Erik Niva: En framtidstriumf för en hel fotbollsnation
HALMSTAD. En kvalseger i en ungdomsturnering?
Nej, en framtidstriumf för en hel fotbollsnation.
Har vi nu unga spelare med såhär mycket talang och såhär stora blågula hjärtan – då kommer det nog kunna bli okej för Sverige även på andra sidan av det där stora Z:at.
Och där låg den blågula fotbollsflaggan, nedtrampad i den leriga gräsmattan.
Tre fåniga minuter kvar och allt var förlorat.
En inställd bragd. Ett meningslöst mirakel. En oändligt lång kvalresa som nollställdes av ett enda reduceringsmål.
Det var bara det att det här otroliga laget vägrade acceptera det. De grävde upp den där solkiga svenska fanan, bar den rätt upp i andra änden av planen och nitade fast den i det franska målet.
Kosta vad det kosta ville. Nederlag var helt enkelt inte ett alternativ.
Sverige hade behövt göra tre mål. Sverige hade gjort tre mål.
Nu tvingades Sverige göra ett fjärde. Så javafanihelvete – då pressade väl Sverige in ett fjärde också.
Hade lovat tre mål
Riktiga vinnare skriver sin egen historia. Nu gör Håkan Ericson kullerbyttor nere vid sidlinjen, samtidigt som hans spelare hoppar runt i en snurrig segerring några meter längre bort.
Ännu en gång har de skrivit om historien genom sin egen kraft, och jag vill gärna tro att den här kursändringen är större än den som vände en enskild kvalmatch en sen kväll i oktober.
Vart är svensk fotboll på väg? Om det är hitåt så har jag inga som helst problem med det.
När allt kommer kring begär jag egentligen inte så särskilt mycket av min fotboll. Efter alla dessa år och alla dessa besvikelser har jag förlikat mig med att det inte finns särskilt många segrar eller så värst mycket guld vid regnbågens slut.
Det är väl som det är med det.
Sverige kommer knappast att ta några mästerskapsmedaljer framöver heller – men jag vill faktiskt ändå ha kvar mina illusioner på vägen. Jag vill kunna lura mig själv att det finns en annan typ av framtid, att saker och ting någongång skulle kunna bli precis så som vi tänkt oss att de ska bli.
Det är hoppet som dödar? Jotack, men det är också hoppet som håller allt vid liv.
Jag åkte till Halmstad trots att Sverige hade förlorat med två bollar nere i Frankrike, och jag gjorde det eftersom laget ändå hade givit mig anledningar att tro att det var värt resan.
John Guidetti hade personligen utlovat tre mål i returen. John Guidetti hade försäkrat att ingen skulle komma till vår hemmaplan och trampa på Sverige.
Man ville ju så gärna tro på honom. Man ville ju låta sig svepas iväg av den där hoppfullhetsvågen, eftersom det är den som får fotbollen att fortsätta gå runt.
Det gick inte ens tre minuter av den här matchen innan jag förstod att jag i alla fall inte hade gjort resan förgäves.
Både kyla och eld
Abdul Khalili lyrade in en hörna, och Isaac Kiese Thelin tryckte in den med den där övertygade beslutsamheten som kännetecknar hela det här laget.
Om inte annat tänkte de ge det här ett rejält jävla försök. Det här var ett svenskt landslag som gick in med både vilja och kvalitet, med både eld och kyla.
Sisådär 95 minuter senare hade de satt försvarsspelet perfekt, ställt om med spets och utnyttjat de fasta situationerna till max.
Patrik Carlgren hade gjort ett par livsviktiga reflexparader, Alexander Milosevic hade lett bakifrån. Emil Krafth hade ångat på längs sin kant, och Pa Konate hade med tiden stängt igen sin. Abdul Khalili hade fortsatt slå sina precis Pirlo-hörnor. Isaac Kiese Thelin hade varit en gigant på 189 centimeter, Oscar Lewicki en jätte på 173 centimeter.
De hade stått upp, de hade slagits ner – och de hade rest sig upp ytterligare en gång.
Symbolfiguren John Guidetti hade visserligen inte hållit sitt mållöfte, men när han kysste den svenska flaggan på väg ut mot bytet hade han gjort tillräckligt för att ha täckning för gesten.
Jag är inte den som begär bröstbultande eller nationalsångsvrålande. Ändå blir jag så oerhört glad av att se en spelargrupp som verkligen visar att det betyder något att representera ett svenskt landslag, som trivs tillsammans och innerligt bryr sig om det de gör.
Frankrike saknade Pogba, Varane och Zouma? Jo, naturligtvis, men vi ska inte heller bortse ifrån att Sverige av en eller annan anledning var utan Hiljemark, Helander, Augustinsson, Hrgota, Tankovic, Johansson, Gustafson, Thern, Peterson och Quaison.
De här svenska ungdomarna kanske inte representerar Real Madrid eller Juventus eller Paris Saint-Germain, men så länge de kan besegra spelare därifrån är jag inte den som hakar upp mig.
Eftersom jag redan hade fått så mycket inbillar jag mig att jag rent utav hade kunnat ta den där sena käftsmällen utan att ramla ihop – men det är förmodligen bara självbedrägeri.
Svensk fotboll behövde det här så oerhört mycket.
Ett hedersamt nederlag hade visserligen varit hedersamt, men lik förbannat ändå ett nederlag.
Nu fick vi inte bara några uppmuntrande klappar på axlarna och några skopor diffust framtidshopp – nu fick vi en högst verklig jävla seger mot en av hela världens främsta talangnationer.
Sveriges U21-landslag har slagit ut Frankrike.
Det gör oss varken till Europamästare på juniornivå eller världsmästare på seniornivå. Det gör oss däremot till en fotbollsnation som ser en stark strimma ljus bortom Z:at vid horisonten.
Jag har själv försökt få syn på det där skenet under varenda dag i flera års tid. Först i dag tror jag verkligen på det.
Kanske är det ännu en av alla dessa falska gryningar. Det får i så fall vara okej.
Svensk fotboll har fått nytt hopp. Alltså har svensk fotboll även fått nytt liv.