”Våra attityder måste ändras”

Robert Laul

Djurgårdsprofiler om kärlek och sorg, hat och våld – och en svår debatt

helskärm

En knapp vecka efter dödsmisshandeln i Helsingborg.

En vecka av sorg, frågor och polariserad debatt.

Under tiden har Djurgården förberett sig för att återvända till den allsvenska vardagen.

Sportbladets Robert Laul besökte föreningen efter den värsta förlusten av alla: Att bli en man mindre.

Mittbacken Emil Bergström har varit djurgårdare så länge han kan minnas.

– Det beror på farsan. Det var djurgårdslakan, djurgårdsryggsäck och hela paketet. Djurgårdshandduk när vi åkte och badade. Han tog med mig på alla matcher. Det är helt helt klart farsans förtjänst att jag blev djurgårdare, säger Emil, 20.

Träningen på Tele 2 Arena, föreningens nya hemmaplan, är precis avslutad. Jag frågar Emil vad Djurgården betyder för honom?

– Framför allt kärlek till klubben. Det är så stort. Det är en stor del av mig själv. När jag var liten, och vi hade vunnit, tog jag djurgårdströjan till skolan, berättar han.

15 år gammal stod Emil Bergström i klacken.

– Ja, i både hockey och fotboll. Jag har gjort den svängen också, säger han och skrattar.

Emil blir snabbt allvarlig när jag frågar om han var bekant med supportern som misshandlades till döds i söndags.

– Nej. Jag har ingen aning om vem han var. Jag vet bara att han älskade att gå på fotboll, att fotboll var hans stora passion i livet. En helt vanlig supporter, en kille med byggfirma och barn. Jag vill egentligen inte dela in supportrar i ”vanliga” och ”ovanliga” men det var jobbigt för mig den natten. Det var väldigt många tankar, svårt att sova.

Vad tänkte du?

– Allt möjligt. Hur kan någon göra något sådant mot en sådan person? Hur har det gått till? Det var många frågor. Jag ville bara få mer info. Det var riktigt jobbigt, säger Emil Bergström.

Ja, hur kunde det hända? Emil är inte ensam om att undra. Debatten är polariserad både vad gäller varför det hände och vad som nu bör göras. 

Stämningen piskades upp på nätet

En person med bättre insyn än många andra är Djurgårdens Stefan Ryderfelt. Som föreningens Supporter Liaison Officer (SLO) är han länken mellan laget/klubbledningen och supportrarna.

– Vi märkte veckorna innan premiären hur diskussionerna gick på nätet. Hur man pratade om att ”Vi ska ta hela staden, försök stoppa oss, vi är 5 000 man”. Medan Helsingborg svarade med ”Vi ska försvara vår stad, ni kan dra åt helvete, Stockholmsjävlar”. Det var en nivå över det normala. Det var äckligt, det var en hatisk känsla som jag aldrig känt förut, berättar Stefan Ryderfelt i webbtv-programmet ”08 Fotboll” på svenskafans.com.

Redan under fredagskvällen sker mindre sammandrabbningar i centrala Helsingborg. Det eskalerar under lördagen då personer som senare pekas ut som djurgårdare attackerar matgäster och vandaliserar en restaurang.

På söndagen, strax före avspark, avlider djurgårdssupportern. En HIF-supporter är nu häktad, misstänkt för misshandel och vållande till annans död.

När matchen avbryts fortsätter kaoset. Precis utanför Olympia, mitt på gatan, drabbar ett 50-tal huliganer från respektive läger samman. Filmsekvenser visar grova våldsattacker, och stadens invånare bevittnar bråket från balkonger på intilliggande hyreshus. Det dröjer över en minut innan polisen lyckas skingra grupperna. En polis uppger för Sportbladet att de var upptagna med att tömma Olympia och undertaliga.

Ungefär samtidigt befinner sig Djurgårdens sportchef Bosse Andersson på ett sjukhus för att ta farväl av djurgårdssupportern tillsammans med dennes bror.

”Kändes helt meningslöst”

När jag träffar ”Super-Bosse” på Tele2 Arena försöker han sammanfatta känslorna med några dagars perspektiv.

– Det kändes fullständigt meningslöst. Att han låg där. Att vi åkte därifrån. Och han älskade att gå på fotboll. Han hade sett fram emot den här matchen sedan i december. Är det värt det? Nä, inte fan är det värt det.

Funderade du på att sluta?

– Det är klart man känner osäkerhet var vi är på väg med svensk fotboll. Men vi har ett ansvar för alla människor som har brytt sig nu. De ger en framtidstro, de gör att jag känner mig väldigt motiverad att försöka göra något värdigt bra av det här.

Det har gått fem dagar sedan allsvenska premiären. Bosse Andersson har fortfarande svårt att hitta orden:

– Det var egentligen ett knytnävsslag som stoppade en människas liv. En familj är oerhört hårt drabbad. De har tappat en pappa, en son, en man, en bror och ett barnbarn. Det här är den värsta mardrömmen. Det hände en och en halv kilometer från arenan när vi hade 5 000 supportrar i Helsingborg, säger Bosse Andersson.

Dödsfallet uppmärksammas även utomlands. Nyhetsbyrån Reuters gör en genomgång av huliganismen i Europa (”Huliganism still haunts European game”) och inleder med Sverige som exempel följt av Ryssland, Italien och Grekland med flera.

Uppmärksammade utspel

I svenska tidningar och tv-kanaler presenteras snabbt mer eller mindre genomtänkta förslag på åtgärder. Men utspel från tyckare som Jonas Gardell och politiker som Beatrice Ask (M) kritiseras och döms ut som populistiska och ogenomtänkta.

Efter en knapp vecka handlar debatten om att det behövs en attitydförändring i svensk fotboll. På AIK:s hemsida skriver ordföranden Johan Segui ett öppet brev som slås upp stort:

– Nu måste vi rakryggat se att våldet och hatet faktiskt hänger ihop, menar en självkritisk Segui.

Djurgårdssupportern Martin Lundgren är inne på samma linje i en debattartikel i Aftonbladet:

”Vårt uppriktiga hat (vilket inte är att förväxla med stark rivalitet) har skapat en kultur som om inte är våldsförhärligande i sig så åtminstone är våldsgenererande och i viss form accepterande”.

”Vilken stämning vill vi ha?”

Efter träningen på Tele 2 Arenan pratar jag med Djurgårdens säkerhetschef Mats Jonsson:

– Det är helt uppenbart att våra attityder måste förändras. Vad vi vill bli förknippade med? Vilken stämning ska manifesteras på en fotbollsarena? Den här händelsen har lett till någon form av rannsakan, inte bara hos djurgårdare utan alla funderar på vilka budskap som sprids utåt. Även medierna har ett ansvar i det här. När vi möter AIK i ett derby, hur ofta är det inte man läser ”Slaget om Stockholm” som rubrik. Är det den känslan vi vill ha? Jag förstår vad ni menar men det kan också vara så att den sprider ett budskap vi inte vill förknippas med, säger Mats Jonsson.

Emil Bergström, den talangfulle mittbacken, står inte i klacken längre. I stället försöker han göra fansen nöjda från planen. Det våld som finns kring fotbollen är upp till politikerna att lösa, tycker han.

– Vi vanliga människor kan bara visa att vi tycker våldet är fel. Det måste till lagar och bestämmelser.

Det pratas om att i supportrarnas passion finns ett hat som kan leda till sammandrabbningar också?

– Jo, men vi kan inte sticka under stol med att AIK är våra största rivaler. Så är det. Man tycker ju inte om AIK. Så har det alltid varit. Men det här hatet som supportrarna visar mot varandra genom engagemang, när matchen är över, då ska det läggas åt sidan. Då kan man vara ledsen om det har blivit torsk eller jätteglad om det blivit vinst, säger Emil Bergström.

Strax intill står anfallaren Amadou Jawo. Skadeproblemen är över och han väntas starta mot Halmstad. Jawo menar att fotbollens positiva sidor har försvunnit i diskussionen.

– Jag tycker det är tråkigt när man attackerar fotbollen som helhet. Jag vet vad fotbollen har gjort för mig och mina vänner. Jag var inte världens bästa i skolan. När jag var yngre gjorde jag kanske lite dumma grejer. Men jag skötte alltid fotbollen. Man glömmer bort hur positiv fotbollen är för ungdomar. Attackera inte fotbollen, attackera problemet i stället, säger Amadou Jawo.

Djurgårdens tränare heter Pelle Olsson. Hans jobb är att se till att spelarna är förberedda för match i morgon klockan 15.00.

– I början av veckan gav vi spelarna all information om vad som hänt och erbjöd stöd. När sådana här fruktansvärt tråkiga saker händer är det bästa sättet för att glömma att vara på planen. Jag har inte sett någon påverkan i träning överhuvudtaget, hävdar Pelle Olsson.

Säljer rosor för familjen

Under tiden planerar föreningen hur minnesceremonin strax före avspark ska se ut. Det blir tal av ordföranden, tyst minut, sorgband och kondoleansböcker på läktaren. Supporterorganisationen Järnkaminerna sliter med ett minnestifo och har beställt 2 000 röda rosor som ska säljas för 20 kronor styck där pengarna går till den avlidnes familj.

Jag frågar Djurgårdens presschef Jonas Riedel hur många biljetter som är sålda.

– Knappt 12 000. Eller i morse var det 11 300. Men det är nog uppe i 11 600 nu. Det rullar på hela tiden. Vi räknar med 15 000 på söndag, säger Riedel.

15 000 människor tänker se Djurgården–Halmstad i fotbollsallsvenskan.

De skulle ha varit en till.