Niva: Tack vare två makalösa mästare kan Italien jubla igen
KIEV. Eld mot is, kampvilja mot klass.
Varför välja?
Italien har två makalösa mästare i laget, två spelare som ger dem det bästa av olika världar och som får dem att slå England på straffar.
750 mil österut har en vithårig gentleman följt det italienska EM-äventyret på tv.
Matcherna är inte slut förrän vid femtiden på morgonen, men han gör en kraftansträngning för att hålla sig vaken.
Det här är ju hans grabbar.
Det här är dem han skrev historia tillsammans med för sex år sedan, och nu har Marcello Lippi sett något som fått honom att känna sig alldeles varm i den 64-åriga kroppen.
– Jag har sett glädjen i Gigi Buffons ansikte, och känt igen den där glimten från 2006.
Något har hänt med Gianluigi Buffon den senaste månaden.
Han har alltid varit en beslutsam vinnare, men då den där spelskandalen bubblade upp till ytan och han själv höll på att svepas med av svallvågorna klickade något till i honom.
Några dagar senare publicerade han en emotionell kommuniké på Facebook, för det är ju så man gör nuförtiden.
– Jag skulle byta två eller tre år av mitt liv mot för att komma tillbaka dit där vi alla drömmer om att vara, att se Italien fira igen, att se folket känna stolthet för landslaget.
Gick in i straffläggningen utan rädsla
Brandtalet pågick ett tag, och knöts ihop i samma eldiga tonläge som det påbörjats.
– Vi är redo för strid, med er vid vår sida.
Jodå, Gigi Buffon var redo för strid i går. Han vrålade sig igenom nationalsången med sedvanligt slutna ögon, och han jublade maniskt när han reflexräddade Glen Johnsons närdistansfösning efter fem minuter.
Förlust var inte ett alternativ för honom, och han såg till att plantera in den övertygelsen i sina lagkamrater.
Det har funnits tider då engelska lag kunde störa italienska motståndare genom sin fysik, sin krigarvilja och sin sammanhållning. De tiderna är borta nu.
Med Buffon i aktern är de här italienska spelarna precis lika starka, lika tuffa och lika eniga som vilka motståndare som helst.
De gick in i straffavgörandet utan rädsla, med en gruppkram runt sin lagkapten och målvakt.
Men samtidigt är det ju som det är med kraft, attityd och mod – det tar dig oftast bara till en viss punkt.
Någonstans måste kvaliteten få plats också, och även om vissa saker förändras förblir ju andra sig lika.
Pirlo har misslyckats med chip förr
Det har funnits tider då italienska lag kunde spela ut engelska motståndare genom sin bollbehandling, sin speluppfattning och sin passningsskicklighet. Vi är fortfarande mitt uppe i de tiderna.
Andrea Pirlo skriver inte några brölande krigsförklaringar på Facebook, men han har förmågan att dominera en hel EM-kvart enbart genom sina passningsfötter.
Det brukar heta att definitionen av galenskap är att göra precis samma sak flera gånger om, och förvänta sig att resultatet ska bli annorlunda.
Andrea Pirlo har försökt chippa in straffar förr. För två somrar sedan spelade Milan om den så kallade Joan Gamper-trofén mot Barcelona. Det blev straffar. Målvakten stod kvar och plockade ner Pirlos lobbstraff. Milan förlorade.
Ändå går han nu fram mot en fånflinande, psykningsviftande Joe Hart och gör exakt samma sak i ett helt avgörande skede av en EM-kvartsfinal.
Men Andrea Pirlo är inte galen. Andrea Pirlo är ett fullkaratsgeni.
Det finns flera sådana i den italienska fotbollshistorien.
Deras skicklighet var större
De azurblå har ju också haft sina straffsparksspöken att brottas mot, men de flesta av dem blåste bort redan i EM 2000.
Då stod de mot hemmanationen Holland i semifinalen. En ung Francesco Totti lättade in en cucchiaio, en straff som i dag framstår som en exakt förlaga till den som Pirlo nu kopierade.
Där och då lades grunden till den straffseger som gav VM-guldet till Italien 2006, och i går var det som om den cirkeln slöts.
Marcello Lippi kunde sitta i sin kinesiska tv-soffa och känna igen sig i det han såg.
Italien lär inte bli Europamästare i år, men kvaliteterna som fick dem att regera världen för fyra år sedan finns fortfarande kvar i laget.
Låt ingen få er att tro att de vann den här matchen – eller den här straffsparksläggningen – för att de hade tur.
De gjorde det för att deras övertygelse var starkare och för att deras skicklighet var större.
De gjorde det tack vare att Gianluigi Buffon och Andrea Pirlo spelade i blått.