Största fighten sedan Ingo
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-26
MAGDEBURG
Först kommer Ingemar Johansson tre gånger om
Sen kommer Armand Krajnc.
På lördag kan Krajnc skriva idrottshistoria i den största match en svensk proffsboxare varit inblandad i sen Ingos tre VM-fighter mot Floyd Patterson.
Nostalgikerna och de som har svårt att ta till sig proffsboxningens utveckling till dagens komplexa sörja av bokstavskombinationer missar själva poängen.
Nämligen att det inte alls var bättre förr. Tvärtom.
Dagens boxare är som alla idrottsmän bättre, snabbare och slår hårdare - men framförallt är de fler som får chans att visa vad de kan.
När det bara fanns en världsmästare i varje viktklass (och färre viktklasser) var det enkelt att hålla reda på vem som var mästare.
Naturligtvis var det svårare att bli en champ eftersom det fanns så få chanser att hamna i matcher som ställde titeln världsmästare på spel.
Om man utifrån det hävdar att det var bättre förr har man missat en hel del såväl i historien som i nutiden.
Titlarna mutades till USA
Många av världens bästa boxare nådde aldrig till titelmatcher förr. Till en del beroende på att utslagningen på vägen till titelmatcherna såklart automatiskt blev stor.
Men framförallt beroende på att självutnämnda världsförbund skapade ett betal- och mutsystem som skulle se till att titlarna stannade i USA där organisationernas inkomstmöjligheter fanns. Det var helt enkelt dyrt att bli utmanare.
Alldeles för dyrt för boxare från länder som idag har många av världens allra bästa, typ de latinamerikanska.
Därför kommer George Scott och Armand Krajnc med flera gånger på min tio i topp-lista över svensk proffsboxnings största matcher genom tiderna.
Båda har slagit sig fram i en konkurrens som kanske är svåröverskådlig men som definitivt är mycket mer rättvisande jämfört med förr.
Inflation i värdsmästare
Visst har det gått inflation i världsmästare men det är ändå inget annat än en titel som vi faktiskt inte kan veta om den någonsin har burits av en som verkligen varit världens just då bäste boxare.
Hur vet vi exempelvis att Muhammad Ali var en bättre boxare än Kubas trefaldige olympiske mästare Teofilo Stevenson som inte fick bli proffs?
Jag har helt utelämnat matcher om EM-titlar. Därför att konkurrensen inom Europa med självklarhet är mindre än i världen totalt sett. Därmed försvinner Bosse Högberg och Anders Lillen Eklund från rankingen.
Med EM-matcher hade jag fått peta in Ingemar Johansson på ett par ställen till.
Lillen Eklund mot Frank Bruno var ett mediaspektakel lika mycket som det var en stor boxningsmatch.
Ungefär som Armand Krajnc mot Paolo Roberto som dock inte var en stor match ens på förhand rent sportsligt sett.
22.40 tar vänligheten slut
Det var en match om heder efter år av förolämpningar av den typ som ofta hör till proffsboxningens speciella sätt att marknadsföra sig med.
Inför Krajnc-Ottke har boxarna bara utbytt artigheter med varandra.
Båda räknar upp mängder med kvaliteter hos sin motståndare och när blickarna möts är det med leende ögon i stället för de där mörkt mörka man brukar ta till för att stirra ut sin motståndare inför fotografernas blixtrande kameror.
Vänligheterna tar slut 22.40 på lördag.
Då handlar det om Armand Krajnc ska kunna slå ut en av världens mest rutinerade och meriterade världsmästare.
I så fall handlar det om en bragd.
Men Armand kommer inte i närheten av Ingo för det.