Niva: Vad händer med fotbollen efter Sir Alex?
Sportbladets krönikör om United-tränarens besked
Vad händer med Manchester United nu?
Frågan är för liten, formulerad som om Sir Alex Ferguson bara vore en skicklig tränare bland andra.
Mer relevant är att fråga vad som händer med fotbollssporten nu – det är trots allt dess allra främsta yrkesman som lämnar den.
Jag blev fotbollsintresserad på allvar 1986, året då jag var sju år gammal.
När jag tänker tillbaka kan jag fortfarande komma ihåg hur sporten såg ut och kändes då. Jag minns de korta shortsen och de svarta skorna. De leriga planerna och den stundtals primitiva brutaliteten.
Däremot kan jag inte komma ihåg en fotbollsvärld där Manchester Uniteds manager inte hette Alex Ferguson.
Tusentals arbetsdagar
Han kom till klubbens gamla träningsanläggning en fredagsmorgon i november, 1986. Det som mötte honom då var en förening som inte vunnit den engelska ligan sedan 1960-talet och en bakfull spelargrupp som varit ute på en gemensam pubvända kvällen före.
Ferguson förändrade det. Ferguson förändrade allt.
Han förstod vad som behövde göras, och han klarade av att genomföra det. Inte en gång, inte två gånger – utan tusentals gånger under tusentals arbetsdagar.
Först hävde han Manchester United upp ur förlorarhålet som klubben grävt ned sig i, och därefter såg han till att de gick först in i framtiden.
Att se en förändring framför sig innan den inträffar – eller att i alla fall förstå sig på den medan den äger rum – är bland det allra svåraste och viktigaste som finns.
Under 1990-talet revolutionerades den engelska fotbollen snabbare än den någonsin tidigare hade gjort. Den blev kommersialiserad, medialiserad och globaliserad, och Alex Ferguson såg till att Manchester United var de som tjänade allra mest på detta.
Själv var han en hamnarbetargrabb från de tuffaste kvarteren i Glasgow, men ändå manövrerade han sig och sin klubb igenom en föränderlig fotbollskarta där framgång plötsligt grundades i lukrativa sponsoravtal i Asien och förverkligades genom fåfänga dribblingsfenomen från Madeira.
Och han gjorde det utan att någonsin tappa kursen.
Idag är Manchester United en klubb som ägs av skrupelfria riskkapitalister i Florida. Det är ett av hela idrottsvärldens allra mest internationaliserade företag, men det är samtidigt ändå en klubb som förblir oerhört klar över vilka de är och var de kommer ifrån.
Längst in i själen
Manchester United är fortfarande Sir Matt Busbys klubb och Sir Bobby Charltons klubb. Även om de har erövrat världen är de alltjämt samma traditionsstyrda kvartsgäng längst inne i själen och hjärtat.
Old Trafford är ännu ”The Theatre of Dreams”, en plats där de röda går in med sitt hårda arbete och sin lojala sammanhållning och går ut med de mest fantastiska fotbollsfantasier förverkligade.
Sir Alex Ferguson har alltid varit en vandrande, vrålande, tuggummituggande garanti för det.
Hans sätt att aldrig stelna i föråldrade arbetsmetoder är den ena halvan i hans unika framgångsformel, hans förmåga att behålla hungern trots en överfull segertallrik är den andra.
Det sägs nu att han egentligen bestämt sig för att avgå redan i samband med den förra säsongsavslutningen, men att han tänkte om i samma ögonblick som Sergio Agüero sköt titeln till Manchester City.
I det läget var inte tolv ligatitlar, fem FA Cup-segrar och två Champions League-triumfer längre tillräckligt för honom. Han behövde en trettonde ligabuckla, och han behövde den desperat. Att lämna Manchester United som tvåa var helt enkelt otänkbart i hans värld.
Nästa säsong gäller inga garantier längre, och det är omöjligt att säga vad som händer med riket när kungen inte längre styr över det.
Någon har vunnit ännu några fler bucklor, någon har nått ännu lite högre höjder – men det finns ingen annan man i hela fotbollshistorien som har åstadkommit lika mycket som Alex Ferguson.
Under sportens allra skakigaste årtionden har han lyckats bygga en framgångsmaskin som aldrig stannat. Under dess allra mest kortsiktiga tider har han tålmodigt format ett imperium.
Fotbollen har förändrats så mycket sedan 1986 att det är rättvist att tala om en helt annan sport idag jämfört med då. Alex Ferguson har inte bara hängt med i den utvecklingen, utan han har gått längst fram i täten för den, frenetiskt viftandes med sin rödsvarta fana.
Han har varit den mest framsynte visionären, samtidigt som han alltid har förblivit den allra svettigaste knegaren.
I nästan 30 års tid har han varit först in på Manchester Uniteds träningsanläggning vid nästan varje arbetsdag. Oftast har han kommit någon gång mellan klockan sex och sju på morgonen.
Han kom till jobbet klockan tio i sju i morse också, men det var sista gången han gjorde det med sin välbekanta yrkestitel.
Jag kommer inte ihåg hur fotbollsvärlden såg ut innan Alex Ferguson var manager för Manchester United – och jag har ingen som helst aning om hur den kommer att fungera nu när han inte längre är det.