Smärtsamt vackert...

Dramatiken tätnar – nästa varv fattas det två hästar

STRÖMSHOLM. En häst bröt benet.

Jag vet inte om det är särskilt farligt, men jag antar att det är det.

Jag vet egentligen inte om det hände överhuvudtaget, för när det gäller tävlingar som Grand National så gäller det att stå på rätt plats om man överhuvudtaget ska fatta någonting.

Jag är inte säker på att jag gjorde det.

Det står en ambulans vid banan.

Det kan jag förstå. Galopp på naturbana – med höga hinder – är en ganska farlig sport.

Jag ställer mig vid det högsta hoppet. Det är 1,80 högt och det är byggt med granris. Hästarna kommer i full fart – och hoppar. Fötterna slår rakt in i granriset och det ser ut som om det är ihåligt just där, så de smala hästbenen klarar sig.

Ett varv senare fattas en ryttare.

– Det har varit en passage, säger speakern.

En passage betyder tydligen att någon ramlat av sin häst.

Hästen, däremot, springer vidare. Hoppar ensam. Ser lite sorgsen ut.

Inga dramatiska scener

Nästa varv fattas två hästar – och två ryttare också. Dramatiken tätnar.

– Nummer sju och ett har pullats upp, säger speakern.

Vad det betyder vet jag inte riktigt, men en häst har tydligen ont – och två ryttare har möjligen också ont.

Scenerna är inte särskilt dramatiska. De syns överhuvudtaget inte. De har skett på någon annan del av banan. Därför kan jag inte ens säga att de står i en bjär kontrast till slottsnaturens nästan smärtsamt vackra ljusgröna lövverk och Mälarens kvällsvioletta skimmer. Men jag antar att de gör det.

Galopp är överklassigt

En ambulans kör bort, sannolikt tom, medan en annan transport kommer och kör bort den häst som var äldst – 15 år – till ett öde som kan vara kortsiktigare till och med än den natur som tittar åt ett annat håll just då.

Galopp är överklassigt, trav är mera häst och vagn, lär jag mig av en av arrangörerna. Galoppen är stor i länder som Australien men mindre i Sverige. Grand national lever i England tack vare sitt spektakulära riskbeteende – i år gick bara fyra ekipage i mål. De flesta andra hade ont – flera av dem jävligt ont.

Vi är ganska ensamma i pressfållan, noterar jag.

När vi kommer i Allards smutsröda Volvo herrgårdsvagn frågar vi efter pressparkeringen.

–Präst? skriker en 14-årig vakthavande tjej bekymrat.

–Nej, press, säger vi.

–Det vet jag inte, säger hon och vrålar över Allards huvud:

–MAMMA! Hjälp!

Inte mycket publik

Inne på arenan förekommer spel och dobbel. Det är inte särskilt gott om besökare. Det brukar vara 3 000. I regnet i går kom kanske 500.

– Vem ska jag spela på, frågar jag en parant kvinna i ett bås.

– Jag brukar satsa på dom kvinnliga jockeys som har trevligast namn, säger hon. Lite vardagsfeminism så där i galoppkretsar.

Jag spelar på en brud som heter Mette Kjetsli. Hon väger 69 kilo ihop med sin sadel, läser jag. Det känns lagom. Jag gillar lagom tjocka norska brudar. Min spelkvinna nickar förtjust.

Mette blir bara tvåa. 20 spänn i toaletten. Det var det värt.

Bedövande vacker

Jag går in i vipområdet, i stället.

Det första jag ser är en Maserati som visas upp. Prislappen är 990 000 kronor. Bilen är bedövande vacker. Bredvid finns ett sponsortält för Avanza Private Banking med den pigga sloganen ”Det ska vara billigt att vara rik”. De flesta i vipfållan ser ganska normala

ut. Lite diskret överklassiga. Höga klackar i leran. Några par ser ut som direkt stigna ur filmen ”Darling” eller boken ”Snabba cash” eller ”Hej baberiba” om kungahuset.  Det är nästan så jag förväntar mig att se prinsessan Madde där med någon Stureplanstyp.

Men det gör jag inte. Jag är lite besviken över det.