Niva: Största showen av dem alla är tillbaka

Erik Niva

MADRID. Hade ni hunnit glömma varför ni älskar Champions League?

Hade ni tvivlat på Mourinho, tröttnat på Ronaldo, tappat tron på Real Madrid?

Well, såg ni vad jag såg så vet ni vad jag vet.

Den största showen av dem alla är tillbaka i stan.

Han hade lättat på slipsknuten när han kom in till presskonferensen, men den ljusgrå kostymen bar inte minsta spår av att ha gnuggat gräs en halvtimme tidigare.

José Mourinho ställer krav på sina matchkläder.

Genom åren har han skickat in dem i en tv-puckshög (när Porto slog ut Manchester United) och låtit dem gå igenom en sprinkler (när Inter slog ut Barcelona).

Att hans kostymer klarar en gräsglidning har han vetat i sex år, efter att han firat ett sent Drogba-mål på Camp Nou på precis samma sätt som han firade Ronaldos avgörande nu.

Det är en del av José Mourinhos storhet att veta såna saker, precis som det är en del av hans personlighet att raljera på presskonferenser.

– Hade vi förlorat matchen hade ni skrivit att jag var galen som ställde över Ramos och lämnade de kreativa spelarna på bänken. Ni hade klagat på att Higuaín fick spela, trots att han aldrig gör mål i Champions League. Ni hade kritiserat mig för att jag tog ut Marcelo, när Coentrão är fräschare. Jag vet vad ni tänker skriva innan ni själva gör det.

Och så det där självsäkert arroganta hånleendet.

– När segermålet gick in såg jag datorer i mitt huvud. Jag såg hur ni fick trycka ”delete, delete” och radera allt ni hade skrivit – och sedan skriva helt andra saker i stället.

20 minuter av fotbollsvanvett

José Mourinho är en man som vet grejer, men till och med han erkände att det var överraskande hur den här matchen utvecklade sig.

Överraskande är ett väldigt litet ord i sammanhanget.

I nästan 70 minuter var den enda frågan om Real Madrid skulle få hål på Joe Hart eller inte, men då deras försök blev alltmer lågintensiva kontrade Manchester City in ledningsmålet i stället.

Det var överraskande.

Det som följde sedan var snarare överväldigande, förstummande, himlastormande. Det som följde sedan var drygt 20 minuter av totalt och fullständigt fotbollsvanvett.

José Mourinho tömde bänken på offensiv kraft, och Real Madrid släppte alla handbromsar. Manchester City sveptes med ner i strömvirveln.

Storklubbarna kan ju ibland avvakta sig igenom Champions League-gruppspelet på väldigt låga varv, men efter den här säsongsstarten hade vare sig Madrid eller Mourinho råd att förlora.

Och Cristiano Ronaldo hade inte råd att inte bli matchhjälte.

Den sorgsne superstjärnan hade ägnat hela kvällen åt att försöka skjuta sig upp ur sin humörsvacka.

Efter två minuter hade han redan hamrat iväg två skott. Efter tjugofem minuter hade han tagit sig till sex avslut.

Till sist träffade han med ett vådaskott i flykten, avfyrat med revolverns allra sista kula.

Drygt 90 minuter på klockan, ett förstasidesmål mot de gamla ärkefienderna från den ljusblå sidan av Manchester – och efter en hel höst av tjurande jublade nu Cristiano Ronaldo.

– Jag jublar när det finns anledning att jubla, blinkade han i den mixade zonen.

En trippel återuppståndelse

Det var den gamle Cristiano Ronaldo, det riktiga Real Madrid.

Under de senaste krisveckorna – nåja – har José Mourinho upprepat ett och samma budskap i kommunikationen med sina spelare.

Även Real Madrid kan förlora fotbollsmatcher. Men hans Real Madrid ska minsann inte förlora utan kamp, utan att ha pressat sig maximalt genom matchens alla minuter.

Vägskälen var många på Santiago Bernabéu här i kväll.

När deras ledningsmål aldrig kom hade Real Madrid alternativet att resignera inför det, låta matchen puttra ut i en 0-0-stiltje.

När Man City i stället kontrade in den första bollen och lyckolyrade in den andra hade de möjligheten att kapitulera två gånger om.

Mourinho har dundrat om hur han inte längre har haft något lag. Det här var en match då hans spelare hade kunnat ge honom rätt flera gånger om.

Nu blev det inte så. Nu blev det i stället ännu en av de där riktigt stora, minnesvärda Champions League-­kvällarna på Bernabéu.

Läktarna vibrerade på ett sätt jag inte upplevt på vare sig stora semifinaler eller prestigeklassiker mot Barcelona.

Det var en dubbel seger, en trippel återuppståndelse.

Real Madrid är alltjämt en klubb som sliter åt sig segrar från förlustens käftar, Cristiano Ronaldo spelar återigen som en av världens allra bästa spelare och José Mourinho förblir José Mourinho.

– Jag tvivlade aldrig. Även under de svåra veckorna visste jag precis var jag hade mina spelare, påstår portugisen.

Det är lätt för honom att säga. Han vet ju sånt.