CAMP CARRO

Klüft i stor intervju: Det har varit smärta och obehag

helskärm

CHULA VISTA

Nämen, är det inte?

Till och med solen stirrar av nyfikenhet när Carolina Klüft slipar formen i Kalifornien.

För Sportbladet berättar hon om skadeeländet, den omänskliga pressen och sitt förhållande till Eunice Barber.

– Vi är inte ovänner, men heller inte bästa kompisar, säger ”Carro” i en stor intervju.

Mångkampsfenomenet Carolina Klüft har erövrat världen gång på gång, men till och med för henne finns det outforskade platser. Det är på en sådan vi hittar henne, på U.S. Olympic Training Center i Chula Vista utanför San Diego. Kalifornien slösar med solen när hon efter ytterligare ett träningspass slår sig ner på en bänk på friidrottsanläggningen. ”Carro” tar en klunk ur vattenflaskan och kisar mot solen. På löparbanorna i den pusselmotivsvackra miljön med berg och vattendrag trimmas svettiga idrottskroppar.

Sol, närmare 30 grader varmt...

Femkamp i Moskva

– Livet är bra, konstaterar ”Carro”. Det kan inte bli så mycket bättre träningsförhållanden. Här är härligt, lugnt och skönt. För kroppen är det kanon att komma iväg och känna värmen.

Hon krigade sig genom VM och Finnkampen och lämnade striderna med stukad fot, muskelbristning och ett värkande knä. Nu har ”Carro” läkt för att inleda jakten på nya mästerskapsmedaljer. Hon ska tillbringa tre veckor på den amerikanska OS-förläggningen tillsammans med stavhoppande pojkvännen Patrik Kristiansson och en rad andra idrottare från när och fjärran.

– Det är full träning, precis som hemma. Här finns många att sporras av, säger Carro.

Är kroppen helt återställd?

– Det har varit smärta och obehag, men jag vet vad det har varit för skador och har inte behövt gå i ovisshet. Nu har jag börjat hoppträna igen. Det är ovant, men jag känner ingen smärta. Kroppen får avgöra hur snabbt jag ska gå fram.

Du har inte fått någon inbjudan från Eunice Barber, som tydligen ska bo i San Diego?

– Nä, jag tror inte att vi skulle bjuda in varandra på det sättet. Jag och Eunice är inte ovänner, men heller inte bästa kompisar. Jag har bara träffat henne två gånger under hela mitt liv och det är under tävlingar. Känner man inte varandra är det inte någon mening med att träna ihop. Man är ju dessutom mer lik vissa än andra och jag och Eunice är rätt olika som personer.

Nästa år är det inomhus-VM i Moskva och EM i Göteborg. Vilka grenar är det som gäller då?

– Den plan jag har är att köra femkamp i Moskva. Sedan, på EM, ska jag tävla i sjukamp och längd. Programmet ser jättebra ut och det vore jättekul att dubblera. Möjligheten att springa stafett finns också, men det handlar helt och hållet om att bli uttagen i laget. Det vore kul att tävla mycket, när det är ett EM på hemmaplan. Det är ingen omöjlighet.

Det, omöjligt, är väl ingenting när det gäller dig. Alla kräver att du ska vinna mästerskap på mästerskap – och du levererar. Känns det som att du lämnade kraven hemma, att det var skönt att komma bort?

– Nej, jag känner inte mer krav hemma. Det var inte därför jag åkte iväg. Det handlar mer om att få ett miljöombyte, att komma till värmen och slippa novemberrusket. Det blir lite semester också, för hemma har jag alltid andra åtaganden. Här kan jag fokusera på träningen.

Faddergalan

– Det handlar inte om krav och jag känner inte av kraven från folk jag träffar. De flesta peppar mig. Media bygger ofta upp medaljkrav, men det får man skärma av. Jag vägrar att se ett VM-silver som ett misslyckande. Det hade jag bestämt mig för innan VM i Helsingfors. Aldrig i livet att jag går med på det prestationssamhället: ”Guld – annars är det värdelöst.” Man kan inte ställa sådana krav.

Tänker du mycket på de kommande mästerskapen när du tränar?

– Nej, inte jättemycket. Jag trivs rätt bra med den situation som är under grundträningen, att inte behöva ha den fokuseringen. Det är skönt att bara behöva köra tufft, kämpa och slita på passen. Jag njuter av det. Ju närmare säsongen kommer, desto mer tänker man på att träna tävlingsinriktat. Den omställningen kommer automatiskt.

Du åker inte hem efter träningslägret utan åker raka vägen till Ghana. Varför det?

– Ja, jag åker direkt. Det är egentligen ingenting som...

”Carro” tystnar, söker efter orden.

...jag har med att göra?

– Ha, ha, ha. Nej. Dels handlar det om att varva ner och ställa om tiden, för när jag kommer hem börjar jag med toppningsträning. Dels ska jag göra en grej för Plan. Det är för Faddergalan, som ska sända från Ghana. Jag tror att det är officiellt, så att jag inte gör bort mig.

Du ägnar mycket tid åt välgörenhet och har själv startat en stiftelse, ”No excuses”.

– Det är en del av mitt privata liv, en balansgång melllan offentligt namn och privat engagemang. Det är egentligen ingenting jag promotar, men jag hade en auktion där jag sålde tavlor från VM i Helsingfors.

Jag läste att en bild såldes för 50 000 kronor.

– Ja, och de andra gick för runt 30 000 kronor. Det var ett fantastiskt resultat. Jag och en god vän har grundat stiftelsen och den ska formas i lugn och ro. Vi ska välja projekt som är bra. Ibland får man pengar som man ska skänka till saker och ting och det kan vara svårt att välja ibland.

Mexikotripp

– Jag vill engagera mig mer och veta vart pengarna tar vägen. Vårt första projekt, på Sri Lanka, var genom Plan. Det här kan jag pyssla med hur länge som helst utan att jag tycker att det tar för mycket tid. Det är väl en ganska bra värdemätare på att man är engagerad på ett positivt sätt. ”No excuse” ska tjäna på Carolina Klüft, men Carolina Klüft ska inte tjäna på ”No excuse”. Man ska inte använda en stiftelse för att promota sitt eget namn. Det har jag inget intresse av. Jag vill inte synas mer än jag gör. Jag skulle gärna dra ner på den biten, om det gick. Stiftelsen lever i det tysta, i mitt privata liv. Det är inget som ska ut i alla tidningar.

Vad hinner ni med mer under vistelsen i Kalifornien, förutom att träna?

– Vi får se, men man är ju inte i Kalifornien varje dag. Det är klart att man ska se sig omkring och hitta på lite saker, men träningen går i första hand.

Mexiko ligger där borta på andra sidan av sjön...

– Precis. Det vill jag inte missa. Vi ska absolut ta oss dit. Det klarar vi av på en eftermiddag, säger Carolina Klüft.