Niva: Början på något stort, City
ROM. Alla resor börjar med ett första steg, men Manchester City har stått på den internationella terminalen och tvekat i flera år.
Nu har de till sist klivit ombord på snabbtåget.
Det här var inte bara en början, utan med all säkerhet början på något riktigt stort.
Någon gång måste klubbklossen ta klivet, och någon gång måste pojkvaskern bli vuxen. Någon gång måste potential och ambitioner förvandlas till resultat och verklighet – och någon gång behöver man dessutom några skopor bonnatur längs vägen.
Manchester City har ju annars mest ägnat ännu en Champions League-höst åt att gräva djupast tänkbara hål åt sig själva.
Innan de bestämde sig för att börja borra sig uppåt befann de sig någonstans i närheten av jordens medelpunkt, i praktiken både borträknade och begravda.
Först och främst behövde de göra två mål på fem minuter mot Bayern München. Sergio Agüero fixade det, men ändå var inte ens halva jobbet gjort.
Det återstod att åka ner till Rom och fixa fram ett resultat. Det återstod däremot knappast några högkaratsspelare för uppgiften.
När laguppställningarna tickade in timmen före avspark kändes de som ett stort lass jord i engelsk-arabiska nyllen. Ingen Agüero och ingen Touré, det visste vi, men inte heller någon Silva eller någon Kompany. Inte en enda av de fyra främsta ljusblå fotbollsmusketörerna.
Vad återstod egentligen?
Käkade upp Nainggolan
Jo, tydligen ett gäng fajters som bestämt sig för att det fick räcka med tramsandet, att det faktiskt hade blivit dags att visa vad de själva och deras klubb egentligen var värd.
Olimpico piskade upp sin sedvanliga sydanvind och Roma blåste på från början, men Manchester City både höll i och stod emot.
Ju längre den första halvleken gick, desto fler matcher-i-matchen tippade över mot deras sida. Fernandinho käkade upp Nainggolan, Zabaleta fick grepp om Gervinho och Milner plågade Maicon.
Här fanns spelare som stod upp snarare än att vika ner sig, som växte med uppgiften istället för att krympa ihop. Här fanns ett stål som band ihop Demichelis med Mangala, och som räckte hela vägen från Joe Hart till Edin Dzeko.
Och här fanns Samir Nasri.
Kanske blir det karl av honom
Av alla människor var han kanske den minst väntade förgrundsfiguren i en match av den här karaktären. I alldeles för många år har han ju varit lillgrabben som blåser bort i motvind, spolingen som alltid undrat vad laget kan göra för honom innan han brytt sig om vad han kan göra för laget.
Nu var det han som höll i boll, som dyrkade efter en öppning – och som till slut hittade den allra längst uppe i Morgan De Sanctis närmsta kryss.
27 år gammal har han blivit, och kanske blir det karl av honom till slut ändå.
Ett mål på Olimpico gör inte Samir Nasri till en ryggradsspelare och det förvandlar inte Manchester City till Champions League-mästare, men det bevisar faktiskt att det finns djup där vi tidigare mest sett yta.
Alla historieböcker har varit blanka någongång.
Start mot CL-titeln?
När det kommer till de nya brittiska fotbollstestamentena – de som började författas när historien bytte riktning för lite drygt 20 år sedan – har det förblivit helt tomt på sidorna som vigts för Manchester Citys internationella framgångar.
Manchester United och Liverpool har kanske de mest dramatiska kapitlen av alla, men Chelsea har också sin egen osannolika framgångssaga och Arsenal har några riktigt tragiska mållinjesnubblingar för oss att känna med.
Men Manchester City i Champions League?
Så här långt har det knappt funnits ett enda ögonblick att minnas, en enda match värd att bevara för historien eller en enda framgång att bygga fotbollsemirat av.
Nu har de i alla fall historien om en vildsint vändning mot München, och en stursk och stoisk kväll i Rom.
Det är något. Det är en start. Sedan får vi se om det tar ett, fem eller tio år innan de når målet.
När Manchester City förr eller senare vinner Champions League – och jag använder såklart det ordet medvetet – tror jag att vi kommer att se tillbaka på den här kvällen i Rom som en av hörnstenarna som allt sedan utgått ifrån.