Niva: Är inte långt från startelvan längre

Erik Niva

Kan man inte passa sig fram till mål kan man alltid stånga fram en väg.

Och kan man inte rulla in bollen i nät kan man kanske bulta in den från 25 meter.

Ibland finns det uppsidor med olika sorters egenskaper – och ibland har det sina fördelar med formstarka spelare.

Som bekant finns det många olika sätt att äta ett blåbär.

Nere i Linz höll Österrike på att sätta Estland i halsen. De kraxade och krampade innan de till slut pressade ur sig ett vinstmål i den 88:e minuten – och det går inte att tycka annat än att det var lite trist.

Vi som annars hade det så trevligt.

Nästan 45 år har gått

Många invändningar kan man ha mot svensk landslagsfotboll, men det går inte att klaga på noggrannheten, professionalismen och förmågan att utföra även oglamourösa arbetsuppgifter med tillräcklig skärpa och energi.

Nästan 45 år har gått sedan vi senast tappade kvalpoäng mot en riktigt lågt rankad motståndare, och även om starten var lite småtrög var ju poängen aldrig i någon som helst fara.

Här skulle det inte krävas något segermål i den 88:e minuten. Här skulle det glufsas munsbitar.

Det gällde bara att hitta det fungerande angreppssättet, och ibland kan ju alltjämt det enkla vara det effektiva.

Det går att drömma om passningstrianglar, gnugga in uppspelsmönster och öva på olika typer av motrörelser – men ett annat sätt är ju också att rätt och slätt lyra upp bollen mot den stora, starka killen där framme och ta det därifrån.

Redan under matchens första minuter hade Viktor Gyökeres ett par fina vrickningar och skarvningar med fötterna, men sedan blev det inte så särskilt mycket blågult finsnickrande under den första halvleken. Ett par drivande dribblingar av Dejan Kulusevski, en uppsnappad bakåtpassning av Alexander Isak, några trippande löpningar av Emil Forsberg.

Läge att bekymra sig?

Inte så värst mycket mer.

Om något var det de azeriska gästerna som hade ambitioner med bollinnehavet. Anförda av Emin-M – den pillrige kaptenen Emin Mahmudov – kilade de in och ut mellan svenska lagdelar i en halvtimme eller så.

Läge att bekymra sig lite? Snarare tvärtom. Med tiden blev det tydligare och tydligare att det azeriska passandet mest utgjorde ett hot för dem själva, då Sverige gång efter annan serverades bollen högt upp på offensiv planhalva.

Ändå var det inte bollvinsterna – presenterna – vi klarade av att förvalta. Sistapassningen kom oftast halvsekunden för sent, avsluten fastnat i något azeriskt täck.

Det som funkade var istället långbollen – den utskällda, utfasade, utdaterade långbollen.

Med viss rätta skulle någon kunna invända att det här inte handlade om planlösa långbollar, utan om långa passningar. Det här var minsann medvetet, utstuderat.

Varje gång det vankades inspark eller långboll centrerade både Dejan Kulusevski och Emil Forsberg på ett tydligt utstuderat sätt, förberedda på att det mycket väl kunde dimpa ner bollar i närheten.

Så blev det också.

Murbräckan från Ekensberg är inte mer än 187 centimeter lång, men kunde han det inte förr har några år i lägre engelska divisioner lärt honom att ta plats i ett luftrum.

Borde han varit utvisad? Kanske det, men det är som det brukar heta: Kan man hitta nivån i Rotherham kan man hitta nivån precis var som helst.

helskärm

Sedan är det bara att trolla

Nästan alltid först upp i luften, med lagom yvig armföring. Det är inte så att han vinner alla dueller med 100-0, men lyckas han inte skarva bollen vidare ser han i alla fall till att den blir kvar på en intressant del av planen.

Och sedan? Sedan är det bara att trolla.

Emil Forsberg gled emellan en hel backlinje, använde täckande azeriska försvarare som skydd och lirkade in bollen i det dolda hörnet. Alexander Isak löpte loss och vallade in bollen via Bahlul Mustafazade – och så var det med den matchen.

Viktor Gyökeres fick sedan kröna sin genombrottsinsats med att raka in 3-0, innan han gick ut och strålkastarljuset riktades om till landslagstruppens andra stora formspelare.

En frisparksmissil

Och där Gyökeres är funktionell är Jesper Karlsson spektakulär.

På tio minuter visade han upp en hel provkarta av allt det där som får nederländska TikTok-konton att snurra igång mest varenda helg.

Det var dribblingar och klacksparkar och genomskärare – och så klart främst en av de där överskruvade frisparksmissilerna som han lärt sig av den mytologiserade tillslagsgurun Dragan från Falkenberg.

Formstarka spelare gör nyttiga saker. Och skickliga förbundskaptener har förmågan att utnyttja formstarka spelare.

Att göra grejer under tio minuter mot avsågade azerer är naturligtvis något helt annat än att göra det i verkligt skarpt läge, men det finns ingen – absolut ingen – som såg AZ-artisten ikväll som inte längtar efter att se mer.

Både Jesper Karlsson och Viktor Gyökeres var långt ifrån startelvan när den här landslagssamlingen inleddes. Det är de inte längre.

Läs mer: Janne Andersson och Bojan Djordjic i stort ordbråk efter segern