Hannoveranare

Historia

I Tyskland har det sedan gamla tider fötts upp hästar i Hannover. Om befolkningens starka band till hästen visar de korsade hästhuvuden som ofta kan ses över gavelnockeln på bondgårdarna i trakten. Dessa härstammar från förhistorisk tid och de skulle ha en magisk skyddande verkan.

Så tidigt som omkring år 1500 upprättade grevarna von Hoya ett stuteri i Bücken. I Memsen grundades år 1653 hovstuteriet. Deras avelsgrund bestod utav orientaliskt, andalusiskt och neapolitanskt blod. På stuteriet framavlade man svarta hästar som blev mycket eftertraktade runt om i Europa.

Hästaveln i Hannover blev sedan starkt påverkad av den nära anknytningen till England genom personalunionen med den brittiska kronan mellan 1714 och fram till 1837. George II var från år 1727 kung över både Storbritannien och Hannover. Under hans regeringstid påbörjades uppfödningen av de såkallade "Vitfödda". Denna verksamhet bedrevs först i Memsen, senare tillfälligt i Solling och slutligen i hovstuteriet Herrenhausen från år 1844. Bredvid denna specialité var Herrenhausen huvudstuteri som levererade många betydande hingstar och ston till den hannoveranska aveln.

År 1735 upprättade kungen en hingstdepå i Celle i Hannover (Landgestüt Celle) för, som det hette: "för våra undersåtars bästa och för vidmakthållande av en god hästavel i våra tyska länder." Depån fungerade som ett centrum för den av bönderna bedrivna aveln. Avelsarbetet i Celle startade med tolv holsteinerhingstar. Senare infördes engelska hingstar med gynnsamt resultat. Dessa var till en början framförallt fullblod, men från omkring 1830 infördes även många engelska halvblodshingstar av raserna cleveland bay, yorkshire samt norfolk. Förutom det påverkades aveln mycket starkt utav de besläktade uppfödningarna i Mecklenburg och Pommern. Vid l830-talets slut var nästan hälften utav hingstarna på depån av Mecklenburgs härstamning.

Från omkring år l870 påbörjades en konsolidering av aveln. Andelen fullblod reducerades ytterligare, den privata hingsthållningen nedskars så att den blev så gott som betydelselös, avelsmålet sattes upp om "en maximalt stark varmblodshäst, som kan utföra allt slags jordbruksarbete men som också besitter tillräckligt med blod, nerv och gång för att kunna finna användning som kraftig rid- och vagnshäst".

År 1888 inrättade det Kungliga Hushållningssällskapet den hannoveranska stamboken; Hannoveransche Stutbuch für Edles Warmblut. Mellan åren 1870 och 1925 mer än fördubblades antalet statliga beskällare, från 220 till 500 stycken. Det blev då nödvändigt att öppna ytterligare en hingstdepå. Denna upprättades vid Osnabrück Eversburg men redan år 1960 upplöstes den i samband med den allmänna tillbakagången i hästaveln efter andra världskriget.

Så sent som 1922 bildades den hannoveranska avelsföreningen; Verband Hannoverscher Warmblutzücher. Föreningen övertog den rådgivande verksamheten, stamboksföring, stopremieringarna, samt försäljningen av avelsprodukterna.

År 1921 grundades hingstuppfödningsanstalten Hunnesrück och år 1928 hingstprövningsanstalten Westercelle. Dessa två institutioner har varit viktiga för den hannoveranska aveln. Speciellt hingstprövningsanstalten som förflyttades från Westercelle till Adelheidsdorf år 1975 har haft stor betydelse för den moderna hannoveranaren. Detta då ett års träning och testning där är obligatorisk för samtliga beskällare.

Efter första världskriget inriktades hela den västeuropeiska varmblodsaveln på kraftigare hästar som skulle kunna konkurrera med kallblod och traktor. Denna tendens fick aldrig samma ödesdigra följder för hannoveranaren som för andra jämförbara hästraser. Det är beaktansvärt att de hannoveranska uppfödarna inte lät de ädla stammarna dö ut under den trettio år långa period från 1920 till 1950 då tyngre hästar var det enda eftersökta. Senare under 1950-talet visade det sig att det enda som kunde säljas någorlunda hyggligt var ridhästar. Då var det mycket lättare för de hannoveranska uppfödarna eftersom de kunde falla tillbaka på sina egna ädlare stammar. Genom detta blev hannoveranaren tidigare eftertraktad än andra varmblodsraser. Inte minst då avelsledningen införde också engelska fullblods- och trakhenerhingstar för att förädla rasen ytterligare.

Den moderna hannoveranaren står för en mycket hög kvalité som ridhäst i de olika ridsportgrenarna. Den är idag den dominerande hästrasen i Tyskland. Den har anpassats efter de moderna kraven med både tyngre hästar till lätta sporthästar. Den har också använts i aveln av andra varmblodiga raser, inte minst det svenska varmblodet som har en hel del hannoveranskt blod i sina ådror.

Exteriör

Hannoveranaren är runt 160 till 175 cm i mankhöjd och den väger 500-600 kilo. Färger är fux, brun, svartbrun, svart samt skimmel. Vita tecken är vanliga.

Hannoveranaren är en storlinjerad typisk varmblodshäst. Huvudet är välproportionerat och väl ansatt med en i huvudsak rak profil och välmarkerade käkar.

Halsen är väl ansatt, lång och muskulös. Vidare markerad manke, lång och rak rygg, brett avrundat och relativt långt kors, väl ansatt och snyggt buren svans.

Den har stor bröstvidd och bogpartiet är långt och sluttande. Benen är starka och har goda muskler, breda och välformade leder, väl åtskilda senor, samt robusta hovar.

Användningsområden

Hannoveranaren är en mycket allsidig ras som är väl lämpad till så väl dressyr, hoppning, fälttävlan som till halvblodsgalopp. Den är ofta representerad bland eliten i de olika grenarna.

Att uppfödarna i Hannover lyckats få fram en häst så duktig i alla grenar berodde på det breda stounderlaget, på uppfödarnas framsynthet då de insåg på ett mycket tidigt stadium efter andra världskriget vad marknaden ville ha, samt på deras duktiga försäljningsorganisation.

Aveln

Aveln av den hannoveranska hästen är mycket omfattande och bedrivs på marker av väldigt varierande slag. Detta har betytt mycket för rasen och skillnaden mellan marsk- och geesthästarna är stora. Marsk och geest är betäckningar på två olika slags kustområden. De lägre, fruktbara, vid flod delvis översvämmade områdena kallas för marsk, medan de högre, torrare benämns geest. Detta har medverkat till att rastypen hos hannoveranaren aldrig har varit lika enhetlig som hos andra raser. Men variationerna har å sin sida fördelen att Hannover har lättare att tillgodose passande hästar för varje smak och användningsområde än andra hästuppfödningsdistrikt.

Den kraftigare typen kan verka nagot grov, men de är överraskande lättfotade. Den smäckraste varianten med fullblodsinslag kan verka mycket ädla och eleganta. Bland de hästar med trakhenerblod i ådrorna förekommer det ofta något småväxta exemplar.

Avelsföreningens syfte har hela tiden varit att utveckla och förbättra ridhästegenskaperna med utformningen av manke, bog och kors. Utmärkande för rasen är också de speciella flacka travrörelserna och den goda galoppförmågan.

De hingstlinjer som har haft störst betydelse mellan 1860 och fram till 1920, är de som utgår från Flick, Adeptu xx, Devil's Own, Goldschaum, Amurath ox, Schlütter, Jason, samt Kingdom xx. De fyra förstnämnda är fortfarande verksamma, medan de fyra sistnämnda äro utdöda.

De som har grundat hingstlinjer efter andra världskriget har varit några förädlare. Bland de tio trakhenerhingstar som räddades till Celle under sista krigsåret var det två som fick någon större betydelse. Deras namn var Abglanz samt Semper Idem. Av fullblodshingstarna är det främst Marcio, Der Löwe, Adlerschild, Pic As samt Perser.

Trakhenerhingstar var under efterkrigstiden populära förädlare. De producerade en modern lättsåld ridhäst som till en början var mycket efterfrågade, vilket dock avtagit med tiden. Detta beror på att många av avkommorna verkat vara något "träiga", med stel bog och oelastisk överlinje, andra har fått korta stela kotor och små trånga hovar, samt att avkommorna ofta haft grova ansikten. På grund av detta slutade de hannoveranska uppfödarna med denna förädlingskälla. Istället har man använt engelska fullblodshingstar och satsat på att befästa de gamla hingstlinjerna.

Den hannoveranska hästen föds främst upp i Nidersachsen och då huvudsakligen i marsklandet kring Elbe, i Stadeområdet, i Kehdingen, Land Hadeln, Land Wursten och kring Verden. Stona ägs nästan uteslutande utav bönderna, medan hingsthållningen till största delen sköts utav staten.