Svenska krisen inför stora OS-invigningen
Brenning: Det kan bli pinsamt det här
Världens blickar riktas för en kväll likt Saurons gigantiska öga mot en gemensam punkt.
Ut kliver det finaste svensk idrott har, det stoltaste vi kan släppa fram tillika personen som blir hela vår nations ansikte utåt.
Daniel Rickardsson – stafettåkare.
Hoppas jag!
Det kan faktiskt bli lite pinsamt när OS ska invigas i Pyeongchang den 9 februari. För som en av världens stoltaste vintersportnationer (vi har trots allt slutat sexa, sjua och 14:e i medaljligan under de tre senaste spelen) har Sverige en mindre kris inför spelen om bara några veckor.
Vem ska egentligen få hedersuppdraget att bära den svenska fanan? Eller, om vi ska vara riktigt ärliga: Vem förtjänar egentligen hedersuppdraget att få bära den svenska fanan?
Kommer krävas en presentationstext
Från Sveriges olympiska kommitté är beskedet att det inte finns några nedskrivna kriterier för fanbärarna men att praxis är att idrottaren ska ha gjort avtryck i tidigare olympiska spel, allra helst med en medalj. Senast den 7 februari hoppas SOK ha ett besked om vem det blir i år och vi kan nog gissa oss till att diskussionen redan varit intensiv.
För vi har i år inte någon Thomas Wassberg – skidåkaren som med tre OS-guld på meritlistan bar fanan 1988. Eller skrinnaren Tomas Gustafson som även han var trippel olympisk mästare när han tog över 1992. Den vi har är Charlotte Kalla som med två OS-guld och ett enormt brett folkligt genomslag hade varit det solklara valet om det inte vore för att hon ska tävla i skiathlon redan dagen efter invigningsceremonin och därmed med all sannolikhet diskvalificerar sig själv som kandidat.
Marcus Hellner, med tre OS-guld, lär inte heller riskera någonting två dagar innan sin favoritdistans.
Det andra alternativet är att ta en rutinerad men kanske framförallt folkkär profil. 1998 var det Torgny Mogren som i sitt femte OS bar fanan och senast fick Anders Södergren, i sitt tredje spel och med ett stafettguld på meritlistan, bli en liknande lösning. Men även i den här kategorin gapar det tomt i 2018 års trupplista.
Efter att ha vänt listan fram och tillbaka är det till sist ändå ett namn som står ut mer än de andra: Daniel Rickardsson.
35-åringen kommer göra sitt tredje olympiska spel och kvalificerar sig absolut på den punkten. Med sig har han dessutom två OS-guld (2010 och 2014 i stafett) och bronset i 15 kilometer klassiskt från Sotji 2014. Det han inte har är det breda genomslaget som en riktigt välkänd profil men visst känns han åtminstone som det minst dåliga alternativet ändå.
Men det krävs också att han själv går med på att bära fanan.
Vågar hans ens kliva ut på arenan?
Torgny Mogren tackade till exempel nej redan i Lillehammer 1994 av rädsla för luftrörsproblem då han helt enkelt ansåg att det skulle vara för kallt i samband med invigningen. Ett gammalt köldrekord som nu väntas slås i Sydkorea.
Alla som följt skidor och skidåkare vet också att de är ett människosläkte som – till och med värre än en småbarnsförälder på dagisinskolning – skyr smittor och sjukdomar. Vågar Daniel Rickardsson i skör OS-form ens kliva ut på arenan i Sydkorea i minusgrader och låta sig omringas av hundratals andra idrottare med högre summa samlad mängd snor och bakterier per kvadratmeter än priset på en bostadsrätt i Stockholms innerstad?
Anders Södergren gjorde det trots allt två dagar innan han skulle köra skiathlon 2014 och visst kan situationen jämföras med Daniel Rickardson – som inte heller han har den första distansen som sin bästa. Låt oss därför hoppas att Rickardsson tackar ja för frågan är vad vi annars blir stående med?
Alpinåkaren André Myhrer med ett OS-brons från 2010 kanske? Pernilla Winberg med ett OS-silver i ishockey möjligen? Bronsmedaljörerna från 2014 Lag Edin i curling eventuellt. Men oavsett inte något namn som känns riktigt värdigt Sveriges stolta OS-historia.
För det är trots allt Magdalena Forsberg, Anja Pärson, Peter Forsberg och Anders Södergren han eller hon ska ta över efter. En uppgift ingen i den svenska OS-truppen – bortsett från Charlotte Kalla – i ärlighetens namn känns redo för.
Nej, det kan som sagt bli lite pinsamt det här.