Den största segern av alla

Ingo var en smart boxare

Jag är några år för ung för att minnas natten då Ingo i en raspig radiosändning från New York via Luxemburg höll Sverige vaket till framåt fyra på morgonen.

Ingemar Johansson slog ner den färgade amerikanen Floyd Patterson sju gånger och blev världsmästare i professionell tungviktsboxning.

Smällarna hördes inte i radioapparaterna men svensken somnade nöjd och vaknade några timmar senare som stolt landsman till världens just då störste idrottsman.

Som sagt är jag för ung för att riktigt ha varit med på själva händelsen men jag är tillräckligt gammal för att förstå magiken i det som skedde.

Vi talar om en tid långt före dagens tv-teknik där till och med krig på andra sidan jorden direktsänds rätt in i våra vardagsrum.

Tv fanns inte i var svensks vardagsrum och att en boxningsmatch på andra sidan Atlanten skulle sändas direkt var varken tekniskt eller politiskt möjligt.

Det största enskilda ögonblicket i svensk idrottshistoria hamnade mitt i en tid då proffsboxning var på väg att bli för fult för att accepteras av den svenska överstatligheten.

Smäller högre

Det finns ett antal klassiska titlar som alltid smäller lite högre än de andra.

Världens snabbaste man på 100 meter värderas alltid oändligt mycket högre än maratonmästarens minst lika fantastiska prestation.

Att bli världsmästare i tungvikt är logiskt sett inte en större prestation är vad en lång rad andra mästare inom sina idrottsgrenar har presterat.

Det kan till och med vara en mer tveksam titel därför att det alltid har funnits så många icke rumsrena krafter med i bilden.

När Ingo blev The Champ för alltid fanns till skillnad från i dag bara en mästare per viktklass.

Det betyder egentligen inget annat än att då som nu styrdes världsboxningen av individer med starka privatintressen. Skillnaden mot dagens bokstavssörja är att de styrande då hade kraft nog att hålla sitt revir för sig själva.

Största segern

Oavsett hur man ser på proffsboxning som sport eller företeelse kan man inte blunda för att det Ingemar Johansson gjorde i baseballarenan Yankee Stadium midsommardagens morgon 1959 är den mest uppmärksammade svenska idrottsprestationen genom alla tider.

För mig är det självklart också den största segern av alla de fantastiskt många som svenska idrottsmän har vunnit genom åren.

Två tunga män i en fyrkantig ring handlar om omedelbar fara och skådespel för folket.

Öga mot öga

För att ställas öga mot öga med en vältränad motståndare som vill slå en medvetslös så fort som möjligt krävs ett mod och en tro på sin egen förmåga som de flesta av oss andra aldrig ens skulle drömma om att försöka att ta reda på om vi besitter.

Därför fascinerar proffsboxning och speciellt tungviktarna som kan avgöra en match med ett enda slag.

I dag finns många världsmästare i tungvikt men alla vet ändå att Lennox Lewis är den bäste för att han har slagit alla andra som är bra.

De många organisationernas världsmästarebälten har ändå utarmat själva magiken runt det bälte som Ingo fick spänna runt sin kropp som i dagens tungvikt hade vägt åtminstone 20 kilo för lätt.

Ingo slog hårt men framförallt var han en smart boxare. Han letade efter luckan och när den kom slog hans höger ner som en blixt från klar himmel.

Jag följde aldrig hans karriär men vi umgicks en del som kolleger när han blev expertkommentator för Tv 1000.

I samband med Ingemar Johanssons 70-årsdag gjorde jag en intervju som många kollegor har undrat över eftersom de precis som jag redan då visste om hur det stod till med Ingemar Johanssons hälsotillstånd.

Intervjun gjordes på så sätt att jag skrev ner mina frågor och mejlade dem till Ingemars fru Edna Alsterlund. Hon använde några dagar till att fånga Ingos klara stunder och mejlade tillbaka hans svar.

Svårt sia om framtiden

Sportbladet hade aldrig någon önskan om att avslöja Ingos sjukdomstillstånd så länge som hans närmast anhöriga inte ansåg att det skulle bli offentligt.

Ingemar Johansson är en av Sveriges genom tiderna absolut största idrottsmän.

Man kan aldrig sia om framtiden men det är svårt att se hur någon skulle kunna skapa ett lika magiskt ögonblick igen som den där långa underbara natten 1959.

Gick sin första boxningsmatch som 15-åring

Stefan Alfelt