Klüft: "De sa att jag var smal och såg sjuklig ut"
Publicerad 2013-02-01
Mobbades under åren i skolan
I en kommande SVT-dokumentär som Smålandsposten tagit del av talar Caroline Klüft ut om hur hon mobbades som barn.
Även den ansträngda relationen till media behandlas.
– Jag skrek att de skulle dra åt helvete, säger Klüft i dokumentären.
Finnkampen förra året blev Carolina Klüfts sista tävling, och en framgångsrik karriär med bland annat OS-guld och Europarekord var till ända.
I en kommande SVT-dokumentär, betitlad "Carolina Klüft – tjejen som inte kunde förlora" berättar hon om karriären och hur hon mobbades under uppväxten. Filmteamet följde henne under sex år, både på och under friidrottsarenorna.
Smålandsposten har tagit del av dokumentären och hon väljer att ge tittarna en rejäl inblick i hennes liv. Som när hon mobbades i årskurs 6.
– De klippte sönder min väska och sa att jag var smal och såg sjuklig ut. Givetvis gjorde det mig ledsen, säger hon i dokumentären.
"De var chockade"
– I det läget kunde jag gjort mig själv till ett offer. Tänkt "stackars lilla Carro", gömt mig på rummet och inte kommit ut därifrån. Men istället blev jag revanschsugen och tänkte "jag ska visa dom", utvecklar hon för Smålandsposten.
Klüft berättar även om hur det kändes att, efter att ha lagt ner sjukampen, bli kallad "landsförrädare" och när ett par journalister ringde på hemdörren sent en kväll efter skadan i Karlskrona 2009.
– Jag skrek att de skulle dra åt helvete innan jag haltade in i huset igen. De var chockade. Patrik (maken) var chockad. Hundarna var chockade, säger Klüft i dokumentären.
"På tiden att du röt i"
– Enda gångerna i livet som jag ångrar mig är om jag har varit elak och därmed gjort någon illa. När jag den där gången hade stängt dörren om mig igen kände jag mig framförallt ledsen, men också lite skamsen. Men då sa Patrik "Bra Carro! Det var på tiden att du röt i", utvecklar Klüft för Smålandsposten.
I dag studerar Klüft på universitet och slår fast att hon inte saknar friidrotten.
– Jag saknar framför allt vänner, träningsläger och tävlingar. Men inte det dagliga, och det är det viktiga för att man ska kunna hålla på med något. Så nej, det gör jag inte, säger hon till Sportbladet.
Dokumentären sänds den 7 februari.