Leifby: Slutat förvåna mig om Leksand
Uppdaterad 2017-01-13 | Publicerad 2017-01-12
ÖREBRO. För första gången den här säsongen har Leksand känt hur livet känns ovanför det där strecket och jag skulle inte bli överraskad om de tittar upp igen.
Jag har för länge, länge sedan slutat förvåna mig när det kommer till Leksand.
Förvånande?
Det var det däremot att se samma tränartrojka i Örebro-båset – för TREDJE matchen i rad.
Vad är det som händer!?
Här har det ju avverkats tränare på löpande band under säsongen, den fjärde coachkonstellationen med Sundblad/Liimatainen/Eriksson hade ju fått två matcher på sig och bara plockat en poäng, så visst kändes det som att det kanske var dags för ytterligare en förändring.
In med Anders ”Ankan” Parmström?
I par med Bengt Feldreich?
Valuta för biljetten
5500 hade löst biljett till ”Mozartkulan”, Leksand hade ett stabilt bortafölje som färgade en läktartårtbit vit, och de flesta gick nog hem och kände att de fått bra valuta för kosingen.
Det kanske inte var säsongens mest välspelade match – men det var händelserikt.
Båda lagen vräkte sig ut i matchen, den första avblåsningen dröjde nästan sex minuter och det hela var över på en knapp halvtimme.
Ja, inte matchen, utan första perioden.
Och när vi gick för att sträcka lite på benen och dricka Serge Boisvert-kaffe hade Leksand kravlat sig över strecket.
Så jämnt är det nere i bottenträsket nuförtiden.
Hann ni skärmdumpa?
Det är ju faktiskt så att det är botten som är toppen i SHL, det är matcherna kring de båda strecken som bjuder på lite nerv, det är här nere i sumpmarkerna som serien brinner.
Underbara matcher.
Avskyvärda matcher.
Och det kommer bara att bli värre.
Johan Olofsson gav dalkarlarna ledningen när han snodde upp en puck i förstakrysset där Julius Hudacek nog borde täppt till, och jag tycker att det syntes vilket lag som kom i form, och vilket som inte vunnit på evigheter.
Leksand har börjat vinna matcher, Örebro tagit tre poäng på nio matcher och spelarna utstrålade ett självförtroende som hade sett dåligt ut på en nylonfabrik i Vårberg.
Kvitteringen kom tidigt i andra när Petr Zamorsky blundade och sköt, pucken letade sig in bakom Atte Engren på något sätt och efter det såg det faktiskt lite bättre ut.
Resten av matchen var ganska vimsig.
Missade att avgöra
Domarteamet tittade mer på video än jag gjorde när jag hade körtelfeber 1996, och var det inte dansande puckar på mållinjen så var det tacklingar längs med sargen.
Leksand gjorde både 1–2 och 2–3 men hemmalaget kämpade sig i kapp och kändes ganska tillfreds med 3–3 inför sista.
Det var bortalaget som gick för segern medan Örebro-spelarna mest dumpade puck utan att jaga efter ordentligt, då och då tog de till en icing och till slut började hemmafansen att vissla surt.
Med tio-tolv sekunder kvar att spela höll Örebro på att suga Mustonen ur Leksand när Pasis pojk Joel fick det stora läget.
Helt ren framför kassen och från perfekt avstånd borde han ha rakat in segerpucken.
Det slutade 3–3 och Örebro snodde med sig extrapoängen på straffslag, en poäng som kan bli oerhört viktigt när serien ska räknas ihop fram på vårkanten.
Det lurar nämligen en skräckupplevelse bakom den taggtråd och de tjeckiska igelkottar som Jörgen Lindgren satt upp mellan SHL och hockeyallsvenskan.
Karlskoga går som tåget i den andra serien och Nobelhallen ligger bara runt hörnet.
Möte de vill undvika
Ett sådant möte skulle innebära rena Golgata-vandringen för Örebro, 4,5 mil längs E18, och en sådan tror jag de vill undvika till varje pris.
Leksand?
De är seriens sjätte bästa lag de senaste tio matcherna och de spelade stundtals bra hockey här i kväll, med lite flyt hade de åkt hem med samtliga tre poäng.
Mer än så skiljer det inte mellan de här två lagen just nu.
Leksand håller liv i ett streckdrama trots att de inte borde men är det något vi borde ha lärt oss vid det här laget så är det väl att inte räkna ut det.
Jag sätter en 50-lapp på att de klarar sig kvar utan negativt kval.
Jag sätter ytterligare en 50-lapp på att ni i sommar kommer att få se svarta svanar glida runt på Siljan.
Och ytterligare en på att Perra Johnsson snubblar över nazisternas mytomspunna och försvunna guldtåg när han är ute och promenerar med hunden.