”Dubbla poker-SM luktar Nordkorea”

Dan Glimnes pokerteori

Årets SM i regi av Svenska Pokerförbundet har avslutats borta i Tallin, och vi kunde precis som förra året notera en mycket trevlig stämning bland de över trehundra tillresta spelarna och medföljande supporters!

Ola Brandborn som tog hem titeln i hold’em yttrade följande tänkvärda ord i sitt tack- och segertal: ”Det är löjligt att vi ska ha två SM /.../ det är viktigt att SM tillhör oss spelare, och inte ett statligt bolag.”

Han har helt rätt; situationen med dubbla SM, ett arrangerat av Svenska Pokerförbundet och ett av Casino Cosmopol, är absurd. Inte inom något annat spel eller någon sport i Sverige – bridge, backgammon, handboll, ishockey, you name it – finns en sådan statlig inblandning. Att det förekommer i poker har en osund air av Stalin light och Nordkorea över sig.

Den överväldigande majoriteten av spelarna i Sverige har åsikten att det är Pokerförbundet som arrangerar det svenska mästerskap som räknas, i kraft både av att vara just det existerande förbundet och av att ha övertagit den ”moraliska rätten” från de personer och skiftande konstellationer som tidigare, sedan 1975, ordnat ett årligt SM.

Politik är roten till det onda

Missförstå mig inte: inom Casino Cosmopol har Tiina Korpela, Diana Dulau och de andra gång på gång visat att de kan arrangera turneringar i absolut toppklass, och som drar stora startfält och tillfredsställer spelarnas behov av bra struktur. Det är helt enkelt rådande politiska åsikter och lagar som gör att Pokerförbundet och Cosmopol inte kan samsas: Pokerförbundet vill av naturliga skäl inte vara låst till en sponsor utan vill kunna låta spelare kvala in via Unibet, Potraiser, Betsson, Ladbrokes eller någon annan nätsajt – samt låta deltagarna fullt öppet uppträda i tröjor, kepsar och jackor med bolagens olika logotyper, precis som i EPT eller WSOP – medan Cosmopol enligt den förordning som reglerar deras verksamhet då inte längre får vara med i dansen.

Man kan tycka att Casino Cosmopol tills vidare åtminstone kunde avstå från att ­kalla en turnering för ”SM”, utan döpa den till Swedish Masters eller vad som helst annat. Och medan vi väntar på att äntligen göra oss av med ängsliga politiker som går med röven före in i framtiden, kan vi i alla fall drömma om vilket super-SM som skulle kunna arrangeras någon gång.

Dan Glimne