Utslagen av en svensk jante...

Jag har vunnit pokerturneringar i elva länder.

Förra helgen åkte jag till Köpenhamn för att erövra ett tolfte land.

En EPT-turnering med drygt tre miljoner i förstapris lockade mig att spela poker i Danmark för första gången.

Turneringen var bra organiserad med en långsam struktur. Men allt var inte perfekt. Förra året klagade spelarna på dålig service. I år hade de löst problemet med att inte ha någon service alls. Servitriserna hade tydligen tagit semester och ville du ha något var det självservering som gällde.

Efter en välbehövlig semester var pokerhungern stor och jag förväntade mig att i sämsta fall spela som en gud. Men poker är som andra sporter – du blir ringrostig om du inte spelar. Jag behövde två timmar, sen hade rosten trillat av och jag var ”in the zone”. Jag läste alla motståndare perfekt.

Vid middagspausen hade jag en av de största stackarna i hela turneringen. Jag firade med en monstertung chokladtårta. Inte helt enligt mina egna råd – men jag tyckte att jag var värd den. När spelet drog i gång igen blev jag flyttad till ett nytt bord. Jag ställdes inför nya förutsättningar.

De flesta hade mycket marker och alla verkade gilla att stoppa in dem i mitten.

I det läget kan man med rätt kort vinna hur mycket som helst. Men får du inga löv måste du lägga dig. Mina sofistikerade bluffar som fungerat så bra var plötsligt dödsdömda. Min markerhög krympte snabbt till hälften.

Nästa dag var en tredjedel av det ursprungliga startfältet kvar och jag låg ungefär i mitten. Jag hamnade vid tv-bordet och såg genast min chans att visa upp mina glimrande färdigheter för resten av Europa. Har jag tur fastnade jag på bild. Om de hann starta kamerorna vill säga. Jag blåste ut efter åtta händer.

Jag gick all-in och tappade hakan

Jag smög in med en spekulativ hand och blev höjd av en annan spelare. Jag fick en perfekt tell på honom. Hans röst sammantaget med sättet han satsade sina marker på gjorde mig helt säker på att han hade en svag hand. Jag gick all-in och tappade hakan när han blixtsynade. Om hakan inte redan var i bröstet hade jag tappat den ytterligare ett snäpp när han visade handen. Han hade synat med svag hand. Han tvekade inte en sekund, utan var hur villig som helst att riskera sin plats i turneringen på en slantsingling med mig. Jag förstod direkt att han var en svensk som fått jantelagen insprutad med modersmjölken. Den där Ken skulle sättas på plats.

Trist, men jag får skylla mig själv. Innan man lämnar sin ABC-poker för lite freestyling måste man ha koll på motståndarna.

Ken Lennaárd är pokerproffs och

ordförande i Svenska pokerförbundet