Engelsk fotboll är fortfarande kung
Wennman: Döm inte ut Premier League än
Eftersom fotbollsvärlden redan gottar sig åt Englands elände kan jag spä på:
Det regnar och blåser nåt fruktansvärt.
Maten är fortfarande bedrövlig.
Och nu har drottningen fått magsjuka, säger de på nyheterna.
Allt är skit, med andra ord.
Efter en vecka i Sverige kom jag tillbaka till ett London som hukade under billiga turistparaplyer, såna som vänder sig ut-och-in när vinden tar i som värst. Jag kom tillbaka till en jättestad där drygt åtta miljoner invånare plågats av den sämsta vintern i mannaminne.
I mina kvarter, i västra Kensington, drog människomassorna genom gatorna som en skrämd gnuflock på jakt efter nåt bättre. Ett bättre klimat, nåt bättre att äta, nåt bättre att göra.
Det var inte muntert. Det kändes som om allting kom på en gång. Det är väl sånt som vädret kan göra med ens humör.
En engelsk kollega skrev i tidningen i går:
”Jaha, nu har ölpriserna gått upp också. Det fattades bara det. Det innebär att jag måste dra in på andra saker. Till exempel vin och whisky.”
Mitt i alltihop består i alla fall den engelska humorn.
Annars är det som vanligt:
De äter allting med skalen på, knäppgökarna. Har väl nånting med näringsbristen under krigen att göra, förstås. Potatis med skalen på. Till och med skal i potatismoset. Fisk med skinn. Kyckling med skinn. Anka med skinn. Kalkon med skinn. Sås med skinn. Fläskstekar med skinn så tjockt att du får använda motorsåg. Vi talar inte skinn på svenskt vis här, vi talar CRISPY. Engelsmän knaprar skinn som vi njuter av Wasa Husman.
Och förstås:
Taskigt med varmvatten i kranarna. Dragiga fönster. Folk som går på fel sida av trottoaren. Ett bemötande som om du vore brottsling på posten och banken. Man får fan inte ens en sked till den bakade potatisen, här kör idioterna med gaffel. Man får inte amma bäbisar offentligt, om man skulle få lust med det. Trångt i tunnelbanan. Och dom i affärerna kan ju knappt engelska, ens.
Skadeglädjen är påtaglig
Att komma hem ska ju vara en schlager, en riktig jävla schlager, men det kändes lite svårare den här gången. Jag säger förresten allt oftare ”hem” om London numera.
Och värst var förstås fotbollsdiskussionen.
Alla engelska lag utslagna ur Champions League. Njutning de luxe för alla anhängare av spansk, italiensk, tysk eller what ever-fotboll.
Av alla deprimerande faktorer jag räknat upp är det kanske den som slagit hårdast mot mannen på gatan. Fuck vädret om bara Manchester United och Arsenal gått till kvartsfinal!
Det känns som om väldigt många icke-engelsmän älskar situationen. Skadeglädjen är påtaglig. Nu är det annan europeisk ligafotboll som gäller. Nu är det en ny tid. Nu är den engelska klubblagsdominansen död och begravd.
En jätteskräll var nära
Jag vill säga så här:
1) Må vara att Chelsea hade tidernas bondtur när de vann Champions League i fjol. Men det är bara tio månader sen. De är fortfarande regerande mästare. Och allting går i cykler och snabba svängar – hur många experter dömde inte ut Barcelona inför returen mot Milan häromdan?
2) Manchester United gjorde en kanonmatch mot Real Madrid innan ett korkat domslut förstörde allting. Real kunde ha vunnit ändå, det vet vi inte, men kan nån påstå att inte United vore ett värdigt kvartsfinallag i Champions League?
3) Ett utdömt Arsenal, bara femma i England, åkte till München och bortaslog Bayern med 2–0. Det var inte långt från en jätteskräll, och det säger en del om hur små de berömda marginalerna är.
4) Tottenham, Chelsea och Newcastle är klara för kvarten i Europa League. Den turneringen är mindre betydelsefull, men ändå: det finns krut kvar i de engelska lagen. Jag tycker det är otroligt dumt att bortamål räknas dubbelt i en förlängning, men det betydde i alla fall att Spurs slog ut Inter i torsdags. Det är inte illa pinkat.
5) Jag fattar mycket väl att resten av Europa kommit ikapp, att skuldsatta engelska lag inte kan betala medelmåttor 500 000 kronor i veckan och tro att de automatiskt kan gå till semifinal i CL år efter år. Detta är en väckarklocka. Det kommer att svida i England när CL-finalen spelas på Wembley. Men ska vi döma ut engelsk klubbfotboll totalt? Tycker jag inte.
När jag försvarar England får jag stämpeln som ”anglofil” och partisk. Jag hatar det. För det första ogillar jag alla ord som slutar med ”fil”. För det andra råkar jag bara jobba här. Om jag skulle beskriva England och engelsk fotboll som vissa konkurrenter gör med italiensk fotboll skulle jag bli utskrattad.
När jag häromdan satt i Sverige, med tipskuponger och öl på diverse sportbarer och lyssnade till snacket, entusiasmen, diskussionerna och intresset för Premier League insåg jag förstås att ryktet om dess död är överdriven.
Engelsk ligafotboll är fortfarande kung i Europa. Sen får drottningen vara lös i magen om hon vill.