Fan, det var ju så nära
Med neutrala ögon borde ”The Mauler” vunnit fajten
Jag vaknar till duggregn i den kanadensiska storstaden och tänker direkt: Fan, det var ju så nära.
Sedan hoppas jag att Alexander Gustafssons första morgontanke var: Yes, jag gjorde det!
Alex förlorade titelmatchen men han är ingen förlorare för det. Han vann en hel kampsportsvärlds respekt med sin offensiva, varierade och positiva fajting.
Den förste någonsin som fick till en nedtagning på Jones.
Den förste som gått in och dominerat Bones från start.
Den förste som sårat Jones så illa att matchläkaren ville bryta matchen.
Fan, det var ju så nära.
Jag har varit så länge i slagsmålsbranschen att jag vet att en mästare så gott som aldrig förlorar jämna matcher men nu, efter en natts sömn på saken, funderar jag på hur jämnt det egentligen var.
Som jag såg det var Alex en vinnare i nästan fyra ronder, men kanske är det just mästarens privilegium att koras som segrare bara han dominerar avslutningen som alltid fastnar mest på näthinnan.
En, visserligen stenhård, armbåge bör inte väga tyngre än tre ronders dominans med flera klockrena träffar, nedtagningar och superförsvar. Men så fungerar branschen. Vacklar utmanaren, om så bara en kortare tid, tas det som en större intäkt för att mästaren är den bäste även om han varit underlägsen större delen av matchen.
Framtiden ser mycket ljus ut
Alex lämnade sjukhuset i natt efter att man konstaterat att han inte drabbats av några allvarliga skador. Jones hade fler blessyrer. En fot som skadades tidigt i matchen och den där otäcka sprickan över höger öga som Alex vänster slog upp tidigt. Även sjukhusmatchen vanns alltså av svensken men i domarprotokollen står det fortfarande 48–47, 48–47 och alldeles felaktiga 49–46.
Mästarens privilegium. Det var inget annat än det som avgjorde matchen.
Med helt neutrala ögon borde segern ha gått till Alexander men nu ska varken han eller vi fastna i ältande över det. När Alex slog upp ögonen i morse var himlen kanske grå men hans framtid är så mycket ljusare än den var dagen innan.
Alex hyllas överallt i dag. Matchen är redan en klassiker, en av de bästa någonsin i lätt tungvikt. Den bästa titelmatchen någonsin.
Och det var The Mauler som gjorde den klassisk.
Det var Alexanders initiativ, hans smartness och snabbhet, som satte prägel på tempot och händelserna i buren. Jag är fortfarande inte helt säker på att Jones är så sugen på att släppa till en rematch men kanske kan UFC tvingas att tvinga Jones till det. Trycket är redan stort från fans och media och då handlar det om en pay day för Alex som kommer att få ett mångdubbelt större gage, i trakterna av en miljon dollar, alltså närmare sju miljoner svenska kronor.
Friends arena är drömmen. En gala där hade satt ett häftigt MMA-rekord i Sverige publikt. Problemet är tidsfaktorn. UFC:s ekonomi drivs av pay per view-sändningar i USA så det är USA-tid som gäller. Men jag har varit på boxning i Wales när Joe Calzaghe och Mikkel Kessler boxades tre på natten på grund av amerikansk tv och då var det ändå nästan 60 000 åskådare på plats i Millenium stadion.
Man ska inte få något bragdguld för förluster, det är väl bara Malmö FF som fått det, men å andra sidan var bragden att gå till en Europacupfinal fantastiskt stor. Alexander Gustafsson bragd i natt var också enormt stor men han kan plocka hem de där utmärkelserna när han vinner titeln i stället.
Han kommer att bli mästare.
Han borde ha blivit det redan i går.
Fan, det var ju så nära.