Jag är utslagen men inte bitter

Det var utmaningen att bli bäst – drömmen om att vinna VM som fick mig att börja med poker.

Men nu är jag utslagen och drömmen död.

Jag åkte ut tidigt i VM i år. Jag hade otur, det är sånt som händer. Tråkigt bara att det händer just i VM. I vanliga fall hade jag attackerat en Vegas-buffé och tryckt i mig ett VM-inköp av kalorier i ren sorg.

Men i år ryckte jag bara på axlarna.

Kanske är det ett tecken på mognad. Kanske är det ett tecken på att jag tappat gnistan.

Låg nivå på spelet

Jag är egentligen ingen drömmare, men VM är en dröm. Det är nästan för bra för att vara sant att 7 000 blåbär har slantat upp 10 000 dollar var. Nivån på spelet är så låg att den där apelsinfärgade bredbandsdistributören kan slänga sig i väggen.

Vid mitt bord satt en inte alltför smal donna från topp till tå klädd i rosa. Genom att i rätt läge visa min egen hand fick jag Miss Piggy att visa upp sina händer. Hon bedyrade att hon hade spelat poker tidigare, men jag kan lova att en slumpmässigt utvald påse blandgodis hade spöat henne.

En krigshistoria att berätta

Det gäller att ha flyt för att vinna en turnering. För att vinna VM krävs ännu mer. Du behöver få ihop marker hyfsat snabbt. Marker som du sedan använder för att pressa alla tomtar som bara försöker överleva till dag två eller tre så de ska ha en krigshistoria att berätta.

När det drar ihop sig till prisplats är man i pokerhimlen. Nätkvalare som satsat 20 dollar lägger vilka kort som helst bara för att få med sig lite pengar hem. Det är då proffsen snor ihop tillräckligt med marker för att ha chansen på finalbordet.

Till slut vinner allt som oftast proffsen. Men det är inte konstigt att många stora stjärnor slås ut tidigt. Det är i stort sett omöjligt att navigera rätt mellan alla självmordsbombare. Men som Tony Rickardsson hade sagt: Jag är inte bitter.

Ken Lennaárd är pokerproffs och

ordförande i Svenska pokerförbundet