Wennman: Men herrejävlar - på söndag kan han möta Liverpool
LONDON. Urtavlan på Big Ben visades i närbild, det var den vanliga tv-dramatiseringen av transferfönstrets sista sekunder, men vi satt redan och nynnade på en klassisk Abba-strof:
Can you hear the drums, Fernando?
Jag gick i mina västra London-kvarter i går eftermiddag och det var ju inte så att folk diskuterade krisen i Egypten, de senaste äckliga morden, landets ekonomiska problem, Andy Murrays finalförlust i Australien eller nån cricketspelare som klappat iväg bollen fel...jag befann mig i Chelsea-område och överallt hörde jag namnet ”Fernando Torres”.
Eftersom människor numera går omkring och talar högt med en mobiltelefon klistrad mot örat kan man inte undgå att snappa upp vad som gäller:
– Vad händer med Torres, skrek en yngling utanför Earls Court Station.
– Nåt nytt om Torres, frågade en något äldre yngling utanför puben Prince of Teck.
– Ring tillbaka när du vet nåt mer om Torres, röt en fullare yngling utanför The Kings Head.
Med mina matkassar kom jag sen hem till en kväll som slog alla rekord. Det blev en Dagen D som inte liknande nånting annat i engelsk fotbollshistoria. Jag slog mig häpen ner framför tv:n och glömde stoppa in prylarna i kylen.
Kunde inte drömma om scenariot
Förra januari omsattes 29 miljoner pund. När Big Ben slog 23.00 i går, engelsk tid, hade det spenderats 214, 525 miljoner pund i diverse övergångar som hade med Premier League att göra. Det är 2,4 miljarder svenska kronor. Men herrejävlar.
Värst, förstås:
Fernando Torres från Liverpool till Chelsea för sisådär 50 miljoner pund. En halv miljard kronor. Kan vi höra trummorna, vi alla? Kan vi höra The Kop slå så hårt att Anfield skakar?
Det har redan sagts nog om det här med lojaliteten, om sveket mot fansen, om fotbollsspelarnas hyckleri när det till syvende och sist kommer till pengarna och den egna förtjänsten. Jag säger bara:
På söndag ska jag se Chelsea mot Liverpool på Stamford Bridge. När jag ackrediterade mig kunde jag aldrig drömma om det möjliga scenariot att se Torres i blå dräkt mot sina röda kamrater i Liverpool. Det är inte säkert att det blir så i helgen, Torres kanske inte vill spela den matchen, men det är teoretiskt möjligt. Torres och Didier Drogba som anfallspar mot det Liverpool som Torres – i sina memoarer, exempelvis – svurit sin eviga engelska trohet till.
Vilda drömmar inför CL
Men okej, skit i det här med pengarna och lojaliteten. Fundera i stället på vilka som, rent fotbollsmässigt, är vinnarna?
Liverpool köpte, under måndagens första bombnedslag, Newcastles Andy Carroll. Det var i det ögonblicket vi förstod att Torres var förlorad. Men inte nog med det: Mr Henry och de andra amerikanska Pool-ägarna har ju också hostat upp 23 miljoner pund för Uruguays Luis Suarez. Så: en missnöjd, nedstämd Torres ut för 50 miljoner. En ung, kåt Carrol och en klasslirare som Suarez in i stället... i mina ögon ett jätteklipp av Liverpool!
Chelsea spände musklerna och visade att Roman Abramovich fortfarande är med på banan. De blå har legat lågt och inte aviserat några större affärer – plötsligt köper de TORRES och kompletterar med Benfica-backen David Luiz för 21 miljoner pund...åh, vilken dragning! Det sätter en helt ny färg på den ligasäsong som återstår. Det skapar också vilda Chelseadrömmar inför fortsättningen av Champions League.
Jag såg alltså både Liverpol och Chelsea som vinnare i går. Men under en dramatisk dag som såg till och med såg Sebastian Larsson som aktuell för Manchester City under ett par timmar och Johan Elmander som tänkbar ersättare för Andy Carroll...vilka var förlorarna?
Kanske Newcastle. Kanske Blackpool, som inte sålde Charlie Adam och måste spela med en missnöjd kapten. Kanske Everton, där ingenting av intresse hände. Kanske Tottenham, som lånade ut Robbie Keane men misslyckades att sno Charlie Adam i sista sekunden?
Det kan diskuteras. Intressant är i alla fall att Manchester United, som just nu har Premier League i ett järngrepp och bra lottning i både FA-cupen och Champions League, låg på rygg i soffan i går och klappade sig nöjt på magen.