Du kan inte vinna i skitsnack mot mig

Ibland kokar det över.

Adrenalinet pumpar och känslorna tar överhanden. Då är det svårt att spela bra poker.

För att inte säga omöjligt.

Det är en barnlek att spela poker när allt rullar på. Du vinner stadigt och livet är harmoniskt. Men så åker du på tung förlust. Dina par i ess förlorar och du tycker att det är djupt orättvist. Du blir upprörd. Och spelar sämre.

Kom igen när dina raketer kraschat hundratals gånger. Då känns det knappt. Tro mig, jag vet. Riktiga pokerrävar är svåra att få i gunga. Inte ens de mest vidriga utköpen berör dem.

Jag är pokerns Per Ledin

Däremot kan man få de flesta proffsen i obalans med lite vanligt hederligt skitsnack. De flesta, alltså. Jag är immun mot sånt. Alla vet att jag är flerfaldig svensk mästare i skitsnack. Den matchen går inte att vinna. Den som försöker faller på eget grepp. Jag är pokerns Per Ledin.

Ett annat fult knep är att slowrolla, det vill säga att låtsas att du förlorat och när motståndaren börjar ta hem potten så visar du upp bästa handen. Det är djupt oetiskt och jag avråder å det bestämdaste från detta snuskiga oskick vid pokerbordet. Om du trots allt bestämmer dig för att göra det så gör det inte mot mig. För jag bryr mig inte.

Okej, nu kanske du tror att jag är någon slags Mahatma Gandhi eller John Lennon. Det är inte riktigt så. Det går att provocera mig. Det finns något som får mina inre organ att koka. Om du spelar riktigt dåligt men ändå vinner blir jag skogstokig.

Vinna eller försvinna

Förra veckan spelade jag en gratisturnering på nätet med en miljon kronor i förstapris. Andrapriset var lite drygt 50 000 kronor. Med en sådan skillnad fanns det bara en taktik – vinna eller försvinna.

Med fyra spelare kvar hade jag mest marker och gick all-in med ess-åtta i spader som sannolikt ska vara den bästa handen på fyra spelare. Jag fick syn av kung-knekt av den som låg tvåa med nästan lika mycket marker som jag. Den synen är så usel att klockorna stannar. Han kan omöjligt ha bästa handen.

Jag behöver inte tala om vem som vann potten. Sömnlös låg jag och grubblade över hur min kära motståndare kommit fram till sitt beslut. Huvudet dunkade tungt. Och inte ens Iprenmannen kunde stoppa smärtan.