Ge oss fler bragder
Alfelt: Vi är inte i semifinal – men vi kan vara på väg dit
GÖTEBORG. När man tvivlade som mest klappade en fet rödklädd man sig på magen och skrek så att det vita skägget hoppade:
– Tomten lever.
Svenska handbollslandslaget lever. Till och med drömmen om VM-guld lever. Sverige var på väg att räknas ut men reste sig på nio med en bragdmatch mot Polen.
Efter Argentinaförlusten skrev jag att de som inte slutat att tro på tomten fortfarande kunde hoppas. Vi andra tråkiga realister räknade med ett brådstörtat slut mot Polen och ett flopplandslag sönderskjutet av Polens överlägsna skyttar.
Jösses, så fel vi fick. Det var julafton i går i Scandinavium med kokande firande läktare. Vet inte om jag någonsin varit med om ett liknande tryck i Sverige.
Utdelningen blev visserligen inte riktigt så bra som drömscenariot – men närapå. Sverige gruppetta efter en enorm urladdning där alla spelare verkligen ville visa att de vågade riskera att lyckas.
Handboll är en extrem lagsport som bygger mer på kollektiv tändning än på enskilda individers prestationer. De prestationerna är grädden på moset. Den sista lilla extra avgörande detaljen. Sånt som Jonas Larholm bjöd på mot Polen.
Larholm visar sin talang
När Niclas Ekberg och Fredrik Petersen bränt straffar tog Larholm den mest kritiska och avgjorde matchen.
Larholm är supertalangen som höll på att få sin karriär fördärvad för att han tog ett för stort steg tidigt i karriären och flyttade till superklubben Barcelona. En korsbandskada sabbade också men nu har svensk handbolls store bohem hittat tillbaka i Danmark och är på väg att bli den store kreatör han har talang för att bli.
Kim Andersson var inte glad när han fick sitta mest hela matchen mot Argentina. I första halvlek i går var han fenomenal. Tog ansvar, sköt som han ska och var en stor del i Sveriges viktiga fina start. Det är en stark comeback efter hans långa skadeuppehåll.
Mot Argentina var Sverige ett vilset slött lag utan ledare på planen. Mot Polen var det klappar hand mot hand, knutna nävar, rop och glädje. Framförallt glädje.
Älskade Kim Ekdahl du Rietz totala brist på respekt när han i ivern att gå på genombrott mellan några hundra kilo polacker först viftade bort Robert Arrhenius så att inte han också skulle komma i vägen på linjen. Det är den viljan som förvandlar vanliga handbollsspelare till stjärnor.
Ändå var det ingen perfekt match. Några lägen brändes för enkelt. En del spelare har fortfarande en hel del till att ta ut av sina förmågor. Tänker på exempelvis Niclas Ekberg och Dalibor Doder. Inte dåliga på något vis, men de har så mycket mer i sig.
Vi är inte i semifinal i VM ännu. Vi är inte ens riktigt nära än. Men vi kan vara på väg dit. Några bragdmatcher till bara så ordnar det sig.
För så är det nu. Segern över Polen var en bragd av ett förnedrat svenskt handbollslandslag på väg mot ett VM-fiasko på hemmaplan, men det räcker inte med en bragd.
Inte favorit i någon match
Trots den övertygande laginsatsen mot Polen blir Sverige inte favorit i någon av de kommande tre gruppmatcherna. Första motståndaren Serbien ska vara den vi är mest jämbördig mot. Som Polen med starka skyttar, men också med otroligt bra kantspel genom framförallt Ivan Nikcevic.
För att vinna måste det svenska försvarsspelet fungera lika bra som mot Polen med tufft kroppsarbete av Jernemyr, Tobias Karlsson och Carlén.
Kroatien blir en helt annan match mot ett klassiskt ”juggespel” med lågt grundtempo och blixtrande tempoväxlingar styrda av handbollsgeniet Ivano Balic. Kroaternas spel sätter framförallt tålamodet att hålla uppe koncentrationen i 60 minuter för att vara beredd på det oväntade på prov.
Danmark spelar med blixtrande attacker och fart i alla moment. Troligtvis den motståndare som passar Sverige sämst men förhoppningsvis kan båda vara klara för semifinal när vi möts i sista matchen inför kanske en majoritet danskar på läktarna i Malmö arena.
Vi trodde inte på det efter Argentina men festen fortsätter.