Glimne som livvakt

Dan Glimne rapporterar direkt från poker-VM i Las Vegas

När man går omkring här inne på Rio i Las Vegas som just nu är centrum i pokeruniversum, kan man inte undgå att gång på gång se den interna reklamfilmen, för alla kasinots frestelser i form av gambling, shower, restauranger och nattklubbar, som oupphörligen rullar på de många utplacerade TV-skärmarna. Den är extremt välgjord, och refrängen i körsoundtracket – ”At the Riiiio!” – sitter vid det här laget i mig som en skärmsläckare för hjärnan.

Igår, den 5 augusti, var det dags för de 481 kvarvarande spelarna att kämpa vidare ned tills bortåt bara 150 skulle vara kvar; för första gången, denna VM:s fjärde dag – i realiteten den åttonde speldagen – skulle siffran därmed komma ner i vad som motsvarar ett normalt startfält i en större turnering.

Till tandborstningen på morgonen suckar jag fortfarande över min prakttira, som nu får mig att se ut som en av dalmatinervalparna i Disneys filmer om Pongo: helt enkelt en stor, nästan kolsvart ring runt ögat. De svenska spelare jag möter nere i kasinot verkar alla ha läst min dagliga krönika, och vill se den ”i verkligheten”.

Jag börjar nästan vänja mig vid att gå i solglajor överallt och hela tiden. Man kan ju alltid låtsas att man är någon slags kändis här i Las Vegas. Jag blir påmind om när min dotter Linn och jag för några år sedan var i Hong Kong, och en kväll hade tagit bärplansbåten över till Macao för att ägna oss åt ett studiebesök där.

Kippa om alkoholintaget

Störst bland kasinona i Macao är Casino Lisboa, där gamblingen försiggår på fyra våningar. Det var fullpackat, och jag menar fullpackat, med kineser samt ett fåtal européer där den kvällen. Deras samlade målmedvetna spelande, alkoholintag och kedjerökande vid borden skulle ha fått svenska Folkhälsoinstitutet att bokstavligen talat kippa efter andan.

Dessutom kunde man där ägna sig åt spel som man inte ser i kasinona på västra halvklotet, som fan tan och mahjong maccarat.

Det är bara entréplanet och andra våningen på Casino Lisboa som är öppna för allmänheten; tredje och fjärde våningarna är reserverade för VIP-gäster och highrollers, och bevakade av säkerhetspersonal. Klart vi blev nyfikna på vad som pågick i de salarna.

”Jag vet hur vi ska fixa det,” hojtade Linn genom larmet till mig, och förklarade sin plan.

Sagt och gjort: solglajorna åkte på inne på kasinot, och vi gled in i rollen som kvinnlig superkändis och hennes bodyguard. Det hela hjälptes onekligen av att min dotter är 1,82 i strumplästen, med långt blont hår, filmstjärneutseende och en kroppslig grace och självsäkerhet som nästan bara ett brunt bälte i karate kan ge.

Glimne som livvakt

Själv är jag 1,93, och med en stenhård min påtagen och högerkardan innanför kavajen som om jag trevade mot ett imaginärt axelhölster tyckte jag att jag gjorde mig som livvakt, ett steg bakom Linn.

Tricket fungerade! De små kortvuxna kinesiska vakterna som bevakade rulltrapporna och de olika VIP-rummen klev faktiskt åt sidan inför den psykologiska konfrontationen.

Bakom glajorna kunde vi se deras osäkerhet; var det en världsberömd europeisk eller amerikansk sångerska eller filmstjärna eller någon annan superkändis som plötsligt kom där med sin bodyguard, och de skulle få f-n av sin chef om de dumt nog försökte ställa sig i vägen? Deras sekund av tvekan var nog för att vi skulle ha seglat förbi; självsäkerhetens triumf över regelboken.

”Slog du ut Lennox Lewis?”

Ännu en gång får jag sällskap till frukosten av två andra svenska spelare; en av dem föreslår hjälpsamt att skulle någon hoppa till inför anblicken av min blåtira, kan jag ju alltid rycka på axlarna och säga att det var jag som gjorde misstaget att slå ut boxaren Lennox Lewis ur detta poker-VM. ”No, he didn’t take that too well...”

Klockan 12 på dagen, under batteriet av lysrör inne i den stora konferenssalen, drar dag 4 i VM igång. Horder av journalister och fotografer bevakar de olika borden; TV-teamen följer i närbild den psykologiska närkampen, mellan de kvarvarande pokersuperkändisarna och deras motspelare som obarmhärtigt väntar på tillfället att få dem i fällan och överta deras markerstaplar.

Jag beundrar alla de hundratals dealers som arbetar här i VM, och har den tunga uppgiften av se till att spelet sköts till perfektion utan att konflikter uppstår. En bra dealer är inte bara tekniskt skicklig, utan måste också vara god människokännare och kommunikatör.

Drömflicka

Och många av dem har underhållande krigshistorier från den gröna filten att berätta. En av de dealers som satt vid mitt bord häromdagen, när jag spelade 175-dollarssatelliten till en annan av WSOP-turneringarna, berättar om vad som hände medan han dealade under VM:s första dag.

En ung spelare på stol 2 hade tidigare gått förbi celebriteten Shannon Elizabeth på väg in i salen, suckade nu längtansfullt över hennes betagande skönhet och charm, beklagade sig över att vanliga killar som han aldrig fick chansen att träffa sådana som hon, och gjorde klart för alla och envar vid bordet att just hon var hans Drömflicka.

Ödet slår till. Bara någon minut senare går spelaren på stol 1 all-in och blir all-out, och – ibland fungerar faktiskt livet som i en hollywoodfilm – ni har redan gissat vem som förflyttas in till den lediga platsen: Shannon Elizabeth.

297 spelare kvar

Det är som ordspråket säger; var försiktig med vad du önskar dig, det kan gå i uppfyllelse.

Den unge spelaren på stol 2 tappar fullkomligt koncepterna.

Han rodnar, fumlar med marker och kort, stammar när Drömflickan vid sidan om säger några vänliga ord till honom, och några minuter senare gör han en idiotisk all-insyn och får lämna bordet.

So it goes. Säker finns det någon form av sens moral i den historien.

Jag går min dagliga vända till poolanläggningen för att simma och sola lite, och återvänder vid 16-draget till konferenssalen.

Bara 297 spelare är kvar just då; genomsnittstapeln är enligt skärmarna uppe i 295.000. Nu börjar dramat här i VM att bli påtagligare. När någon gick all-in den första dagen, och ibland slogs ut som resultat, lämnades bordet som regel under stillsamma former.

”YES!!”

Nu förkunnar dealern inledningen på skeendet: ”All-in on table 156!” Kameramännen rusar fram; de inblandade spelarna ställer sig upp; flopp, turn och river läggs upp som om det var en föreställning i tre akter på Dramaten; kort som räddar en av kombatterna kvar bemöts att ett ”YES!!”-vrål, medan den andre begraver händerna i ansiktet och ibland viker sig dubbel som i smärta.

På bord 148 sitter Daniel ”Kid Poker” Negreanu, som efter aggressivt storspel har kämpat sig upp till över 150.000.

På bord 153 ser jag Erik Friberg, för dagen i rollen som Mr. Cool, klädd i svart och väl förskansad bakom solglasögon och en markerstapel på omkring 250.000. Micke Thuritz på bord 124 ligger på över 300.000; Bo ”Legato” Sehlstedt och William Thorson tillhör också dem som förvaltat sin förpackning med tandpetare upp till en brädgårds storlek, och orubbligt siktar på finalbordet.

På bord 142, en bit bort, ser jag ännu så länge regerande världsmästaren Joseph Hachem som dock verkar sammanbiten och, bedömer jag från lite håll, ser ut att ha under 150.000.

Poker advice in action

Vid 17.30-tiden träffas vi några spelare i lobbyn på Rio. Norrmannen i gänget är på gott humör efter att ha cashat ut 2.600 dollar i en turnering på Caesars Palace kvällen innan. ”Jag blev av med alla mina marker och fick göra en rebuy,” säger han till mig, ”och låg risigt till på nytt ett tag – men så tänkte jag på ditt råd när vi hade träningslägret dagen efter att vi kom hit, ’Never ever give up,’ och jobbade mig in i matchen igen och hamnade in the money till slut.”

Poker advice in action.

Det är lördag i Las Vegas, då staden har sin besökstopp varje vecka. Vi beslutar oss för att prova på lite ”turistpoker”, och tar oss bort till Luxor för att förhoppningsvis slippa de övriga WSOP-spelare som översvämmar staden och förvandlar även ordinära kvällsturneringar till in-your-face-poker. Sex av oss köper in sig i deras kvällsturnering som börjar 20.30, och med ett inköp på 65 dollar.

Luxor är ett häftigt ställe, med sin fejkegyptiska arkitektur. Högst upp i denna pyramidformade byggnad sitter jordens starkaste strålkastarbatteri: den massiva ljusstråle som skjuter rakt upp i världsrymden kan vid klart väder ses hela vägen från Los Angeles, över 400 kilometer bort.

Billig bluff

Det visar sig vara en dåligt strukturerad no-limit hold’emturnering och bortkastade pengar: för det inköpet får man bara 600 (!!) i marker, mörkarna är 25-25, och de går upp varje kvart. Jag kunde lika gärna satsat pengarna på crapsbordet.

Inom den första kvarten hinner fyra spelare slås ut vid mitt bord, och ersätts av lika många nya förhoppningsfulla just turister. Jag själv åker ut strax efteråt, när jag försöker mig på en billig halvbluff all-in före floppen med Q-J och blir nedsynad av A-K.

Jag släntrar över till cashgameborden istället, och köper in mig i deras 2-4 dollar limit. Efter allt hårdfört no-limitspel hittills under detta Las Vegas-besök, där alla deltagarnas nerver varit spända som banjosträngar, känns det partiet plötsligt som balsam för själen: små, överskådliga betar och höjningar, man kan lugnt stanna kvar i potten med drag till straight eller flush, och framförallt spelas det alldeles för löst.

Att det just därför kan svida till enstaka gånger får man ta: med A-Q på handen och Q-Q-3-7-10 på bordet betar jag hårt hela vägen, bara för att i visningen finna att den andre gick med på Q-3 och mirakelfloppade.

Nice hand

I no-limit hade risken varit mindre för att han gått med före floppen med den handen, men å andra sidan hade det kostat mig hela stapeln; nu kan jag rycka på axlarna och säga ”Nice hand” när dealern skjuter över potten till honom.

Plus att stämningen är avslappnad, gemytlig, amerikanskt vänlig som den kan vara i sina bästa ögonblick vid spelborden, och vi munhuggs lite med varandra. Spelaren vid sidan om mig har ovanan att bara lägga fram sina mörkar några centimetrar framför sina egna marker, och till slut säger dealern, halvt irriterat och halvt på skämt: ”Hey, put it in like you mean it!”

Han svarar oberört och på omisskännelig South Manhattan-dialekt: ”Yeah, my wife says the same thing all the time.”

Ibland är det som att vara med i ett avsnitt av Spin City eller Vänner. Först vid 02.30-tiden cashar jag ut, och tar en taxi tillbaka till Rio för att ta reda på hur ställningen är i VM.

Hachem utslagen

Spelet har avbrutits för dagen, med bara 135 spelare kvar. Chipleader är Jamie Gold – ett namn som onekligen förpliktigar – med 3.700.000. Bäst på damsidan, på 27:e plats just nu, är Annie Duke med 919.000. Bara fem svenskar är kvar: William Thorson (1.668.000 och som därmed ligger sexa), Erik Friberg (650.000), Micke Thuritz (411.000), Håkan Sahl (408.000) och Aki Ruuskanen (285.000) Åkte på 163:e plats igår gjorde Michael Högbom, som för det kunde casha ut 47.000 dollar.

Bo Sehlstedt är utslagen, liksom Joseph Hachem som ställde in med A-A och åkte dit mot J-J som träffade en triss.

Jag åker upp till min svit igen, och blir stående någon minut vid panoramafönstret med utsikt över norra ändan av The Strip bort mot downtown. Överallt skimrar neonreklamen här i drömmarnas stad.

Uppe mot natthimlen surrar helikoptrarna som vanligt; inte i någon annan stad i världen ser man så många helikoptrar som just här i Las Vegas, dygnet om: turister på sightseeing, men oftare VIP-gäster som åker vidare till en ny nattklubb, en annan bar, ännu ett kasino där detta speciella liv pågår, dygnet runt.

Dags att sova. Snart ska dag 5 rulla igång, här i poker-VM.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)