Rafa vässar bajonetten när det behövs
LONDON. Det pågår ett smutsigt krig därute.
Ena dan är du geni, nästa idiot. Ena dan är du älskad, nästa hatad. Ena dan är du lagkapten för England, nästa inte. Ena dan skriver du autografer, nästa får du en flaska i huvudet.
Ena dan kallas du ”en fet spansk kypare”, nästa är du Rafael Benitez.
Det är de smutsiga små krigen som måste överlevas, som måste vinnas, och få vet mer om dem än just Rafa i Liverpool.
Han har varit utdömd och hånad hela säsongen. Juryn har inte sammanträtt färdigt i hans fall, men efter 1–0 i derbyt mot Everton är han definitivt helgens vinnare i Premier League.
Han är indragen i den där ligan-i-ligan, ni vet:
Den lilla tabellen mellan Liverpool, Tottenham, Manchester City och Aston Villa, den som avgör vilket lag som kommer fyra och kan inkassera sköna miljoner från Champions League.
Nån kanske invänder och säger att Arsenal bör räknas in i det sällskapet, men det tror jag inte. Om Arsenal vinner derbyt mot Chelsea på Stamford Bridge i dag är de ett lag för guldstriden. Om de förlorar blir de nog hängande på en trygg (men tråkig) tredjeplats våren ut.
Det smutsigaste krigen utspelas i de där måste-matcherna mellan lagen under topptrion. Du måste kunna vinna fult. Du måste kunna spela skitfegt om så krävs. Du måste vara beredd att gå genom snö och is. Du måste vara beredd att offra ett smalben.
Jag har sett bevis på att Liverpool står väl rustat för såna prövningar. När läget är som värst rusar Rafa Benitez ur skyttegraven med vässad bajonett.
I mellandagarna satt jag på Villa Park när Fernando Torres gjorde Liverpools 1–0 med matchens sista spark. Det var snöstorm, det var kallt och jävligt, men till slut satt en kniv i ryggen på Aston Villa.
I går vann Liverpool en ny sån där rysarmatch sen Dirk Kuyt nickat in segermålet, och det var verkligen ett smutsigt litet fotbollskrig det handlade om.
Det sjöng i ledband och skenben och knäsenor. Det var stenhårt, så som det brukar, men värre än på länge: det var fult, falskt, cyniskt, illvilligt. Heta känslor, svallande blod.
När Liverpools Kyrgiakos och Evertons Pienaar fått sina röda kort var det den 18:e och 19:e utvisningen på 36 Merseyside-derbyn i Premier League. Och precis när många (jag, till exempel) undrade varför inte en klippa som Steven Gerrard utsågs till ny lagkapten för England fick vi en tankeställare: var det inte en synnerligen tydlig filmning vid ett tillfälle och en väldigt lömsk liten spark vid ett annat? Törs man lita på den mannen när scouser-blodet börjar rusa?
Bedrövliga utmanare
Vi skulle kunna göra en hel bilaga om alla frisparkar hit och dit, gula och röda kort och tveksamma domslut, men till slut kvarstår fakta: Liverpool slog Everton trots en man mindre i en dryg timme. Det var rättvist. Det räcker så.
Rafa Benitez, som garanterat fansen en fjärdeplats i ligan, har nu dragit in 17 av 21 poäng på de sju senaste matcherna och kan snart ge ett finger, åtminstone ett lillfinger, till de som sågat Liverpool för tidigt.
Och de andra utmanarna, gänget i mini-ligan?
Ganska bedrövliga i går.
Manchester City är mitt uppe i ett sånt där spelprogram som brukar kallas ”strålande på papperet”. Men säsongen har visat att City spelar bäst mot toppklubbarna och tappar ”onödiga” poäng mot bottenlagen. Mycket riktigt blev det också stryk mot nytända Hull City (2–1). Samma Hull som tog poäng mot Chelsea senast. Eftersom bottenstriden är så tät och dramatisk som nu, det är ett annat litet smutsigt krig, kan vi vänta oss fler resultat av den typen.
Tottenham och Aston Villa spelade 0–0 i en match där det vimlade av potentiella VM-spelare för England. Hela White Hart Lane skanderade ”boring, boring, Villa” när Martin O´Neill körde sina långbollar mot targetspelarna (Heskey skadades och byttes ut mot Carew).
0–0 med två svenskar – typiskt
Men jag satt hela tiden med en känsla av att Villa skulle råna Spurs på segern i andra halvlek, O´Neill var taktiskt smart och kom med ett försvarsspel (Dunne var fenomenal) som fick Spurs VM-anfallare Crouch och Defoe att se rätt tama ut.
?
En annan 0–0 match var den mellan Bolton och Fulham. Där såg vi nåt så sensationellt som två svenska anfallare på planen samtidigt. David Elm gjorde sin första debutmatch från start och missade en fin chans i början.
Johan Elmander hoppade in och missade en ännu klarare i andra halvlek. Bolton fick ett mål felaktigt bortdömt (Kevin Davies), men vi undrar förstås: är det inte typiskt att det blir 0–0 när hälften av planens anfallare är svenskar?
?
Till sist: När Manchester United krossade Portsmouth med 5–0 gjorde gästerna tre självmål.
Men var inte det värsta av allt Berbatovs 4–0? Han duttade och duttade i slowmotion, dukade upp kniv och gaffel, satte sig till bords, placerade en servett under hakan och ropade: jag tänker skjuta nu! Ingen i Pompey reagerade. Och Berbatov sköt i mål. Får det vara så lätt?