konkurrens vilket missgynnar sporten i stort.
Kina är överlägsna – för överlägsna.
Inför finalen uppmanar speakern publiken att titta extra noga eftersom det är ett unikt tillfälle.
Xu Xin och Jens Lundquist rivstartar. Första set slutar 11–1, vilket ger dem ett mentalt övertag. Gerell/Yan vinner det andra med 12–10, men tappar därefter två jämna set.
Efter matchbollen som betyder 3–1 i set förenas Xu Xin och Jens Lundquist i en kram framför den ena läktaren. Xin gör annars inga större gester men Lundquist knyter näven och vinkar till hemmapubliken.
När jag kommer in i omklädningsrummet är han samlad men lycklig.
– Det här var jävligt kul. Dels att spela med världstvåan, dels att vinna på hemmaplan. Det kan inte bli så mycket bättre.
– Vi fick en grym start, båda spelade riktigt bra när motståndarna inte var inne i matchen. Då kan det bli stora siffror. Men vi visste att det skulle bli tufft, och det blev det.
Hur funkade kommunikationen mellan er?
– Det gick hyfsat, han är bättre på engelska än vad jag trodde. Man får hålla det på en enkel nivå. Och pingistermerna, ja, det är de samma. Nej, det var kul. Det kändes som att kineserna också tyckte det.
De öppnar upp sig lite?
– Ja, faktiskt! Det sa både jag och PG (Pär Gerell) på morgonen: det var kul att de öppnade sig. Första dagen var det väldigt tillbakadragna, men nu pratade och skrattade de. Det är intressant att lära känna dem lite bättre. Den nya generationen är nog lite annorlunda.
Kina vill komma närmare Sverige.
Men hur ska Sverige komma närmare Kina?
Jag ringer pingisförbundets chef David Gustafsson som berättar att samarbetet och utbytet redan är igång på olika nivåer. Svenska spelare åker till Kina, kinesiska tränare hjälper svenska spelare, svenska och kinesiska par tävlar i dubbel.
Sporten globaliseras, dörrarna öppnas, hemlighetsmakeriet minskar.
Ändå är det omöjligt att kopiera framgångsreceptet.
– Vi måste ha en annan filosofi. De tränar mycket mängd med statiska övningar medan vårt signum är att träna mer matchlikt. Det har samhällsstrukturen att göra. Vi kan inte, och tycker inte att det är humant okej, att plocka en tioåring till ett center där de ska bo. Vi kan inte få fram en Fan Zhendong så tidigt så vi måste hitta andra vägar. Vi trycker snarare på att man ska ha en lång karriär där peaken kanske är mellan 27 och 35. Kineserna är ofta färdigutvecklade när de är 20, säger David Gustafsson.
”Gnälls ibland för gnällandets skull”
Vilken status har svensk pingis?
– Elitmässigt ligger vi rätt bra till ändå. Vi hävdar oss absolut på Europanivå både på dam- och herrsidan. På världsnivå har vi svårt att ta medaljer, Asien har generellt gått inifrån Europa, men vi är inte usla. Se på hur de andra racketsporterna har utvecklats. Tennisen har väldigt stora problem, framför allt på herrsidan. Där finns ingen spelare bland de fyrahundra bästa.
Förbundschefen köper heller inte bilden av en medieskugga.
– Ibland gnälls det för gnällandes skull. Om man tar in lokal press så är det ganska rimlig rapportering med tanke på var pingisen står. Det är klart att vi inte får de största rubrikerna i Sportbladet, Expressen eller DN, men vilka sporter får egentligen det förutom de allra största?
– Man garvar ju lite när folk säger ”vår lilla tävling i Eriksdalshallen” när tävlingarna skickas ut till 562 miljoner hushåll (räckvidden för samtliga sändande kanaler). Jag fick statistik häromdagen: det internationella förbundets hemsida är den näst mest besökta förbundet i världen efter Fifa. Det är också ett mått på intresset. Pingisen är en enorm sport.
Går det att konkurrera med spelare som tränar sex timmar varje dag?
– Inte på kort sikt, men på lång sikt vill jag ändå tro det. Världen förändras hela tiden och det går aldrig att säga vad som händer framöver. Titta bara vad som hänt med Kinas samhälle de senaste tio åren. Ge det tio–tjugo–trettio år till och det är inte säkert att de kan skicka in folk i pingisakademier hur som helst. Det viktigaste för oss, och för resten av världen, är att inte ge upp kampen. Den drömmen får vi aldrig släppa.
Så dominant är Kina i världspingisen
Världsrankning Herrar
1. Ma Long, Kina
2. Xu Xin, Kina
3. Zhang Jike, Kina
4. Wang Hao, Kina
5. Fan Zhendong, Kina
6. Dimitrij Ovtcharov, Tyskland
7. Yan An, Kina
8. Timo Boll, Tyskland
Sveriges bästa:
64. Per Gerell
71. Jens Lundqvist
93. Kristian Karlsson
Världsrankning Damer
1. Liu Shiwen, Kina
2. Ding Ning, Kina
3. Li Xiaoxia, Kina
4. Feng Tianwei, Singapore
5. Wu Yang, Kina
6. Cheng Meng, Kina
7. Zhu Yuling, Kina
8. Guo Yan, Kina
Sveriges bästa:
33. Li Fen
43 Matilda Ekholm
339. Linda Bergström
OS 2012
Herrar, singel
Guld: Zhang Jike, Kina
Silver: Wang Hao, Kina
Brons: Dimitrij Ovtcharov, Tyskland
Herrar, lag
1. Kina
2. Sydkorea
3. Tyskland
Damer, singel
Guld: Li Xiaoxia, Kina
Silver: Ding Ning, Kina
Brons: Feng Tianwei, Singapore
Damer, lag
1. Kina
2. Japan
3. Singapore
Vinnare i VM 2012 och 2013
Herrar, singel: Zhang Jike, Kuna
Herrar, dubbel: Chen Chen-Chaung Chih-Yan, Taiwan
Herrar, lag: Kina
Damer, singel: Li Xiaoxia, Kina
Damer, dubbel: Guo Yue/Li Xiaoxia, Kina
Damer, lag: Kina