Niva: Vi måste börja lyssna på nödropen – innan det är för sent
Jag är orolig för vad vi kommer att få se om vi tittar efter
En av alla de frågor som Gary Speed lämnade efter sig:
Hur mår egentligen fotbollsfamiljen?
Jag är orolig för vad vi kommer att få se om vi tittar efter – långt mycket mer rädd för vad som händer om vi inte gör det.
Bridgend är en liten marknadsstad i södra Wales med knappt 40 000 invånare.
Under 2007 och 2008 tog 24 unga människor livet av sig här.
Det var grannar, släktingar och vänner som i olika utsträckning påverkade varandra – och det var ett ovanligt tydligt exempel på den så kallade Werther-effekten.
1774 publicerade Johann Wolfgang Goethe en roman där den unge huvudpersonen Werther gjorde slut på sitt lidande genom att skjuta sig själv i huvudet.
Strax efter att boken blev en storsäljare märktes en obehaglig tendens ute i verkligheten. En rad unga män tog livet av sig på samma sätt som Werther hade gjort i boken.
Drygt 200 år senare var fotbollssporten tvungen att bekanta sig med principen.
Efter att den tyske landslagsmålvakten Robert Enke tog sitt liv i november 2009 ökade antalet självmord i Tyskland under en period med 15,5 procent.
Någon tillförlitlig statistik över antalet fotbollsrelaterade suicidsituationer finns inte, men empirin tyder dessvärre på att Werther-effekten fått rejält fäste i fotbollsfamiljen.
För varje spelare, tränare eller domare som försöker ta livet av sig ökar risken att någon i en liknande situation väljer att göra samma sak – och jag är uppriktigt sagt bekymrad över vart den här utvecklingen kommer att ta oss.
Förr eller senare misslyckas man
Inne i den moderna fotbollsbubblan är de mentala påfrestningarna både många och stora.
Långt ifrån alla har verktygen för att hantera dem på ett bra sätt.
Fotbollen av i dag är så oerhört krävande att de som vill lyckas måste försaka väldigt stora delar av sitt övriga liv.
Ska du kunna slå dig fram i konkurrensen krävs fullständig dedikation redan från väldigt unga år.
Gary Neville – Manchester Uniteds mångårige högerback – har givit en illustrativ skildring av sin egen väg till toppen.
När han var i de mellersta tonåren tog han beslutet att hans liv helt enkelt inte var stort nog för något annat än fotboll.
Han bröt kontakten med sina kompisar, rationaliserade bort tanken på att träffa en flickvän, hoppade av skolan och avfärdade all personlig utveckling som inte gick att koppla till hans prestation på planen.
Det här var för 20 år sedan, och kraven har skärpts ohyggligt sedan dess.
Hade inte dagens Gary Neville fattat sitt beslut i tid så hade hans klubb gjort det åt honom.
Och visserligen är just Neville en man som verkar lyckats leva ett gott liv utifrån en rätt endimensionell identitet – men jag är likafullt övertygad om att en människa som enbart lever för fotbollen är en väldigt sårbar människa.
Det ligger i sportens natur att det går ner nästan lika ofta som det går upp.
Ibland vinner man, ibland förlorar man. Förr eller senare misslyckas man inför hela den globala byns rullande tv-kameror – och hur reagerar då personen som vuxit upp med att definiera sig själv utifrån sina prestationer?
Fotbollen måste snabbt bli bättre
Depression är en komplicerad sjukdom, och det är sällsynt att människor begår självmord av en enskild anledning.
Fotbollen tar inte livet av människor.
Den förblir en fantastisk sport som är en positiv faktor för hundratals miljoner människor världen över – men den är också en sönderkommersialiserad underhållningsindustri med ett osunt förhållande till sin egen betydelse.
Alla mår inte bra där inne i det moderna fotbollsmaskineriet.
Luften är för dålig, utrymmet för trångt och det är alldeles för många som pressar på utifrån.
Ändå har vi valt att inte lyssna på nödropen där inifrån, utan föredragit att låta dem dränkas av sångerna från kortsidesläktarna.
Grovt räknat finns det 25 000 professionella fotbollsspelare i Europa.
Så vitt jag vet finns det en enda instutition – Sporting Chance-kliniken i södra England – som är inriktad på att hjälpa dem att bekämpa just deras beroenden och depressioner.
Nu tenderar visserligen de som nåt långt inom idrotten att besitta ett stort mått av mental motståndskraft, och kanske är det så att 99 av 100 elitfotbollsspelare klarar av att hantera den unika påfrestningscocktail de utsätts för.
För mig är det likafullt ändå skrämmande siffror.
Vad händer med den där hundrade personen, med landslagsmålvakten som svämmas över av tvivel eller förbundskaptenen som tappar tron?
Fotbollen måste snabbt bli mycket bättre på att svara på de frågorna.