Revanschen
MANCHESTER. Kvällen tillhörde den ljusblå delen av Manchester och en liten argentinsk hämnare vid namn Carlos Tevez.
Men kvällen tillhörde också de känslor Kung Fotboll kan trolla fram, den magi som kan uppstå på en engelsk arena en iskall tisdag i januari.
Jag har sett spelmässigt bättre manchesterderbyn, det fanns domslut att irritera sig på, det är bara halvtid än i den här Carling Cup-semifinalen och det är inte säkert att Citys 2-1 mot United håller ända fram till Wembley.
Men låt mig bara säga:
Jag önskar att ni alla fotbollsfans fått vara där, vilka ni än håller på.
Atmosfären var underbar, elektrisk, alldeles speciell. Jag ser runt 50 matcher live i England varje säsong, så ni får lita på vad jag säger.
Manchester City har, med sin rikedom, sina visioner och sitt nya självförtroende, börjat skapa nåt som vi inte sett så mycket av i den traditionella engelska fotbollen tidigare: en spektakulär, modern idrottsshow i publikens smak.
Det började med en retro-hyllning, parad av Citys storlag från åren 1969-72, min ungdoms hjältar: Corrigan, Book, Doyle, Oates, Booth, Lee, Summerbee, Bell...nu gamla farbröder, alla i blåvita halsdukar knutna a´la Roberto Mancini.
Högre än jag trodde var möjligt
Sen kom det nya:
En nersläckt arena, en stor blå måne projicerad på ena läktaren, en annan blå måne som sakta reste sig på storbildsskärmen...mycket effektfullt.
När Uniteds fans som motvapen tände upp röda bengaler på sin läktare svarade resten av arenan med att sjunga ”Blue Moon” högre och starkare än jag trodde det var möjligt på en arena.
Så kan man koppla ihop historien med framtiden, så kan man skapa stämning. Jag kände innan kick off att det fick gå hur det ville, jag var redan nöjd med kvällen.
Nu gjorde det ju inte saken sämre för hemmapubliken att Carlos Tevez, naturligtvis, gjorde Citys båda mål. Hela England pratar idag om hans revansch på Sir Alex Ferguson, mannen som tyckte Carlitos lönekrav var orimliga och släppte honom till City i somras.
Var det ett misstag? Tja, lätt att säga med facit i hand nu när Tevez gjort 13 mål på sina tio senaste matcher. Fergie fick i alla fall käka en del under argentinarens målfirande, även om jag inte tycker det handlade om ”hån” mot honom eller Uniteds fans. Det var inte direkt några Adebayor-löpningar det rörde sig om.
Tevez byttes ut när det var 20 minuter kvar, en smula märkligt eftersom han såg stekhet ut och var på hattrick-humör, men Mancini valde att försöka hålla 2-1 och grävde skyttegrav. Han kom undan med det. Det kunde ha straffat sig.
Semifinalen är INTE över
United, som under första halvlek såg mer kontrollerat, organiserat och kyligare ut än City, har rätt att känna sig smått rånat. Straffsparken, sen Rafael Da Silva dragit i Craig Bellamy, var för hårt dömd. Det fanns andra domslut som aldrig skulle gått emot United om matchen spelats på andra sidan stan.
Och när det hela slutade i spel-mot-ett-mål, med ett förbannat United mot ett knäande City, med en galet bra Wayne Rooney mot en tapper Shay Given, såg vi alla att det återstår mycket av den här cupsemifinalen. Och att det återstår en del innan en blå måne lyser över HELA Manchester.