Helt sjukt!

Dan Glimne rapporterar direkt från poker-VM i Las Vegas

Usch, igår var en dag i min ”pokerkarriär” som jag helst vill glömma... Men låt mig berätta i tur och ordning.

Jag åt frukost igår ihop med två svenska och en norsk spelare, och vi skulle alla spela dag 2B.

En av de svenska spelarna, som har sin fru med sig, erkänner med en blandning av skamsenhet och humor att när han väl somnat i gryningen efter den långa och hårda dag 1C, hade han två timmar senare i sömnen satt sig käpprätt upp i sängen och skrikit ALL-IN! – varpå hans fru fick väcka honom och få honom att lugna ned sig.

Varje pokerspelare värd sitt salt förstår situationen...

Jag känner mig lite orolig i magen medan gör mig i ordning uppe i min svit, och stoppar i mig två Ipren i brist på bättre och tar mig ned till konferenssalen.

Plasmaskärmarna på väggarna talar om att 1736 spelare ska in i elden idag (en justering av gårdagens siffra, men här i WSOP har man lärt att det inte är alltid man får 100%-igt korrekt information) och att snittstapeln är 25.264.

Hyggliga chanser

Jag hälsar på de andra vid bordet, och ögnar deras markerstaplar. Läget är inte så risigt som jag trodde: jag har inte ens den minsta stapeln med mina 7.750, utan han på position 10 har under 7.000.

Amerikanen två platser till vänster om mig sitter med 8.050, och det finns ytterligare två staplar med runt 9.000-9.500. Största stapeln har ukrainskan Olga, som också förflyttats hit från bord 20 där vi satt vid sidan om varandra dag 1C: hon sitter på cirka 44.000.

Kan bara pokergudarna vara mig nådiga och tidigt ge mig en bra hand eller två, så ska jag nog kunna bygga upp min markerstapel och bjuda på en match. It ain’t over til’ it’s over, som sagt.

Och jag är av erfarenhet ganska bra på att spela med en liten markerstapel: i PAF Poker Challenge i april på Åland spelade jag shortstackad genom hela turneringen, och lyckades ändå ta mig till finalbordet och in the money.

Jag känner mig alltså hyggligt full av tillförsikt, trots att vi idag börjar med en ante på 50 och mörkar på 250 och 500.

Sitta vid TV-bordet

Min kompis Magnus B. har fått den dubiösa äran att sitta vid TV-bordet uppe på podiet, eftersom han denna dag 2B lottats in vid samma bord (154) som Daniel Negreanu; bordet har alltså av arrangörerna och ESPN utsetts till eftermiddagens ”feature table”. Magnus har ännu mindre marker än vad jag har, och ser sammanbiten ut när jag skymtar honom på TV-skärmarna.

Bara någon minut efter 12-slaget är vi igång – de har blivit bättre och bättre på att hålla utsatt starttid här i VM. Jag sitter under the gun, tittar ned på J-10 off, och lägger den handen prydligt; fullt korrekt, visar det sig, eftersom knappen höjer till 1500, får en re-raise till 3500 emot sig, och går all-in med sina resterande 3.950.

Stora mörken som har 38.000 synar honom med A-8, men åker dit mot knappens 6-6 som blir en triss när en tredje sexa faller på floppen. Knappen har dubblat upp på den första handen.

”Pokergudarna har varit mig nådiga”

I andra given har jag stora mörken, och får A-3. Från mellanposition betas det upp, och jag beslutar mig för att kasta mina kort – jag har ingen lust att ta en syn när min kicker är så svag och jag kommer att få spela out of position efter floppen.

Så den tredje given, och jag sitter i lilla mörken: alla lägger sig fram till mig, och jag smyger upp hörnen på korten och tittar ned på de två svarta damerna. Pokergudarna har varit mig nådiga; här är min chans att dubbla upp.

Amerikanen i stora mörken har över 30.000. Time to make a move; jag lägger alla mina marker i en enda stapel, och skjuter med en stillsam gest fram den över filten. 7.100 ligger där nu, inklusive min lilla mörk.

Han till vänster om mig hajar till.

Våg av triumf följd av besvikelse

Efter att ha funderat på saken någon halvminut säger han ”Call” (YES! Min chans att dubbla upp!) och räknar upp keramiken. Dealern säger ”All right, let’s see your cards”, och jag rullar upp mina damer. Amerikanen säger besviket ”Jag trodde du bara försökte stjäla potten, inte att du hade en bra hand” och visar sin egen A-9 off.

Överläge på i runda slängar 2 mot 1 för mig. Joseph Hachems fras ”It’s a matter of not getting UN-lucky” flashar förbi någonstans i bakhuvudet. Dealern knackar till och bladar upp floppen: K-K-3, och jag känner en minivåg av triumf inom mig: nu har jag ett överläge på mer än 4 mot 1.

Och så kommer turn... ruteresset. Besvikelsen smakar aska i munnen på mig. Varför kunde han inte ha synat mig med en hand som Q-J eller J-10 istället? Sista kortet är en fyra, och jag inser att VM-äventyret är över för min del, det här året.

Miserabel

Klen tröst att jag spelade mina enda tre händer denna dag absolut korrekt, klen tröst att jag har mer än 5000 andra spelare inklusive ett antal tidigare världsmästare bakom mig i placeringslistan; här i VM är det bara in the money eller out of the money som gäller.

Jag tar amerikanen i hand som det anstår en gentleman, säger till de övriga vid bordet ”It has been a pleasure playing with you, and I wish you all good luck,” tar av mig solglasögonen och går den långa vägen genom korridorerna tillbaka mot hissarna upp till min svit.

Jag känner mig fullkomligt miserabel: så nära att jag dubblat upp och gått vidare i matchen, istället för att bara få spela tre händer denna dag. I förra årets VM varade jag 11 timmar den första dagen, och slogs ut när jag ställde in med 8-8, fick syn av 5-5, och en tredje femma föll på floppen. I år varade jag 12 timmar och 6 minuter, och föll även nu i överläge. Ska det verkligen vara för mycket begärt i poker att inte nödvändigtvis ha tur, bara slippa otur?

Svimning...

Uppe i 15017 sms:ar jag släkt och vänner den trista nyheten, och under tiden känner jag magsjukan slå till med full kraft. Jag får rusa på muggen flera gånger, och klär sedan av mig och kryper till sängs, eländig och risig.

Någon gång under kvällen, på väg tillbaka från badrummet till min säng, får jag en mikroblackout. Jag inser först inte vad som hänt, utan frågar mig genom medvetandedimmorna varför sängen känns så hård och obekväm, och varför det gör så ont i revbenen på högersidan; det är först då jag inser att jag ligger på golvet efter att ha slagit emot soffan när jag svimmade. Jag lyckas kravla mig upp i sängen igen och kollapsar på nytt i feberdvala.

Några timmar senare märker jag att det gör fruktansvärt ont vid höger ögonbryn. Vid nästa toalettbesök tänder jag ljuset och ser att ögonbrynet svullnat upp till en prinskorvs storlek, och nu börjar skifta i lila och mörkgrönt; jag måste ha slagit i golvet hårt och handlöst när jag föll.

...och feber i Las Vegas

Natten blir ett virrvarr av smärtor, feberfantasier och toalettbesök. På morgonen mår jag äntligen så pass att jag kan slå på min laptop och skriva ihop dagens rapport.

Men ska jag lämna min svit är det med kepsen neddragen i pannan och med solglasögonen på: ögonbrynet är så uppsvullet att jag inte kan öppna ögat mer än till hälften, och skulle väcka onödig uppmärksamhet. Det är tur att Las Vegas är den stad där solglajor inomhus i det närmaste är de rigeur.

Idag är det en vilodag för alla kvarvarande spelare, och en tid att slicka såren för oss andra. Imorgon fortsätter VM med dag 3 för de omkring 1150 spelare som är kvar i årets monsterstartfält. Cirka 40 svenskar är kvar, med storspelande William Thorsson och Erik Friberg i täten.

Chipleader är Dmitri Nobles, med runt 550.000. Förre världsmästaren Greg Raymer är ute, medan Joseph Hachem tagit sig upp till 142.200 och i högsta grad är med i matchen.

Fortsättning följer här... och förhoppningsvis kan jag krya på mig under dagen. Det gör ont i revbenen, i magen, i ögonbrynet, och inte minst i pokerstoltheten.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)