Vinner svenskan är det en stor bragd

Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde att Helen Alfredsson skulle hänga med under tredje varvet i US Open.

Jag hade fel, fel, fel och blev dessutom jäkligt imponerad av Helens spel.

Hon är glödhet just nu.

Tant Alfredsson är mer än dubbelt så gammal som medspelaren Paula Creamer men det spelar ingen som helst roll i golf så länge kroppen håller.

Har man inte varit i hetluften på ett tag så brukar det synas under tredje alternativt sista varvet. Jag försökte hitta tecken på stress eller spänning hos Helen Alfredsson i går men lyckades dåligt. Hon spelade på inget vis klockrent men höll fokus och de gånger hon missade tog hon straffet utan att gnälla och kämpade vidare med ett leende.

Det kan man inte säga om unga Miss Creamer. Hon satte en del puttar men varje gång hon missade såg hon ut som min dotter gör när jag ska ta på henne pyjamasen.

Gulligt men tröttsamt.

Det kommer att tjatas om Alfredssons ålder och jag tror inte att hon bryr sig. I sammanhanget är hon inte särskilt gammal.

Hon blir visserligen den tredje äldsta kvinnan att vinna en major men Jack Nicklaus var 46 när han vann sin sista och Julius Boros var 48 när han vann PGA-mästerskapet 1968.

Rutinen talar förstås för Helen

Jag tror säkert att många spelare över 50 har potential rent spelmässigt. Däremot sliter det mer på kroppen än många tycks förstå att spela golf på världstoppsnivå.

Efter fyra varv under press är kroppen och skallen ganska möra men där tror jag att Helen har en fördel. Hon såg ut att vara pigg även mot slutet av tredje varvet och ödslade ingen onödig energi någonstans.

Rutinen talar naturligtvis för Helen.

De två värsta konkurrenterna lär inte vara jättekaxiga i morgon.

Stacy Lewis, 23, som leder gör sin första proffstävling någonsin och Paula Creamer, 21, har visserligen varit med ett tag men har aldrig vunnit en major och det steget är alltid långt att ta.

Särskilt som hon själv känner att det är dags.

Helen Alfredsson kommer att kunna spela utan press, inte många tror på henne.

Lika stort som bragderna -88 och -95

Hon har heller inget att bevisa. Hon har vunnit fem LPGA-tävlingar och en major och det är fler än de flesta och möjligen är det viljan att visa att hon inte är slut som driver henne.

Jag tror inte att Helen Alfredsson vinner men om hon gör det är det faktiskt en riktig rejäl bragd som är jämförbar med både Annika Sörenstams seger 1995 och Lotta Neumanns 1988 och då kan jag gärna kosta på mig att ha fel ännu en gång.

Jag tror fortfarande att Paula Creamer klarar detta.