Wennerholm: Vi fick se en Kalle Anka-gren

Mats Wennerholm

helskärm

Hur i helvete kan en tv-sändning från en storgala missa att visa Mondo Duplantis världsrekordförsök i direktsändning?

Jag och alla andra blev blåsta på tre försök på historiska 6,15 där framför tv-apparaterna.

I stället plågades vi med Kalle Anka-grenen entimmeslöpning.

Nej, gör om och gör rätt.

Nu går det ju inte att göra det när skadan redan är skedd.

Men ni förstår vad jag menar.

Jag häpnade där framför SVT:s sändning när de envisades med att visa Mo Farah och hans harar springa mot en mållinje som inte fanns, medan Mondo laddade för rekordhöjder.

Jag förstår att folk rasar.

Det var en rena parodin och ett bevis på att Diamond League-ledningen inte har en aning om hur de ska locka tv-tittare.

I stället för världsfriidrott fick vi se entimmeslöpning. Varv efter varv där absolut ingenting hände.

Vem bryr sig?

Mer förvirrad än de flesta

En gren det känns som professor Kalkyl kunnat hitta på - Tintin-karaktären som är mer förvirrad än de flesta.

Efter exakt en timme blåses loppet av och då handlar det om vem som hunnit längst.

Spännande?

Inte det minsta.

Ett världsrekord att hylla och skriva spaltmeter om?

Knappast.

Under tiden gjorde Armand ”Mondo” Duplantis tre försök på nya utomhusrekordet 6,15, tre försök att passera Sergej Bubkas 26 år gamla världsrekord.

Det hade varit att skriva idrottshistoria.

Och sånt vill man ju se live.

Men det var som om den belgiske tv-producenten levde kvar i en tid då inget internet fanns, en tid då idrott inte skedde i realtid och man kunde vänta och visa allt i efterhand.

Samtidigt satt jag och räknade kryss på dataskärmen när Mondo rev ut sig på 6,15, men utan att ha en aning om hur hoppen såg ut eller hur grova rivningarna var.

Hopplös situation

SVT:s utsända var lika maktlösa, men det kändes märkligt att höra kommentatorn Niklas Nord och experten Carolina Klüft spela med och prata om möjliga världsrekord tio minuter efter att Mondo rivit ur sig.

När hans rekordförsök äntligen visades i repris.

Speciellt som alla någorlunda intresserade visste att stavtävlingen var slut sedan länge.

Men de var i en hopplös situation och helt i den lokala tv-producentens klor.

Jag kan förstå det.

Jag är inte bitter.

De valde sin väg, även om jag inte tycker den var den rätta.

Men det känns ju som Mondo blivit lite misshandlad i de två senaste tävlingarna nu.

I Lausanne senast så kunde inte ens arrangörerna i urmakarlandet Schweiz ställa klockan rätt och beräkna hur länge en stavtävling kunde pågå.

Det blev en nattsvart avslutning på den tävlingen.

När ribban var uppe på 6,15 gången hade Mondo behövt pannlampa för att hoppa i kvällsmörkret.

Nu hoppas jag det blir bättre i Berlin den 13 september.

Nästa gång Mondo hoppar.

Då är han tillbaka på Olympiastadion där det stora genombrottet kom i EM 2018.

Nej, Bryssels Diamond League blev en besvikelse.

Jag hade sett fram emot en gala i klass med de i Monaco och Stockholm.

De enda Diamond League-arrangörer som kommit i närheten av en normal friidrottsgala denna coronasommar.

Tävlingar som kändes som riktiga galor och där vi fick se allt live.

Bauhaus-galan var ju på väg att kastas ut från Diamond League inför den här säsongen, men räddades när de styrande svängde i sista stund.

Nu känns det som de förtjänat den platsen. Och mer därtill.

Nu blev Bryssels Diamond League en i raden av hopplösa experiment för att få till en tävling.

Vi har sett Oslos ”Impossible games” som blev pannkaka.

Vi såg Zürichs ”Inspiration Games”, som blev ännu hopplösare och där det enda minnesvärda blev att amerikanen Noah Lyles trodde att han satt världsrekord på 200 meter, men sedan fick veta att han bara sprungit 185 då funktionärerna satt startblocken på fel plats.

I Bryssel var entimmeslöpning det mest spännande man kunde komma på.

Sifan Hassan satte världsrekord på damsidan och Mo Farah gjorde samma sak på herrsidan, hjälpt av både ljushare och mänsklig draghjälp.

Räck upp en hand den som bryr sig?

Jag har i alla fall redan glömt hur många meter de sprang.