”Det lät som en vattenmelon som landade på marken”

Stefan Holm skriver själv om olyckan i sin nya bok:

Hemingway över i första igen, nu måste jag alltså klara minst 236 cm för att kunna slå honom och vinna det här! Mitt eget första försök var väl inte någon höjdare precis.

Inte nog med att Hemingway tog, det blev ju inte direkt mindre stressigt av att funktionärerna schabblade med klockan så att jag inte hann förbereda mig som jag borde. Helt bortkastat, men fortfarande två chanser kvar.

FREDAGEN DEN 23

JULI 2004 SANNE-RUDSVALLEN, KIL

Jag hade alltså äntligen fått vinna i det mytomspunna höjdhoppsmeckat Eberstadt och allting kändes kanonbra. Jag hade lyckats med precis det jag hade föresatt mig. Vunnit tävlingen i konkurrens med, i princip, hela världseliten och dessutom satt mig i respekt genom att notera ett nytt världsårsbästa.

Med andra ord var allting frid och fröjd och ingen hade varit gladare än jag om OS legat ännu närmare rent tidsmässigt.

För det var fortfarande en månad och tre tävlingar kvar. Gott om tid att bli ännu bättre - men också gott om tid att tappa både hoppkänslan och balansen.

Det är alltid en speciell känsla när man gör något för sista gången inför ett stort mästerskap. Och även om det fortfarande var 30 dagar kvar till finalen i Aten var det faktiskt sista gången jag skulle hoppa höjdhopp på träning på svensk mark inför OS.

Jag, pappa, min mentale rådgivare Christian Augustsson och Micke Solebris Sörensen mötte upp på en i övrigt öde idrottsplats i Kil denna fredagsmorgon.

Tanken från min sida var att göra ett tiotal hopp, förhoppningsvis klara 230 cm och gärna göra ett par försök på någon högre höjd. Under säsong är nästan alltid tanken att på träning gå över 225 cm utan rivningar, något som jag skrämmande sällan lyckas med.

Så ej heller denna förmiddag.

Det började krångla redan på 215 cm och efter två rivningar i rad konstaterade pappa:

"Klarar du inte nu är du utriven och kan lika gärna åka hem igen."

För det fanns nämligen också en tanke att hoppa som om det vore tävling. Tre rivningar i rad och träningen skulle vara över.

Visserligen gled jag över 215 cm i tredje försöket, men tävlingstanken fick ändå revideras ganska snart. Det ville liksom inte riktigt släppa.

Kanske beroende på den relativt tidiga timmen, kanske beroende på att banorna var daggvåta och tunga.

Jag vet egentligen inte varför, men vissa dagar måste jag helt enkelt jobba mig in i hoppningen. Tidiga rivningar på 210 cm eller 215 cm kan dock en timme, och åtskilliga hopp, senare förträngas då jag plötsligt fått saker och ting att rulla på.

Denna fredag blev inget undantag från den regeln. Även om det blev betydligt fler hopp än planerat, något som otvivelaktigt slet mer än jag tänkt på kroppen, kunde jag ändå åka hem nöjd från förmiddagens träning.

När jag klarade 233 cm innebar det nämligen det högsta jag någonsin hade hoppat på träning. Däremot började den samlade kvartetten diskutera i vilket försök jag egentligen hade klarat.

Att jag rivit ut mig om det varit tävling rådde inget tvivel om, tre rivningar hade snabbt blivit både fyra och fem.

Frågan som återstod var dock om jag klarat höjden i sjätte eller sjunde försöket.

Kanske en ganska ointressant diskussion egentligen. Men eftersom alla fyra var på ett strålande humör och var överens om att det varit ett lyckat besök i Kil fanns inte mycket annat att vara oense och diskutera om. För protokollet kan tilläggas att en kontroll på Mickes kamera visade att det varit i sjätte hoppet och inte i det sjunde som jag fått för mig.

Nästa eftermiddag höll allting på att ta slut. För ett kort ögonblick betydde OS ingenting och det sista min sambo tänkte på var höjdhopp.

Jag tänkte absolut ingenting, jag låg avsvimmad på parkeringen hemma och hade slagit bakhuvudet i asfalten.

Det är egentligen märkligt hur fort allting kan vända.

Jag trodde att jag hade vidtagit alla tänkbara försiktighetsåtgärder för att undvika skador och sjukdomar. Men sin egen klantighet kan man tydligen aldrig skydda sig från.

Vi - Anna, jag och den växande mage som kom att bli Melwin - hade varit och handlat. Jag parkerade bilen där jag alltid försöker att parkera den. På platsen längst till vänster hemma på bostadsområdets stora parkeringsplats. Problemet - som egentligen inte var något problem och som jag dessutom var väl medveten om - var det allt högre gräs som växte i refugen bredvid.

Fråga mig inte varför, men som en fix idé ville jag inte trampa i gräset och höll upp och ut högerbenet i en märklig vinkel medan jag slog igen bildörren.

Lyckades dock med konststycket - och fråga mig inte exakt hur det gick till - att med hörnet på bildörren slå till mig själv på min högra fotknöl. Och det gjorde naturligtvis fruktansvärt ont.

Satte mig ner på huk för att låta smärtan gå över men reste mig, såklart, alldeles för fort. Fick blodtrycksfall och hann varken ta tag i biltaket för att hålla balansen eller sätta mig ner igen innan jag svimmade av och föll handlöst rakt bakåt och slog bakhuvudet i asfalten.

Jag låg bara avsvimmad i ett par sekunder innan jag vaknade till liv igen, utan att egentligen veta var jag var eller hur jag hade hamnat där.

Det enda jag minns är att jag var alldeles kallsvettig, kände hur det blåste en svag vind och att Anna stod lutad över mig och oroligt frågade hur jag mådde. Hennes första tanke, berättade hon sen, hade varit att nu är det slut.

"Det lät som en vattenmelon som landade på marken när du slog i huvudet, jag trodde att skallen hade spruckit och vågade knappt se efter hur det gått."

Resultatet blev lyckligtvis bara ett blödande sår i bakhuvudet, en bula modell större och en ordentlig huvudvärk i ett par dagar efteråt.

Fotnot: Texten är ett utdrag ur Stefan Holms nya bok "En av 12" som presenteras officiellt vid en presskonferens i Karlstad nu på måndag.

Vinn Stefan Holms nya bok - "En av 12"