Ni blöder, Liverpool
Wennman: Hade tur som klarade oavgjort
LONDON. Blodet droppade från Steven Gerrards öra, och domaren bad honom byta tröja.
– Vad är problemet? Tröjan är ju röd, sa Gerrard.
Han fick behålla den på.
Det verkliga problemet är att hela Liverpool blöder.
Det känns som det var alldeles nyligen jag satt och såg detta Liverpool krossa Real Madrid på Anfield och Manchester United på Old Trafford.
Nu hackar den röda maskinen, nu åker Pool hem från en 0–0-match i Birmingham och är nöjt med en poäng.
Klippor som Pepe Reina, Jamie Carragher, Fernando Torres, kapten Gerrard, Dirk Kuyt (skadad nu) och några till är kvar, där finns alltså en stomme, men det är ändå ett Liverpool vi inte känner igen.
Man vet att tiderna förändrats när man ser spelare som Lucas, Maxi Rodriguez, Milan Jovanovic, Christian Poulsen (hemsk i?går) och Paul Konchesky i startelvan. Deras insatser på St Andrews var oacceptabla, mätt med klassiska Liverpool-mått.
Har vunnit en bortamatch sedan nyår
Lägg till att VM-backen Glen Johnson var svag och att Torres såg ut att vilja vara nån annanstans, så inser ni att Roy Hodgson inte bara har bekymmer med ägarna, med ekonomin, med styrelserummet, med arenafrågan – han har också ett rent spelmässigt blodflöde att stoppa.
Det ena hänger givetvis ihop med det andra och Roy fick ärva en härva, men efter fem poäng på fyra matcher (och United att möta nästa helg) ser det ut att bli en rätt dyster säsong den här också. Liverpool har vunnit EN bortamatch sen nyår – mot Burnley – och hittar liksom inte tillbaka till sin gamla tjuriga stolthet.
Förståndiga Liverpool-fans begriper problemet i stort och kan se bortom horisonten, de grips inte av panik. De fattar att klubben är i en fas av stabilisering och att Hodgson inte är en hit-and-run-manager som ska åstadkomma bländande resultat blixtsnabbt. De förstår till och med, om än motvilligt, att Liverpools enda rimliga målsättning i år är att slåss om fjärdeplatsen. Alla andra idéer flög ut genom transferfönstret när Javier Mascherano stack.
Det som krånglar till allting är traditionens börda. Det finns inte mycket tålamod bland fansen i en klubb som vunnit så mycket. De orkar inte ta skit från United och Chelsea och de andra, och de blir galna när de hör Liverpools tränare förklara sig nöjd med 0–0 mot Birmingham.
Roy Hodgson är en gentleman, och efter Liverpools starka spurt i slutet av matchen sa han:
– Vi hade kunnat stjäla matchen där. Men om vi åkt hem med 1–0-seger hade det inte varit rättvist. Birmingham förtjänade poäng.
Jag tror inte hans företrädare skulle resonerat likadant. Inte många andra tränare i ligan heller. Det visar på en ny inställning, en ny attityd, ett slags accepterande av situationen – och jag är inte säker på att alla röda supportrar tycker om den.
Man kan ju se det så här också:
Det är banne mig inte bara att åka till Birmingham och hämta tre poäng numera. The Blues fortsätter att spela ruskigt bra hemma, jag minns inte när de förlorade på St Andrews senast, och Sebastian Larsson (som kallades för dansk i Sky Sports) och hans polare är trygga i sitt spel, starka försvarsmässigt och seglar i stark medvind. De har ett helt annat utgångsläge än Liverpool.
Pool hade tur som fick en poäng
Seb slog några väldigt bra inlägg från höger, han gjorde ett stort jobb i 90 minuter, och det var bara tre fenomenala räddningar från Pepe Reina som höll Liverpool vid liv i första halvlek. Reina var outstanding.
När den blödande Gerrard (en armbåge från Barry Ferguson) droppade ner ett steg till mitt-mitten mot slutet hittade han plötsligt ytorna, fick mer boll, kunde skaka av sig den envise Ferguson och började driva fram sitt lag på känt manér. Han fick på så sätt också in Torres i matchen, vilket var på tiden.
Men det var alltså för sent. Liverpool gjorde totalt sett ett väldigt tamt, oinspirerat intryck och hade tur som klarade oavgjort. Hodgson har uppenbara taktiska problem att ta tag i. Det blir månne bättre med Joe Cole och Dirk Kuyt tillbaka (så småningom), men det finns sår som måste sys ihop snabbt.