"Barnet räddade mina knän"

Pillan om miraklet när hon blev frisk, skattesmällen och livet som mamma

MONACO

Pernilla Wiberg födde barn - och blev frisk.

Efter en lång alpin karriär, var hennes knän märkta av operationsärr och broskbildningar.

Hon kunde inte ens jogga.

Det kan hon nu.

- Ja, sedan jag födde Axel kan jag springa igen. Visst är det fantastiskt, säger Pernilla.

Nu är hon den typen av människa som tar reda på saker och ting.

- Ja, jag har pratat med en ortoped, som förklarade att höftlederna kan förändras efter en förlossning. Det i sin tur kan leda till att vinkeln i knälederna blir förändrad efteråt. Det är det som hänt i mitt fall. Det blir inte någon friktion längre och jag kan springa igen.

- Tidigare kunde jag bara trampa på en motionscykel. Varje gång jag försökte jogga svullnade knäna upp.

Underverket sitter på Pernillas arm då hon berättar hela historien.

Lilla Axel som hunnit bli 13 månader.

Bor centralt!

Det är en strålande varm septembereftermiddag i Monaco då vi träffas.

I ett lilleputtland där de flesta utflyttade idrottssvenskar bor i trånga och svindyra enrummare i Monacos nybyggda skyskrapor, har Pernilla och Bödvar hittat en drömvåning.

Mitt i stan, om det nu går att säga så om Monaco.

Fyra rum och kök på 75 kvadratmeter i den gamla pittoreska stadsdelen Condamine. Här är gränderna smala som i Gamla Stan i Stockholm och inga hus högre än fem våningar.

Hon har ett par hundra meter ner till den berömda hamnen, där lyx-yachterna fortfarande trängs och ägarna försöker bräcka varandra med att försöka ha störst helikopterplattformar och med stora altaner som hydrauliskt glider ut från skroven.

Skeppsbyggnadskonst för miljardärer.

Men Pernilla Wiberg och Bödvar Bjerke tillhör inte det klientelet.

De lever ett stilla familjeliv numera och tillbringar mesta tiden vid rutschkanan på torget Place d"Armes, vid foten av klippan där furstefamiljens slott tornar upp sig mot himlen ovanför.

Längtar inte hem

Sveriges förmodligen största idrottskvinna genom tiderna trivs.

Hon har inga planer på att flytta hem, som mångåriga grannen Ingemar Stenmark funderar på att göra.

- Men ska aldrig säga aldrig, men just nu har jag det inte. Och speciellt inte nu sedan Axel har kommit. Jag tycker det här är en bra miljö för honom att växa upp i. Framförallt får han fyra språk gratis. Franska, engelska, svenska och norska.

- Just att kunna många språk är en väldig tillgång.

Hur är ekonomin numera? Du förlorade ju ditt skattemål i somras?

- Notan slutade på sju miljoner åttahundraåttiosextusen...nånting. Till slut betalade jag 130 procent i skatt. Det var i stort sett allt jag tjänade från VM-guldet i Saalbach 1991 och fram till OS-guldet i Lillehammer 1994. Det var en betydande del av det jag tjänat som försvann.

Hur betalar man egentligen så mycket pengar på ett bräde? Hade du pengarna på banken?

- Nej, jag tvingades sälja aktier. Och det var väl inte heller rätt tidpunkt att göra det.

Varför betalade du in pengarna? Kunde du inte sitta nere i Monaco och låtsats som det regnade?

- Nej, jag skulle aldrig kunna leva som en skatteflykting. Jag är för ärlig för det. Jag skulle inte klara av att vara skyldig staten pengar. I och med att regeringsrätten avslog min resningsansökan så hade jag officiellt blivit klassad som skatteflykting om jag inte betalat.

Hur känns det nu?

- Det är klart att det är lite bittert. Jag hade massor av rådgivare som sa att det här var helt okej i början av 90-talet. De hade kollat med skattemyndigheterna. Jag frågade flera gånger om det fanns några risker med den här konstruktionen, men alla sa nej. Därför känner jag mig oskyldig. Hade folk sagt åt mig att det fanns en risk, då hade jag accepterat det hela. Då hade jag varit medveten om det.

Har överklagat domen

Hur klarar du dig nu?

- Jag klarar mig. Jag har överklagat till EU-domstolen, men försöker väl inte vara alltför optimistisk. De tar bara upp ett av tio fall till behandling. En av de inblandade rådgivarna hade en ansvarsförsäkring vid den här tiden och där finns väl också ett litet hopp att jag ska kompenseras.

Hur trivs du i mammarollen?

- Jag trivs utmärkt. Jag försöker ägna så mycket tid jag kan åt Axel. Jag ammade honom fram till förra veckan. Då var det han själv som valde att sluta. Jag tror det är viktigt att amma sina barn. Härnere vet de ofta inte vad brösten är till för.

Pernilla har inga problem att fylla tiden. Hon är dessutom ledamot i Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och var på plats under OS i Aten. Då följde familjen med.

- Jag måste snarare dra ner på alla resor, säger hon.

Det är fortfarande full fart framåt som gäller för Pernilla.

Mats Wennerholm