Leifby: Hur går det med pipföringen?
Annars då?
Hur är det med pipföringen?
Det har gått många timmar sedan OS-dagen inleddes, men jag vill minnas att den för en gång skull inte startade med handboll, utan med ett samtal om en gammal beachvolley-match.
Svenskarna förlorade ju mot Qatar, efter att de behandlat bollen som en hal handgranat när allt skulle avgöras, men enligt expertisen var matchen ändå väl genomförd på alla sätt och vis.
Det är möjligt att det klämdes in lite handboll efteråt, jag minns inte.
Femman är det första jag vänder mig till på morgnarna, inte ”Max”.
Först säger jag godmorgon till Jonas Karlsson, varje gång känns det som att det är SVT jag tittar på, och sedan tar jag hand om övriga familjen.
Det låter mörkt, och det gör det för att det är det.
Jag rostar ett bröd, brygger lite kaffe, delar ut stenciler med en sammanställning över alla kanalhus Carolina Klüft jobbat för de senaste fyra åren.
OS-tankarna flög kors och tvärs idag, huvudet var som en bikupa med surrande föreställningar om Jonny Weissmuller, OS i Los Angeles-bossen Peter Ueberroth – och Jan Rippe.
Jag vet inte vem jag saknar mest.
Lät som en nyöppnad Indiska-butik
För att hitta mig själv cyklade jag ner till biblioteket och såg på vattenpolo, vattenpolon spelades alltså inte i själva biblioteket, utan jag satt på biblioteket och såg den på en skärm.
Skrämmande få lånade böcker och Italien slog tillbaka Kroatien med 14-11.
Jag noterade ett par saker.
På de största kroatiska spelarna var det svårt att avgöra om de satt badbyxorna som hjälm, och hjälmen som badbyxor, eller tvärtom.
Båda persedlarna var lika små i förhållande till vad de var tänkt att skydda.
För övrigt kan jag berätta att videobedömningarna även har kommit till vattenpolon, vi får kanske anledning att återkomma till det senare under OS.
På förhand fanns det två stora tilldragelser den här OS-dagen.
Den svenske plåtslagaren, OS-skytten Rickard Levin Andersson, och den amerikanska stensättaren, OS-gymnasten Simone Biles.
Kommentatorerna på skyttet pratade på, bland annat om ”pipföringen”, och beroende på kameravinkel kunde vi som såg på faktiskt se om skottet träffade eller inte.
Under tiden tävlingarna pågick spelades en förskräcklig musik som gjorde att allting lät som att de höll på att öppna en ny Indiska-butik i en galleria i Växjö.
En helt obegriplig inramning, om inte ens en OS-final räcker som underhållningsmoment, vad gör det då?
Och så var det Simone Biles
Andersson sköt bort sig och det verkar som att det sved mer för Sveriges alla sportjournalister än vad det gjorde för plåtslagaren själv.
I intervjun efteråt var han glad och nöjd och fällde en tår först när han pratade om familjen som varit på plats, vilket Jessica Almenäs tyckte var ”jobbigt att se”.
Det var fint och lite skönt att höra att inte alla ser en medalj (som 99,99 procent av Sveriges befolkning ändå glömt bort om tre veckor) som det enda värdefulla på ett OS.
Min kollega Patrik Brenning skrev en fin krönika om hur det var där ute på skyttestadion, men alla som följt Brennings förträffliga arbete kring ungdomsidrotten vet att det kommer att komma en 930 000 tecken lång uppföljning om bristen på bra lerduvor i Sverige och att toppningen inom Magnumprecisionsskyttet har gått för långt.
Och så var det Simone Biles.
I något som kallas för ”redemption tour” städade USA av allt och alla i lagfinalen och bäst och mest skimrande var förstås Simone Biles, USA:s mest ”dekorerade” gymnast genom tiderna.
Dags att kolla... pipföringen
Peter Bengtsson och Kristin Grahn är ett utomordentligt kommentatorspar, så det var bara att åka med.
Bengtsson trycker på och kan med sin erfarenhet gå in och bedöma, berätta, befara och besockra, men försöker hela tiden knuffa fram Grahn som är från Älvsbyn och därför ligger lite lågt.
Men, har man sett ett par hopp och några bomprogram är det inte särskilt svårt att sätta poängen själv.
13.933 här, 14.366 där.
Om Nadia Comăneci spräckte resultattavlorna på mitten med sina 10,0 i Montreal 1976, så kommer Biles för alltid bli ihågkommen för hur hon skickade en Stalinorgel rakt upp i luften och gjorde flisor av luftspalt, tjärpapp och det där glastaket som alltid funnits där kring psykisk ohälsa.
Innan kvällen var slut fick Carolina Klüft, från Viaplay, och Kim Andersson, från Skånska Mord, orera fritt om Seines bajsvatten, gymnastik och Patrik Kittels mentala träning.
”Redemtion tour”, kallas det tydligen.
Ännu en OS-dag är över, nu är det dags att krypa till kojs och kolla... ”pipföringen”.
