Anthony Elangas arv från pappa: ”Han visste det”
Erik Niva möter Anthony Elanga
Uppdaterad 2022-03-24 | Publicerad 2022-03-23
Från Limmared till Old Trafford på mindre än åtta år.
Ingen annan svensk tonåring har någonsin klättrat lika högt, lika snabbt som Anthony Elanga.
För första gången berättar han nu utförligt om vägen mot stjärnorna.
Hur brett kan ett leende bli? Hur högt kan det nå?
För varje ord som Anthony Elanga säger – för varje livssteg han återberättar – är det som att mungiporna erövrar en bit ansikte som alldeles nyss tyckts utom räckhåll.
– Från Borås... till England... till Manchester United... till a-laget... till landslaget...
Nu ler kinderna, nu ler ögonen, nu ler till och med pannan. Nu går det överhuvudtaget inte att föreställa sig en mer skinande 19-åring.
Anthony Elanga är mitt inne i sina första dygn som a-landslagsspelare. Eftersom laget fortfarande befinner sig i en pandemibubbla gör vi intervjun digitalt snarare än fysiskt, men det här är en lycka som spränger sig genom både avstånd och datorskärmar.
Det här är en lycka som känns, som smittar, som inspirerar.
– Om en 11-årig Anthony hade suttit i skolan i Borås och skrivit det här som en uppsats... Jag hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Det känns fortfarande sjukt när jag tänker på det.
När Zlatan Ibrahimovic var 19 år gammal kämpade han för att få fotfäste i Ajax. I samma ålder spelade Fredrik Ljungberg för Halmstad, medan en 19-årig Henrik Larsson höll till i Högaborg nere i Division III.
I hela den svenska fotbollshistorien är det svårt – kanske till och med omöjligt – att hitta en tonåring som uträttat lika mycket på lika stora scener som Anthony Elanga.
Han har etablerat sig i en av världens största klubbar, i planetens mest exponerade liga. Han har gjort mål i allt från svallande sjöslagsmatcher på Elland Road till glittergalor på Wanda Metropolitano.
På många sätt känns det som att Anthony Elanga redan tillhör en annan galax – han är uppe i den där stratosfären dit den vanliga fotbollen inte når – men så fort han börjar prata så märks det att det ännu finns mycket av den svenska småstadskillen kvar.
Innan han flyttade till Manchester bodde Anthony Elanga i Limmared, ett undanskymt gammalt glasblåsarsamhälle med drygt 1 000 invånare där Västgötaslätten tar slut och de småländska skogarna tar vid.
Tidigare hade han bott på olika platser i Borås – på Marklandsgatan, på Trandared – och det var också i den staden hans fotbollsliv först tog form. Han kan fortfarande prata detaljerat om matcher i Elfsborgs P8-lag med lagkamraten Besfort Zeneli bredvid sig, och tränaren ”Jocke” vid sidlinjen.
– Undrar om ”Jocke” kommer ihåg mig...? Jag kommer ihåg honom i alla fall. Jag har så många bra minnen från Elfsborg.
Allt förändrades sedan 2013, då Anthony Elanga var 11 år gammal. Tillsammans med sin mamma och sina två systrar skulle han flytta till England, lämna tryggheten och vännerna bakom sig.
– Jag var ganska ledsen, kände att jag skulle sakna alla mina kompisar. Men tre dagar innan jag flyttade fixade min mamma en stor sån här avskedsfest. Hon köpte pizza till alla spelare i mitt lag i Elfsborg. Det var såhär: ”Tack så mycket för allt, vi kommer att sakna er”. Och mina lagkamrater skrev sina namn på en t-shirt, som dom gav till mig. Jag har fortfarande kvar den tröjan i England. Jag har sparat den, för den betyder väldigt mycket för mig.
Efter att Anthony Elanga gjort sitt allra första Premier League-mål – mot Wolverhampton i säsongsavslutningen ifjol – tillägnade han framgången till sin mamma Daniella, pratade om hindren de behövt passera för att ta sig fram.
– Hon vet hur svårt det var när vi först kom hit. En dag så kommer hon skriva en bok eller göra en dokumentär om det.
Att byta liv som 11-åring är inte lätt. På många sätt kan det kännas som att börja om från början – från noll – och att ingenting du lärt dig eller uppnått längre räknas.
– Första året var väldigt, väldigt svårt. Först var det språket... Även om vi hade läst lite engelska i skolan så var det något helt annat att komma till landet. Det är en stor skillnad, så i början brukade jag mest prata med dom andra i skolan som inte heller kunde så bra engelska. Hela känslan var annorlunda, allt var annorlunda i skolan. Dom har skoluniform, och dom är väldigt stränga med vad du måste göra och vad du inte kan göra.
Varför flyttade ni egentligen?
– För att... byta livsstil. Min mamma visste att det fanns mycket, mycket fler möjligheter i England. Inte bara för fotboll, utan hon tänkte mycket på mina systrar också – vad dom ville göra i livet. Så en månad innan vi flyttade åkte hon till England för att kolla hur det var, och då tror jag att hon egentligen redan hade bestämt sig. Vi skulle flytta. ”Det här är det rätta stället för mina barn”.
Hur kändes det för dig?
– Mamma sa alltid: ”Möjligheterna finns i England”. Jag litade på vad hon sa. Jag tänkte bara: ”Detta är vad som kommer att hända nu”. Allt som hände i Sverige lämnade jag bakom mig – jag fokuserade bara på England. Och resten är historia.
Den allra första vilsenheten försvann trots allt ganska snabbt, för Anthony Elanga hade ju en självklar väg in i det nya. Han begrep sig inte riktigt på det nya betygssystemet och han behärskade inte den distinkta Mancunian-dialekten – men han kunde spela fotboll.
Och det brukar ju kunna räcka ganska långt.
– Jag längtade bara efter rasterna, för då kunde jag spela fotboll. Jag kunde inte prata engelska, men jag brukar alltid säga att fotbollen också är ett språk. Och det kunde jag prata. Jag kunde kommunicera när jag hade bollen vid fötterna.
Efter bara några raster insåg klasskamraterna att nya möjligheter hade öppnat sig. Skollaget skulle precis spela bortamatch, och här fanns en helt sensationell förstärkning inom räckhåll. De gick raka vägen till gymnastikläraren och bad honom att hitta en plats till den nya killen.
– Dom frågade mig om jag hade fotbollsskor. Jag bara: ”Nä, jag är ny här”. Så då gav dom mig ett par skor som var väldigt stora, säkert två storlekar för stora för mig. Men jag gjorde det bra, jag tror att jag gjorde tre mål.
Ett av dem pratar de fortfarande om på den där skolan. Du ska ha gått fram till en frispark och sagt att du skulle skjuta som Cristiano Ronaldo – och sedan gjorde du det.
– Det är sjukt hur det var... Vi fick en frispark, och jag sa att jag skulle skjuta som Ronaldo. Och sen... ja, bollen gick in. Det blev som jag hade sagt.
Eftersom familjen bosatte sig i Hyde – en ganska fattig förstad i Manchesters östra utkanter – rekommenderades Anthony Elanga att söka sig till den lokala föreningen Hyde United.
En gråblöt onsdagskväll satte sig han och hans mamma på bussen för att söka rätt på träningsplanen, men när de väl kom fram kunde de inte hitta laget de letade efter.
– Det regnade, och vi hade inga paraplyer eller någonting. Vi frågade en man var Hyde United var, men han sa att vi hade kommit på fel dag, att Hyde United tränade på fredagarna. Vi visste inte vad vi skulle göra, men då sa den här mannen att vi kunde träna med hans lag istället. Dom hette Hattersley United. Spelarna där var två år äldre än jag var, men jag tog möjligheten. Jag började spela med Hattersley, och både ledarna och spelarna var bra med mig. Jag har fortfarande god kontakt med dom.
På 14 matcher för Hattersley Uniteds 13-åringslag gjorde en 11-årig Anthony Elanga 17 mål och 27 assist. Ryktet spred sig snabbt över Manchester. I en av världens mest intensiva fotbollsstäder finns väldigt få hemligheter – väldigt få oupptäckta ädelstenar – och här var det som att en oslipad diamant plötsligt bara ramlat ner från himlen.
Strax efter sin 12-årsdag blev Anthony Elanga inbjuden för en sorts provspel av både Manchester City och Manchester United.
– City kom först. I England har de såna här trial-perioder på sex veckor, som ett testspel. Jag var i City i fem av dom veckorna, men sista veckan gick jag till United. Och efter bara en vecka där ville dom att jag skulle stanna, och jag trivdes väldigt, väldigt bra där från första dagen.
Ändå var det här sommaren 2014. Det var precis då Manchester City hade börjat vinna och Manchester United slutat göra det.
– Jag diskuterade med min mamma och pappa, och dom sa också att dom trodde att United var klubben för mig. Vi visste att dom alltid har givit möjligheter till unga spelare, och på den här tiden var deras akademi verkligen på toppen. I mitt hjärta var det alltid United.
När Anthony Elanga går riktigt långt tillbaka kan han minnas hur han först föll för en ung Leo Messi, som han beskriver som ”en liten kille med långt hår och nummer 30 på ryggen”. Han var själv bara fyra år gammal när Messi bytte nummer i Barcelona – och kom därefter att fastna mer och mer för Thierry Henry – men trots beundran för världsstjärnorna så var såklart alltid hans egen pappa både hans första och största fotbollshjälte.
Joseph Elanga gjorde 17 a-landskamper för Kamerun, var med i VM-truppen 1998. Visserligen föddes Anthony Elanga för sent för att uppleva något av det, men som 8-åring fick han i alla fall se sin pappa runda av karriären med ytterligare ett SM-guld för Malmö FF.
– Det minns jag väldigt starkt. Jag var där med min mamma och min syster, var med på segermiddagen i restaurangen och allting. Än idag följer jag Allsvenskan, och laget jag hejar på är ju Malmö – pappas lag.
Han är i och för sig inne på att han fått ärva minst lika mycket talang av en mamma som också spelade fotboll – ”hon var tekniskt skicklig, hade en väldigt, väldigt bra vänsterfot och var snabb även om hon var liten” – men Anthony Elanga är ändå väldigt tacksam för att ha haft en pappa som spelade professionellt.
Framförallt innebar det en förståelse för vad som verkligen krävs för att lyckas. Anthony Elanga utvecklade tidigt ett förhållningssätt och en attityd som särskiljde honom.
– Folk säger att det är min snabbhet eller min teknik – men jag tror att mitt främsta vapen är min mentalitet.
Det är den som förklarar varför du har kommit så långt, så tidigt...?
– Ja. Många människor säger det till mig, och jag har själv alltid sagt att det är stor skillnad på min mentalitet och mentaliteten hos andra unga spelare. Om du skulle säga till andra unga spelare att göra den resa som jag har gjort – jag tror inte att det är många som skulle ha lyckats. Men pappa har varit med på ett VM. Han vet vad man måste göra för att ta sig till högsta nivån, och han fick in det i mig tidigt, jag har haft den här mentaliteten sedan jag var ung. När vi hade sex veckor ledigt på sommaren brukade jag träna ändå. Jag gillar inte att sitta och kolla på tv – jag gillar att springa. Jag är väldigt tacksam att jag har haft en pappa med den mentaliteten, och att han har kunnat ge mig samma mentalitet.
Här i Sverige pratar vi ofta om hur spelare fortfarande är ofärdiga när de är 22-23 år gamla. Du var professionell med din fotboll redan när du var 12-13 år.
– Det finns många fler svenska talanger som kommer att komma ut ur skuggan. Det är bara det att dom måste ta risker, ta sig ur sin comfort zone, kanske flytta utomlands. Men om två, tre år – det kommer komma mer, mer, mer talang från Sverige... Jag vet det. Om du jobbar hårt, om du fokuserar på vad du har framför dig – allt är möjligt.
Efter två Premier League-starter och ett mål i slutet av förra våren såg Anthony Elanga alltid det här som säsongen då han verkligen skulle explodera. Än en gång körde han en egen försäsong innan Manchester Uniteds försäsong egentligen började, men tre månader in på säsongen var 17 minuter i Ligacupen ändå den enda a-lagsfotboll han fått spela.
Elanga betonar verkligen sin tacksamhet gentemot Ole Gunnar Solskjaer – ”han gav mig min debut, och jag kommer alltid att uppskatta honom väldigt mycket” – men det är ändå ingen överdrift att skriva att hela hans karriär fick ett lyft då norrmannen ersattes av Ralf Rangnick.
Över en enda natt – genom ett enda träningspass – försvann allt det där pratet om en utlåning till en klubb i The Championship eller på den undre halvan av Premier League. Ralf Rangnick är en man som litar på sitt fotbollsöga, och det han såg var entydigt.
Anthony Elanga var redo. Ifall man bara skalade bort alla namn och all status så var han inte en ung bonusspelare på tillväxt – utan en av de bästa offensiva spelarna i hela Manchester Uniteds stjärnsamling.
– Det fungerade väldigt bra mellan mig och Ralf direkt. Den personen som jag är... Jag är en person som gillar att jobba hårt – inte bara på planen, utan utanför planen också. Jag gillar att fråga frågor, jag gillar att lyssna. Och Ralf kan förklara för mig hur jag ska bli bättre – och det är det jag verkligen gillar med honom. Det är det som kommer att hjälpa mig.
Månaderna som följde blev rena virvelvinden. Från och med årsskiftet har Anthony Elanga fått speltid i alla matcher som Manchester United har spelat. Framgång har följt på framgång, milstolpe har byggts på milstolpe – men när jag frågar om det allra starkaste intrycket från den här perioden väljer ändå Anthony Elanga att prata om det enda stora personliga misslyckandet.
När FA-cupmatchen mot Middlesbrough skulle avgöras gjorde 15 spelare mål på sina straffar. Anthony Elanga var den enda som missade.
– För mig är det faktiskt den starkaste känslan, den största lärdomen. Innan det gick allt bara rakt uppåt. Start mot Aston Villa. Start och mål mot Brentford. Start mot West Ham. Det gick uppåt, uppåt – men en fotbollskarriär kommer alltid att gå upp och ner. Så det var bra att det där hände. Jag säger inte att jag ville missa, men det var nyttigt för mig att känna på den känslan.
Men om du är lite mer generös mot dig själv – när har glädjen varit som starkast?
– Atlético Madrid är det högsta. Mål mot en stor europeisk klubb i Champions League... Du vet, jag var på bänken, och jag ville komma in och visa vad jag kan göra. Så när Ralf sa till mig att hoppa in och göra min grej, då var jag fullt fokuserad på vad jag ville göra. När han sa: ”Anthony, du ska in” – då visste jag redan.
Som alla vet har Anthony Elanga redan blivit en publikfavorit på Old Trafford, en hjälte för Manchester Uniteds bortafölje. Tonåren i Hyde gör så att de röda ser honom som en av sina egna, och den här våren har de inte sjungit någon annan läktarsång med samma entusiasm som de har sjungit ”Rhytm Is a Dancer – Anthony Elanga”.
– Det är otroligt. Jag kommer ihåg hur det var när jag var 13 år och kom till Old Trafford de första gångerna. Alla sjöng Wayne Rooneys sång. De sjöng för Carrick och ”Fletch”, och... Att komma ut nu och höra mitt namn... Jag kan inte säga hur det känns, jag kan inte förklara det. Det är svårt att förstå.
Samtidigt som han pratar förändras Anthony Elangas ansikte. Det är något med den där sången som påverkar honom, som verkligen berör honom. På något sätt är den kvittot på att han och hans familj har lyckats, att de har kommit fram.
Anthony Elanga – you won't stop him if you dare.
– Min mamma tog en stor risk när vi flyttade – men du måste ta risker för att ta dig till den högsta nivån. Och här är vi nu.
Den sista vintern innan han flyttade spelade Anthony Elangas hemland mot landet han var på väg till. Sveriges nya nationalarena invigdes, och en lång kille i hemmalaget gjorde fyra mål.
– Jag kommer ihåg det så väl. ”Ibra” gjorde fyra mål och en bicycleta, och... Då visste jag. ”Jag vill också spela för Sverige, jag vill också göra mål sådär”. Direkt samma kväll gick jag rakt ut från huset och försökte göra samma sak. Min mamma sa: ”Vart ska du? Kolla hur sent det är! Kom in, kom in!”. Men jag bara: ”Nej, jag ska också göra en bicycleta, som Zlatan gjorde”.
Nuförtiden pratar Anthony Elanga helt obehindrad engelska med karaktäristisk Manchester-dialekt. Det är i England han har blivit elitspelare – det är där han har fått både ekonomisk trygghet och gränslös läktarkärlek – och på ett sätt hade det varit ganska lätt att förstå honom ifall han valt att representera den större och mer resursstarka fotbollsnationen.
Ändå har det överhuvudtaget aldrig varit aktuellt. Givetvis har det engelska fotbollsförbundet gjort upprepade framstötar, men varje gång har de mötts av samma besked.
Anthony Elanga har redan bestämt sig. Hur länge han än bor i England kommer han alltid att vara svensk, och därför är det i det svenska landslaget han vill spela.
– Så fort vi började diskutera i familjen sa jag till dom: ”Sverige är mitt val, det är min dröm att få spela för Sverige”. Mamma ville också att jag skulle spela för Sverige, och även om pappa har spelat för Kamerun sa han: ”Vi stöttar dig”.
På de åtta U21-landskamper han hunnit spela för Sverige har Anthony Elanga gjort sju mål. I morgon sitter båda hans föräldrar på Friends Arena när ett nytt kapitel ska börja skrivas i en saga som redan är väldigt innehållsrik, trots att den är så kort.
Det kapitlet kommer att vara blågult.
– För mig fanns det aldrig någon tvekan. Jag är född i Sverige, jag har spenderat 75 procent av mitt liv här. Sverige betyder väldigt mycket för mig, i mitt hjärta.
