En mindre kommunbudget har bytt ägare

Sista krönikan från Monte Carlo? för den här gången, är det bäst att tillägga. EPT-finalen är överstökad, vinnaren korad, en mindre kommunbudget har bytt ägare i den magnifika Salle des Etoiles på Monte Carlo Bay Hotel, och utanför mitt hotellrum hör jag över bränningarna nedanför redan fiskmåsskrin förebåda gryningen. Efter att jag avslutat den här krönikan ska jag sova några timmar, packa, kasta i mig en sista hotellfrukost, checka ut och ta mig till flygplatsen.

MONTE CARLO, tisdag 3 april, småtimmarna

Finalen var utsatt till klockan 16 under måndag eftermiddag. När jag kommer in i salen tio minuter innan förväntar jag mig fullsatta åskådarläktare runtom det strålkastarupplysta bordet, men till min överraskning är det bara halvfullt. Ute i salen pågår dagens 550-euroturnering, i vilken 82 spelare har startat för två timmar sedan och varav 66 gjort ett återinköp. Över 60 av spelarna är fortfarande med, enligt storbildsskärmarna – men Stjärnsalen gör ett ödsligt intryck: inga sit-and-goturrar idag, bara några dussin intresserade som väntar på att Matchen med stort M ska komma igång.

Uppe på scenen pågår förberedelserna. Markerna för de åtta kvarvarande spelarna, av de 706 som startade för fem dagar sedan, har tagits fram ur sina plastpåsar där de spenderat natten, och nu staplats upp på plats. Totalt ligger där runt 10,6 miljoner i marker. Bara vid två tillfällen har jag sett mera på ett och samma bord, i VM 2005 samt 2006. Kamerorna zoomar gång på gång in den praktfulla glastrofén som står på ett litet podium. Hälften av spelarna är på plats och håller på att förses med mikrofoner. Andy Black släntrar in, smånynnande och med hörlurar på sig, och slänger sin duffelbag under stolen. Snart har alla anlänt. De hälsar på varandra, önskar varandra ett halvhjärtat lycka till, smuttar smånervöst på juice och mineralvatten.

Oklanderligt klädd

Tävlingsledaren för EPT-turneringarna, österrikaren Thomas Kremser, är lika oklanderligt klädd som vanligt; för dagen i diskret grå kostym, mönstrad rosa slips och matchande näsduk stickande upp ur kavajens bröstficka. Jag ser mig omkring, och upptäcker att även hans närmaste man och de manliga dealers som står i bakgrunden har exakt likadana rosa slipsar; de två kvinnliga dealers som är med har däremot vit blus.

Elektroniken finjusteras; det vimlar av teknisk personal. Spelarna får gå och ställa sig i en rad nedanför scenen, och så, med kamerorna rullande, gå uppför trappan och ta plats. Sedan drar man tunga draperier för scenen, som skärmas av från salen. Vi åskådare som sitter bänkade på läktarna kan dock följa de sista förberedelserna, medan starten dröjer.

”Do we have the live feed to the Internet ready?” frågar Kremser till sist. En man nickar, och Kremser ger tecken, Runtom bordet väller det fram vit rök från två maskiner, och ur högtalarna dundrar, för andra gången under denna turnering, den nackhårsresande mäktiga ouvertyren till ”Also sprach Zarathustra” i Zubin Metas version och fyller Salle des Etoiles. Strålkastarkäglor cirklar fram och tillbaka, medan draperierna framför scenen dras undan. Och där, medan de sista tonerna klingar ut, sitter de åtta som gått genom eld och vatten för att komma hit till EPT-finalen och dela på i runda slängar 45 miljoner kronor: Ram Vaswani; Steve Jelinek; Marc Karam; Andrew Black; Søren Kongsgaard; Josh Prager; Gavin Griffin; och Kristian Kjøndal. Tre transatlanter mot fem européer, varav två nordbor. Thomas Kremser tar tag i mikrofonen: ”Final table players, I wish you the best of luck. Shuffle up and deal!”

Första korten flyger ut

Det är 49 minuter kvar på den nivå som man avbröt igår, när nionde man slogs ut. Anten är 2000, och mörkarna 12 000 respektive 24 000. De första korten flyger ut över den blekt beige filten; amerikanen Gavin Griffin höjer till 65 000 från cut-off; britten Ram Vaswani, som är mest shortstackad med bara lite över 400 000, kontrahöjer genast all-in och övriga lägger sig. Den första potten går till Vaswani.

Tystnad på läktarna

Stillsamma gester

Matchen går vidare. Spelet är miltals ifrån det hetsiga lir man så ofta ser på nätet; i stället är det ofta långa, mogna överväganden, och markerna skjuts för det mesta fram med stillsamma gester. Delvis är det av rent mekaniska skäl. Att singla in tre eller fyra marker i potten kan vem som helst göra med en backhandsflipp; att skjuta fram tre höga staplar samtidigt kräver mera övning, men det har definitivt de här finalisterna.

Man ser olika stilar hos spelarna. Igår hade Andy Black ett berg av staplar mellan sina underarmar, men idag, iförd en Eminem-tröja, föredrar han att ha dem till höger om sig för att få bättre utrymme. Och staplingstekniken varierar: Marc Karam bygger upp en pokermarkernas motsvarighet till Manhattans skyline. I VM förra året, minns jag, föredrog James Gold att ställa sina marker i jämna staplar som mera förde tankarna till däcket på ett hangarfartyg.

Klockan 17.15, precis som Vivaldisolot hörs igen och förkunnar att denna nivå är över, smäller det till på nytt. Floppen är 3-8-8, och irländaren Black kontrahöjer all-in; norrmannen tar syn med J-J, medan Black bara kan visa upp 7-7. Besvikna busvisslingar hörs från hans supporterskara på läktarna, men pokergudarna låter sig inte bevekas. Knektarna står, och Black är ute på sjunde plats. Nu är det tre européer kvar mot lika många transatlanter.

I pausen kollar jag skärmarna och ser att 53 spelare är kvar i 550-euroturneringen; man är uppe på nivå 5 där, med 25 i ante och 100-200 i mörkar. På finalbordet, efter breaken, drar däremot nivå 23 igång med 3000 i ante och 15 000 respektive 30 000 i mörkar. Där ligger det nu 63 000 i varje pott, innan korten delas ut. Marc Karam och Gavin Griffin leder chipligan.

Spelet är fortfarande stillsamt, ofta med långa betänketider medan de inblandade tyst överväger situationen. Här finns ingen Daniel Negreanu som snattrar på, ingen Tony G som förolämpar konkurrenterna. På läktaren diskuterar vi vad som är värst, den motspelare som blixtsnabbt höjer efter att man själv betat, eller den som gör det efter att ha funderat på saken i tre minuter? Den som funderat, är den allmänna åsikten.

Jag funderar själv på vem som möjligen kan vara prisutdelare, om några timmar när finalen är över; förmodligen John Duthie, eller möjligen Thomas Kremser. Eller har man förberett någon överraskning? När VM i Monopol avgjordes här 1996 var det faktiskt ingen mindre än dåvarande prins Albert av Monaco som överräckte pokalen.

Marc Karams markerstaplar imponerar; när han vid 18-tiden tar och synar britten Steve Jelineks höjning till 140 000 är det som om han använde en osthyvel till att bara ta lite av det översta lagret, när han kontrahöjer till 340 000. Jelinek ställer blixtsnabbt all-in, och Karam synar: 9-9 för Jelinek, men J-J för Karam. Brädan är K-10-7-2 och som avslutning J, och Jelinek stupar som sexa i denna EPT-final. En kvart senare följs han av amerikanen Josh Prager som efter floppen 8-2-2 ställer in med 7-7 men springer på 10-10 hos dansken Søren Kongsgaard som står. Nu är det bara fyra kvar vid bordet, två nordbor mot de två återstående transatlanterna.

Ingen av dem är äldre än 26 år. Medan deras jämnåriga pluggar till revisorer eller letar vikariat som grundskolelärare, sitter de här vid ett pokerbord i Monte Carlo och gör upp om mångmiljonbelopp. Ingen av dem kommer att gå härifrån med mindre än 4,5 miljoner kronor.

Klockan 18.22 ställer den shortstackade amerikanen Gavin Griffin in före floppen, och får syn av Kongsgaard som slänger upp J-J. Griffin har dock en bättre hand, Q-Q, och Kongsgaard ser ut som om han fått en hästspark i magen. Brädan blir A-A-5-K-3 och Griffin har dubblat upp till nästan 4 miljoner i marker, medan Kongsgaard hänger med huvudet och nu ”bara” har runt en halv miljon kvar. Att det motsvarar den totala markersumman i sådär femtio ordinära sit-and-goturneringar på nätet samtidigt har mindre betydelse, här vid finalbordet där en ordinär höjning före floppen ligger på runt 150 000.

Norrmannen Kristian Kjøndal är liksom Kongsgaard iförd mörka solglasögon. Han ser hela tiden ned i bordet under den bakochframvända kepsen; verkar aldrig studera sina motspelare. Från läktarna stöttas han av en entusiastisk hejarklack, som för dagen utökats med några svenskar inklusive Azad Pirooti.

Strax efteråt dubblar Kongsgaard upp, när han före floppen och med bara 2-2 på handen djärvt synar Karams all-in. Karam visar upp A-9, men ankparet står och nu är Kongsgaard uppe i runt 1,3 miljoner. Leder gör dock Griffin, med 3,9 miljoner.

Med bara fyra man kvar duggar mörkarna tätt, äter på markerstaplarna och tvingar fram djärv balls-to-the-wall-poker. Det är säkert tre gånger så många potter som vinns före floppen som efter, medan ett hundratal personer ute i Stjärnsalen följer dramat via den enorma duken där TV-bilden projiceras.

Strax efter klockan 19 bryts matchen för en nittiominuters middagspaus. Jag hinner med att få en utmärkt grillad tonfisk med oliver och tomat, under en sista middag i Monaco för den här gången.

När vi kommer tillbaka börjar nivå 24, men en ante på 4000 och mörkar på hisnande 20 000 och 40 000. Efter bara en kvart ryker norrmannen Kristian Kjøndal, mot en triss hos Gavin Griffin. Man flyttar om stolarna för att få mera symmetri i bilden – allt för TV – och ingen mindre än Greg Raymer tar över att kommentera matchen, efter Thomas Kremser som lämnar över mikrofonen. Säga vad man vill, men det är en viss klass över sittningen när en tidigare världsmästare sköter liverefererandet.

Med bara tre spelare kvar görs en ny chipcount: Søren Kongsgaard ligger lägst med bara cirka en och en halv miljon, inklämd mellan amerikanen och kanadensaren. Stämningen är tät, så här nära lukten av förstapriset på över 17 miljoner kronor. Bara en man till ska bort, sedan är det dags för de två sista kombattanterna att se varandra djupt in i ögonen och lossa på revolverhölstren.

I en pott är för ovanlighetens skull alla tre med på 105 000 var. Floppen är 4-8-K, Griffin betar ut 235 000, Karam lägger sig, Kongsgaard går all-in, och Griffin lägger sig.

1000-euroturneringen går mot sitt slut ute i lokalen, och stämningen är dämpad. De flesta i Stjärnsalen följer huvudmatchen uppe på den stora duken, om de inte redan sitter uppe på läktarna. Vid ett bord ägnar några sig åt ett improviserat spel: att rulla godiskulor tvärsöver bordet mot varandra, och som ska hamna mellan två kolor som ligger med några centimeters mellanrum. Om man spelar det om pengar vet jag inte, men här, under EPT-finalen där det fortfarande är wall-to-wall-professionals ute i lokalen, är allt möjligt.

Det blir en ny och höjd trevägspott. Floppen är 3-10-Q och det rundcheckas. På fjärde gatan kommer en 6:a. Karam betar ut 300 000, och Kongsgaard lägger sig medan Griffin tar syn. Femte gatan är en knekt. Griffin checkar avvaktande, och Karam ställer metodiskt upp ett antal staplar framför sig medan han utvärderar situationen; det är som att se en revolverman svänga ut trumman på sin Colt och metodiskt trycka in patronerna på plats. Sedan höjer Karam till 700 000. Griffin tänker febrilt, rifflar nervöst med sina marker. Till slut tar han syn, i en pott som därmed hamnar på runt tre miljoner i marker, och vinner den.

Eskilsson upp på läktaren

Hans Eskilsson kommer och sätter sig vid sidan om mig på läktaren, och muttrar över dansken som dag 1 försökte bluffa all-in och med bara returpapper på handen mot Eskilssons A-A. Kongsgaard överlevde dock det försöket tack vare en större stapel, men var efteråt så shortstackad att Eskilsson hade förväntat sig att Kongsgaard snart skulle slås ut; men nu sitter i stället dansken här, vid finalbordet. Allt är möjligt i poker.

Det blir en lång period när marker flyttar fram och tillbaka över den blekt beiga filten. Men i no-limit kan det smälla när som helst: den oskyldigaste av utbetningar efter floppen kan följas av en blixtsnabb raise-reraise-all-in, och plötsligt ligger ett ton keramik i potten och man har att fatta ett beslut som är make-or-break för hela ens turneringsexistens.

Kongsgaard blir också mycket riktigt trea, när Griffin klockan 21.58 synar ned honom med en hand så bra att dansken är chanslös. Kongsgaard har dock ingen anledning att klaga: hans timlön här vid bordet kommer att hamna på i storleksordningen tvåhundratusen kronor. Den unge killen drar in mera på sextio minuter än vad de flesta av hans jämnåriga gör på ett år. Pengarna i dagens proffspokercirkus är svindlande.

Vare sig första- eller andrapriset kommer därmed att hamna i Europa. I stället sitter nu, här i finalen av European Poker Tour, en amerikan öga mot öga med en kanadensare. Turneringsklockan stoppas medan man gör en chipcount: runt 6 miljoner för Karam, och 4,6 miljoner för Griffin. Klockan 22.04 drar heads-upmatchen igång.

På läktaren mittemot, tvärsöver finalbordet som numera döpts om till ”Table 1”, sitter EPT-värdinnan och brittiskan Nathalie Pinkham, som sedan timmar är färdigsminkad och iförd såväl en vit plisserad klänning med ett djupt dekolletage som en myggmikrofon, med sändar/batteripacken fäst på ryggen i det guldfärgade bältet. När hennes blick frånvarande för ett ögonblick ser upp från några handskrivna anteckningar och möter min, ler hon rutinerat, automatiskt. Hon har väntat i timmar på att få rycka in och ta hand om segerintervjun.

Det är på det hela taget ett odramatiskt spel. Chipledningen växlar mellan Griffin och Karam, som inte verkar ha någon brådska med att göra upp en gång för alla; i stället verkar de ha gott sittfläsk, som man brukar säga i schack, och är inställda på att respektera varandras höjningar och kontrahöjningar och på att då och då knacka ned det och låta oss andra få se en flopp. När floppen är J-5-10 checkar bägge två; efter turn med en 2:a checkar bägge två igen; och efter en 3:a på rivern betar Griffin ut 210 000 och Karam lägger sig snällt. En typisk giv, här vid EPT-finalbordet i Monte Carlo. Thomas Kremser kommenterar återigen matchen, under tystnad på läktarna som bara bryts av enstaka viskningar. Efter en kort paus går vi in på nästa nivå, nummer 25 med 5000 i ante och mörkar på 25 000 respektive 50 000. Längre sträcker sig inte den lista som i förra veckan delades ut av tävlingsledningen, men säkert kommer man att fördubbla siffrorna om inget har hänt inom ytterligare 90 minuter.

Jag jagar långtråkigheten på flykten med lite matematik. Eftersom alla till att börja med fick 8x25 plus 8x100 plus 4x500 plus 7x1000 plus 1x5000 i marker = 28 marker var som sammanlagt var värda 15 000, startades det med 28x706 = 19768 marker = 988 staplar med marker med 20 i varje, plus växel. Den markermängden hade knappast varit hanterbar här på finalbordet, utan uppväxlingen till högre valörer. Staplade på höjden skulle dessa startmarker ha motsvarat cirka 60 meter!

Hettar till i spelet

Klockan 22.55 hettar det till. Karam kontrahöjer till över 1 miljon efter floppen och Griffin lägger sig. Det gör att kanadensaren återtar chipledningen, om än knappt. Fortfarande är de två villiga att respektera varandra, och att betala rimliga summor för att ta reda på om den andre möjligen jämsides med topparet har en högre kicker, men varje all-in känns långt borta – mycket långt borta.

Klockan 23.36 har Griffin ännu en gång tagit tillbaka ledningen, med knappa 5,4 miljoner mot Karams 5,2 miljoner. Sällan har det varit jämnare i en EPT-turnering, men långsamt vänder vinden mer och mer till Griffins fördel: klockan 23.49 är han uppe i 5,7 miljoner; klockan 23.54 i 6,1 miljoner; och klockan 23.58 i 6,3 miljoner.

Elva minuter över midnatt kommer slutet. Efter en flopp med 3-2-4 kontrahöjer Karam all-in med sina sista 2 655 000, och Griffin tar syn med K-5: öppet stegdrag och överkort. Karam visar upp 4-7 för ett par. Turn är en 3:a och rivern en kung; Griffin prickar ett högre par, and it’s all over.

Pampig slutceremoni

Det blir en pampig slutceremoni, med sprutande fyrverkerier, champagne, överlämnandet av glastrofén och med Griffin fotograferad ihop med en attachéväska packad till plimsollmärket med eurosedlar. John Duthie, Thomas Kremser och Nathalie Pinkham gör alla sitt jobb med att säga vad de har att säga; och under de många intervjuerna framstår amerikanen som en ovanligt sympatisk ung man, som tänker skänka en ansenlig del av sin vinst till cancerforskning eftersom hans unga fru nyligen lyckats kämpa sig igenom en dust med bröstcancer och nu friskförklarats. Kanske är det så att pokergudarna i sin outgrundliga visdom belönade rätt spelare i den här turneringen, i stället för oss andra och mera lågsinnade som fantiserade om att spendera vinstpengarna på märkeschampagne och en Ferrari.

Jag hör fiskmåsskrin utanför; gryningen närmar sig, liksom min flight hemåt från Nice. Nästa stopp: SM i Tallinn, 9-15 april!

Sportbladet.se (websport@aftonbladet.se)