Niva: Finland dansar vidare genom tropiknatten ändå

Erik Niva

SANKT PETERSBURG. Finländsk fotbollshistoria har sällan handlat om ifall de ska förlora eller inte – den har mer bestått av frågan om hur de ska förlora.

Skulle det bli smärtsamt? Skulle det bli dråpligt?

Den här gången blev det både och – men Finland dansar sig vidare genom tropiknatten ändå.

Det var den största dagen i finländsk fotbollshistoria, och det var så varmt att chokladkakorna smälte inne på snabbköpen i Sankt Petersburg.

Hade de fått välja förutsättningar hade de knappast valt det här, men med termometern kvar på uppsidan av 30-gradersstrecket formerade sig fotbollspojkarna från Vasa, Riihimäki och Kotka för att möta Lukaku, Hazard och De Bruyne.

5-3-2, hela vägen ner till den egna planhalvan. Ofta elva spelare bakom bollen. Gärna elva spelare bakom bollen.

Det var inte Sverige i Sevilla – det var mer skärpt än så – men det var inte heller något spel att spinna framtidsvisioner runt. Här och nu var det absolut enda som existerade.

Det här var den finländska fotbollens VM-final.

Lät tre gånger så högt

Så länge de inte släppte in något mål var de vidare. Så länge de inte släppte in något mål hade de överträffat allt någon tidigare hade gjort under nationens mer än 100 år långa fotbollshistoria.

Och det gick en halvlek. Och det gick en timme.

Tiden började så smått tala för dem, marginalerna tycktes vara på deras sida – och oväntat nog kunde de plötsligt räkna in VAR-systemet bland bundsförvanterna.

Senast Finland spelade på den här arenan blev de av med ett ledningsmål när Joel Pohjanpalo låg fem centimeter fel. Den här gången räddades de av ännu knappare marginaler.

Inte ens på repriserna gick det att upptäcka vilken del av Romelu Lukaku som egentligen bedömdes som offside, men när beskedet kom så exploderade läktarna i Sankt Petersburg.

Finländarna på plats ikväll var ungefär dubbelt så många som svenskarna i fredags, lät ungefär tre gånger så högt.

Nu började de på allvar tro att det här faktiskt kunde vara deras kväll. Nere på planen volymvevade den älskvärda bamsebjörnen Paulus Arajuuri med armarna så att det här rymdskeppet till arena var på väg att lätta och segla ut i Finska viken.

Mindre än 20 minuter kvar, mindre än 20 minuter till himmelriket.

Men ju närmare du är, desto värre känns det när allt ofrånkomligen ändå går åt helvete.

Hela Finlands matchplan – hela deras EM – hade vilat mot Lukas Hradecky. Utan tvivel är han lagets bästa spelare. Vid sidan av Teemo Pukki är dessutom den här ölhävande, maskbärande, slovakfödda supermålvakten den här älskade truppens allra mest älskade spelare.

Ingen har förkroppsligat hela den här långa finländska framgångsfesten som honom.

Finland har ju sett värre

Även den här kvällen hade han gjort ett par superräddningar, men nu hann han bara reflexvifta mot nicken som studsat upp i stolpen bakom honom. Och den där viftningen – den blev fullständigt förödande.

I en kvarts sekund hade Finland återigen haft turen på sin sida. Men vad trodde de egentligen? Nu bytte fotbollens lyckogudinna hånfullt sida, och gjorde Lukas Hradecky till EM-turneringens allra mest bedrövade storspelare.

Självmål. Igen. Hade det inte varit så sorgligt hade det varit riktigt festligt.

Men Finland har ju sett värre.

Alls som kan något om deras fotbollshistoria vet att den absoluta smärtpunkten inföll i VM-kvalet 1997. Det var då de hade en barriärbrytande play off-plats i fickan när hemmatchen mot Ungern var i stort sett var slut, men ändå lyckades sjabbla bort den på stopptid genom det mest osannolika självmålsflipper som fotbollen sett.

– Detta olyckliga folk, detta erbarmliga fotbolls-Finland, kved tv-referenten Jens Berg.

Den gången var det som att det inte längre fanns något hopp, som att det inte längre fanns någon framtid. Och så var det ju inte här ikväll.

Fördelen med att ha klampat sig igenom hela det långa fotbollshelvetet är perspektiven det ger, förmågan att skilja besvikelse från besvikelse.

Smärtsamt? Absolut. Dråpligt? Jotack. Ändå var det här ingenting.

Det är värre att spela kryss mot Andorra i ett kval än att falla på mållinjen mot Belgien i den avgörande fasen av ett mästerskap.

Nu har det gått nästan en halvtimme sedan slutsignalen gick här på arenan. Tidsskillnaden gör så att vi har passerat midnatt, men de blåvita sektionerna står ändå kvar och hyllar de sina.

Till sist kommer också de besvikna spelarna tillbaka ut från omklädningsrummet, och tillsammans dansar laget och supportrarna en sista dans. Gång på gång sjunger de gemensamt sin sång om hur Finland minsann är underbart, då de har både saunan, brännvinet och yxan.

Det är tropisk natt i Sankt Petersburg, och finländsk fotboll har varit på betydligt värre platser.